"Djävulsdansen" SVT och Medberoende… En reflektion… Tänkte att…


Jag hade förväntningar. En önskan om att jag själv, andra och min nyvunna kärlek skulle se programmet, få inblick i, kunskap om och kanske, kanske, en viss förståelse för hur problemet ser ut och hur det ter sig.
Min nyvunna kärlek är och har varit högst medberoende i sina tidigare relationer, då hans kärlekar och partners varit ytterst aktiva missbrukare.
Han är fullständigt medveten om det, han jag alltid vill vara nära, nära, men jag känner ändå att han, och även jag själv, behöver mer kunskap och förståelse för problemet.
Jag och andra behöver veta att det inte alls är främmande på något vis och att det går att applicera på fler situationer och ett större antal relationer än vad vi tror. 

Jag kände att, vid påannonseringen av programmet, det skulle ge mig och andra en större förståelse för själva problematiken, för hur det fungerar rent mentalt i ett medberoende.
Jag hade förhoppningar om att få förklaringar, vad det är som gör att människor ”stannar kvar”, inte ger upp och ”curlar” tillvaron för sin partner, sin mamma, pappa, eller syskon.
Det uteblev. 
Jag kände mig inte mer kunnig, bevandrad eller förstående för hur psyket, kärleken och smärtan ser ut och fungerar, hos den medberoende respektive beroende, personen.

Jag är ju själv tillfrisknande blandmissbrukare. 
Men jag är också galet medberoende och jag upplever hos mig själv att det är svårt att riktigt veta när medberoende personligheten, eller problematiken, träder in och tar över. 
Det sker på ren automatik och av ren vana.

Jag levde under många år med en man, vars drog och missbruk bestod av alkohol och Opiater, och känner att jag har lite, om någon alls, förståelse för hur det är och ser ut! 
Jag vågar inte tillskriva mig för mycket av kunskapen kring det här, faktiskt, utan försöker att vara ödmjukt inställd och vet mina begränsningar! Men dock…
Jag själv missbrukade alkohol under de åren, och upplevde att jag hade stora svårigheter med att hålla min dåvarande man, vardagen, fasaden, arbete och umgänge ”flytande” och ”snyggt.” Allting var så otroligt tillrättalagt och ibland ”krystat.” 
Det var otroligt krävande, energidränerade och ett galet organiserande för att hålla alla bitar på plats.
Ovan på det, missbrukade jag själv! 
Men i mitt stilla sinne hade jag hela tiden honom, hans mående och missbruk i åtanke och tog hand om honom och såg till att allt fungerade! 
Jag jämförde jag mig samtidigt med honom, för att lindra min egen sörja av beroendeproblematik. Mitt missbruk kändes som ”förmildrande omständigheter” i jämförelse med honom och hans leverne. 

Mycket av kunskapen kring Medberoende har jag själv tillförskansat mig. 

Jag har lyssnat på andra! Lyssnat till min äldre syster som tagit hand om mig och min skit, och jag har även försök att bringa förståelse i mitt eget medberoende för att söka insikt om mitt beteende. 
Jag, en missbrukare. 
Beroende, och även insyltad medberoende.
Galet!


Jag upplevde att det aldrig framkom i programmet.
Det var mer en dialog mellan programledarna, och samtalen handlade mer om själva missbrukaren, beroende personligheten, än själva medberoendet och det galet sjuka, vansinnigt skruvade, i det.
Jag önskade att jag i alla fall skulle bli lite klokare och få en uppfattning om vad det hela handlade om. 
Jag önskade alla andra det också, som såg det första avsnittet.

Jag blev inte klokare och jag fick inte mer ”kött på benen…”

När det sedan arrangeras en konfrontation, a la TV3 style, med en ”slagen” och besviken son och hans pappa som missbrukat, ljugit och bedragit, tappade jag fokus totalt. 
Det kändes mer som ett reportage för att öka tittarsiffrorna, populariteten, än att vara informativt, och hade i mitt tycket inget med själva programmet att göra. Vad var syftet med det? Ekegntligen?
Snaskigt. Lite osmakligt. Vågar jag skriva pinsamt?
Och varför släppa in TV3´s programfilosofi i själva programmet?

Jag har känslan av att det blev mer av ett samtal på tu man hand, som i SVT´s populära program ”Sommarpratarna”, och att själva kontentan uteblev. 
Det var mindre informativt, och plötsligt blev det även ”Snask-TV.”

Jag kan omöjligt vara den enda som har känslan av att det uteblev, kunskapen, insikten om problemet och det oerhört skruvade i en sådan relation.
Jag kan också tänka att alla de som vill veta, alla de som undrar vad de handlar om och kanske till och med önskar utröna om det själva befinner sig i en sådan komplex situation, såg färdigt det första avsnittet och landade i oförståelse, med frågetecken och ett gapande ”Vad hände här!?”

Jag kan ha fel. Jag kan vara ute och cykla, men det kändes mindre bra.
Och det här är min reflektion och tanke kring det hela…

Väl Mött / Janne


Nyttiga länkar att ta del av:

  1. Wikipedia. Medberoende.
  2. Psykologen, Daniel Kraft. Om Medberoende…
  3. Djävulsdansen SVT

Minnet av deras skratt… Roliga timmen, men på fel dag och på fel lektion.


Det är svensklektion.

Han är nervös långt innan det ringer in till undervisningen.
Förmodligen ska de läsa högt under timmen som kommer och det blir roligt. För alla de andra i hans klass. Högläsning är roligt!

Under matematiktimmen var det roligt igen, för de andra, när han blev tvungen att gå fram till svarta tavlan och göra uträkningar av ganska enkla tal på densamma. Men det gick inte.
Det ville inte komma ut, siffrorna. Och av ren nervositet och klumpighet gick kritan av och han tappade resten av kritbiten på golvet.
De skrattade. Och frågan uppstod; skrattade de åt hans klantiga försök att ens prova lösa mattetalet, eller skrattade de åt hans kläder? Hade de roligt åt hans sätt att gå, eller var det bara kul att titta på honom och beskåda hans larviga tafatthet.
Kritan förvandlades till smulor, precis som hans eget självförtroende.
Smulorna av vit krita låg utspridda över golvet och han själv ville inte vara där. 
Han ville inte vara med längre.

Gymnastiken tidigare under förmiddagen undvek han helt.
Han gick inte ens dit. Det brukar bli bäst så för honom. Det har roligt på hans bekostnad där också. Skrattar åt honom. Flinar inför honom och pekar på hans fula kropp. 
Hans kropp som är mycket större än de andras. De gapskrattar åt hans sätt att springa, hans sätt att kasta bollar. De hånler, när de måste välja honom till sitt lag i någon lagsport.
Han får inte vara med. De vill inte ha honom med. Han drar ner de andra i laget och blir alltid vald sist på idrottsplan eller i gymnastikhallen.

Han kan inget göra. Han är utdömd. Han är dömd av de andra och han själv bekräftar bara det som de andra matar honom med; Fel, ful, fet och dum. Dum i hela huvudet. Orden dunkar som en hammare i hans skalle. Orden blir hans sanning, nu när han fått höra dem under så många år. För de kan väl inte ha fel? 
De är så många, och många av samma åsikt!

Svensklektionen tar sin början och det ska läsas. Högt!
Han blir nervös och får våldsam handsvett. Helst vill han resa sig och gå därifrån. Helst vill han säga nej, när det kommer till hans tur att läsa ur texten, och helst vill han bara få ta sin gamla blå cykel och cykla hem.
Han skyndar sig att läsa texten för att ligga före de andra, så att han inte ska staka sig när det väl blir hans tur. Om han bara hinner läsa igenom texten en gång, så flyter det bättre. Men de andra läser för fort och han hinner inte med att få ett välbehövligt försprång i texten.
Det blir snart hans tur. Snart ska han läsa ur boken och snart får de andra roligt igen. Roliga timmen, men på fel dag och på fel lektion.
Och det är inte ens roligt!
Då gör han det som han önskat så länge.
När läraren ber honom att läsa, samlar han ihop sina böcker och sina kläder, säger nej onödigt högt och lämnar lektionen.
Salen är knäpptyst när han plockar ihop sina saker. Det är dödens tyst där inne och han bara går ut. Han lämnar de andra och låter dörren glida igen bakom honom.
Han vill inte göra sig till åtlöje just nu. Han vill inte vara rolig för de andra, och på fel sätt. Han vill inte att de skrattar åt honom.

Med en oerhörd lättnad och stärkt av modet, går han till cykelstället och tar sin gamla röda cykel och far hemåt. Hem! Han ska cykla hem och strunta i de andra. 
Just nu skiter han i vad de tycker.
Han vill inte! Vill aldrig mer!

Han cyklar snabbt. För han vill ju bara hem.
I morgon är en annan dag och då kan han ta itu med konsekvenserna.

Och det gör han idag också, tar itu med det som hände då… 
Konsekvenserna blev så långt mycket större, än vad han kunde förstå.
Han försöker inse, att han är helt okej, är en schysst människa och man, och att det går att lämna historier bakom sig, för att utforska nya marker, få erfarenheter, utan att vara rädd för att kliva på minor… 

Väl Mött / Janne  

Bra länk: Friends, Tillsammans mot mobbning…