Personlig utveckling. På många plan. Samtidigt. Det kommer alltid att finns dem och de som vet bättre än jag…

Personlig utveckling.
På många plan. Samtidigt. Sammelsurium av allt och absolut ingenting.
Försöka att lyssna till det inre, göra det enkelt och inte försvåra det hela.
Vad är sant hos mig? Vad är riktigt och vad av allt jag läser, lyssnar till och utreder, är och förblir min sanning?
Vad blir till fanatism och vad är sunt och osunt?

Det är komplext. Det är förbannat svårt. 

För när vet man att man är på ”banan”, att man kan vara trygg och stadig? 
Slappna av lite, och inte jaga hela tiden och vara misstänksam på allt man gör, tänker och säger. Vara i vardagen. Njuta.
När vet man om det blir för mycket, och man behöver återhämta sig? 
För mycket utvecklande av jaget?
Slappna av som tillfrisknande missbrukare, kan man ju aldrig göra, men visst fan måste man kunna låta saker och ting bero, jäsa till och vila till sig lite?

Det kommer alltid att finns de som vet bättre än jag.

Det kommer alltid att finnas människor som tror sig veta mer, bättre och besitta mer kunskap än jag själv. Och det kommer alltid att finnas människor som jag kommer att känna viss aversion emot, som föder ilska och som blir till harm.
Det kommer alltid finnas människor i min närhet och omgivning som är besserwissrar och vet bäst, kan allt och som har slutat lyssna på andra.   
Det fungerar för dem, och det är bra och gott nog. Det håller sig hela, rena och drogfria.
I mitt tillfrisknande arbetar jag hårt i Tolvstegsprogrammet. Jag går på möten, träffar nyvunna vänner och söker ständigt efter svar och förståelse för min sjukdom.
Jag är missbrukare. En ganska slagen människa, bitvis.
Och kanske får jag i framtiden ångra att jag varit så öppen med mitt tidigare blandmissbruk, men ibland känner jag att jag inte har något val. Dessutom spelar det ingen roll längre…
Jag är hela tiden ärlig och tänker att istället för att låta det begränsa mig, mitt före detta missbrukar-jag, så kanske jag kan utnyttja det och göra någonting bra av det! 
Jag skriver! Jag är kanske gränslös, men jag känner att det är gott för mig. 
Bra för mitt tillfrisknande och att det gör mig stark och hel som person. 
Och jag vet! Jag hjälper någon annan därute!

Jag är ju missbrukare! Måste hela tiden vara på min vakt! Jag måste hela tiden tänka på vad som är av yttersta vikt, för att jag skall vara stark och modig nog att fortsätta framåt i tillfrisknandet.  Men jag hävdar fortfarande att återhämtningen är viktig!


När man arbetar med sig själv och i ”programmet” finns det en del stötestenar, som alltid är återkommande. Bland annat ärlighet. Jag är i mångt och mycket ärlig. 

Jag försöker att inte gömma undan och dölja mitt förflutna. Jag lägger korten på bordet, som här i mina skrivna texter och anser att jag inte behöver skämmas, mörka eller vara oärlig i min vardag och tillsammans med andra.
Och jag är kritiskt granskande. Övervägande. Ifrågasättande och analyserande. 
Det uppskattas inte alltid…
Det finns de som proklamerar om ärlighet och sanning, att det är av yttersta vikt i tillfrisknandet, men samtidigt döljer de för sin arbetsplats, sina kollegor och sina familjer, hur det var, är och vad som faktiskt skedde ”där ute.”
Det blir motsägelsefullt, känner jag, och tvetydigt. Dubbelt på något vis! 
Och det är klart, alla behöver faktiskt inte veta. 
Men å andra sidan, funderar jag, är det bra att dölja och smyga med sitt tidigare beroende av droger? Kan det bli en bakdörr till återfall och ”plocka upp drogerna” på nytt?
Jag själv har ingenting att förlora på min ärlighet och på att skriva om min kamp och mitt tillfrisknande, för jag har ingenting kvar. Absolut ingenting… 
Andra har kanske det och önskar försiktighet? Dubbelt som sagt!?

Man blir mättad och trött. Orkar inte riktigt lyssna till alla floskler och plattityder. 

Ibland vill man undslippa allt det där en tid, vara i gott sällskap, goda vänner och bara låta det vara en några månvarv. Det blir fanatism över det hela. Somliga blir till ”Tolvstegs-poliser” och frågar, undrar och ifrågasätter…

Det jag har idag, efter drygt nio månaders drogfrihet, har jag själv lyckats åstadkomma, tillsammans med nyvunna vänner i ”programmet!”

Och som som grädde på moset fann jag även en sund, schysst och härligt brinnande kärlek.
Kärleken tänker jag faktiskt ägna mig åt. Det är jag värd… Det finns invändningar och åsikter om det också.
Även då andra tycker att det är fel, att jag undviker ”programmet” en tid, vilar, så önskar jag sällskap av andra människor på ett mer vardagligt vis, och vill återhämta mig. Rätt eller fel?
Min kärlek, är en man av vardagen, och han har valt bort allt vad droger är. 
Innefattat alkoholen, som faktiskt är en helt laglig drog, har min nyvunna kärlek selekterat bort! Inte ens ett glas vin till maten önskar han. Guds försyn, eller tur?
Jag är tacksam och glad att jag fann Tolvstegsprogrammet och allt som det faktiskt erbjuder och bidrar till. Jag överlevde, tack vare det, den första tiden.
Men man blir mättad, och trött. Överäter det, på något vis…
Och min kärlek är inte farlig för mitt tillfrisknande och min drogfrihet, oavsett vad andra säger, tycker och tänker om det! Oavsett oron i ”programmet”, och vad somliga av dess anhängare tänker om saken, så tänker jag njuta och vila mig hos just honom.
”Knarka” på kärleken…
En passus, bara.


Och i allt detta sammelsurium av utveckling, för jag enskilda samtal.

Pratar, reder ut, samtalar och petar i gamla själsliga sår.
På Brottsofferjouren, tillhörande RFSL, har jag haft förmånen att kunna gå och samtala med en kvinna om det där snuskiga, förnedrande och nedsolkade som jag blivit utsatt för och som jag låtit andra göra emot mig, under perioder när jag var som mest aktiv.
Inget fördömande finns i de samtalen och inte heller ligger det några värderingar i det jag väljer att återberätta. 
Vi pratar, rakt upp och ner, om sexualitet, våld, självkänsla! Jag kommer till insikter och återvänder till det ständigt återkommande; Jag är inte mitt förflutna. Jag är inte det jag varit. Och framtiden, är där jag ska vara, så att bygga och återuppbygga det som är jag, göra mig av med gammalt skit på ren svenska, blir ytterst viktigt. Att prata om det som jag tidigare inte önskat tala om, är viktigt för att komma vidare och för att låta mig påverkas mindre av det som varit.
Jag har även enskilda samtal, på Beroende Mottagningen, i Stockholm. 
Vi talar om missbruket, att leva med det och i det. 
På Beroende Centrum talar vi om tillfrisknandet, gör övningar i positivt tänkande och även Mindfulness för att öka ”medveten närvaro.” 

Det blir mycket. 

Det blir för mycket ibland. För mig. Och jag behöver en paus, en ”break” och semester från tillfrisknandet. Jag behöver återhämtning och låta det jag kan, vet, läser och tillämpar, sjuka in och landa hos mig som ny vetskap och ny kunskap. 
Det nya livet!
Det råder klart delade menar om det här är bra eller inte. 
Det finns de som har åsikter och tankar kring mitt distanserande, och gärna framför det också.
Jag har inget att dölja eller ”mörka.” 
Jag behöver paus och frånvaro, om jag ska kunna tillämpa det jag lär, får veta och vara i stånd att utnyttja mina nya kunskaper. 
Bara få vara i några dagar, ifred, och bara få vara ledig ifrån tillfrisknandet och verkligheten.

”Av min längtan, ska jag blottlägga mitt jag.

Jag ska visa er, mina tankar, funderingar och fria vilja!
Jag är inte rädd längre. Jag saknar allt och har inget.
Jag äger mer, än jag någonsin gjort.
Och den hunger av skapande glädje, som brinner i mina ögon, ska få brinna mer! 
Och jag skulle släppa lös mig själv, mina brinnande känslor, i alla städade rum och bringa oordning.”


Mina promenader, över Sergels torg, Plattan, upp över Söder… Missbruket, och kan jag attrahera någon..?

Jag valde att inte bli en av dem.
Jag har valt och undrar, vad blir de andra av?
Vad händer med dem? Och lever de ännu..?
Det är vad jag tänker på min färdväg. Det är vad mina promenader ger mig.
Tänk om det finns någon som jag kan rädda, någon jag känner igen, någon som önskar det jag har, även om det är ytterst lite…

Jag tar en promenad över staden. Jag har en färdväg, som jag ofta går.
Den tar mig över och förbi Kungsgatan, ner mor Hötorget och bort mot Sergels torg och ”Plattan”. Till Gamla stan, för att sedan ta mig förbi Slussen och upp mot Södermalm.
Det är en vana. Det har nästan blivit en rutin.
Jag brukar gå där, för det är ställen där jag har varit, befunnit mig i mina värsta stunder, men också bland de bästa.
Där finns tillhåll, lägenheter och parker där jag har haft mina gömställen och en del kvartar som jag har besökt.
Där har jag också sökt sällskap.
Där har jag varit hemma. Hemma hos…

Men det finns också kvarter där jag fått min första kyss, mitt första kärleksfulla ömhetsbevis.
Där har jag husfasader som jag känner igen, bakom vars fönster jag har älskat en hel Söndagseftermiddag, och där rött vin varit frukost och att kyssas en hel dag varit underbart dekadent.
Min första stora kärlek bodde på Hornsgatan och när jag går förbi porten, undrar jag var det blev av, kärleken och änglarna i magen.
Det där härligt rastlösa flimrande och susande i kroppen.
Var tog det vägen? Den härliga kärleken…
Lever han ännu? Söp även han ihjäl sig?

Men när jag dessa promenaddagar, når Sergels torg och Plattan, tittar jag alltid efter bekanta ansikten.

Jag har sällan själv varit en ”trogen kund” bland de trasiga människorna som finns och håller till där, men jag har ”vänner”, ”bekanta” och ”kompisar” som ofta har haft sitt tillhåll där.
Jag undrar om jag känner igen någon, när jag vandrar över det stenbelagda torget. Somliga grubblar jag speciellt över. Tänker, att om de bara är där, så lever de fortfarande. Om jag bara ser dem ett kort ögonblick, så kanske de hinner tänka om, och ta sig ut ur skiten, helvetet och förnedringen, som allt det där innebär.
Om jag bara ser dem, så kanske mitt mående, min person, kan få någon av dem att förstå att det kanske kan fungera för dem också.
Jag kanske kan attrahera någon att försöka sig på en ny tillvaro. 
Befängt, jag vet, men mina tankar vandrar så hos mig.
Jag kan inte rädda världen och jag vet att det alltid kommer att finnas de som förlorar sitt eget världskrig, missbruket, men för somliga önskar jag så mycket mer.
Tänk om jag kunde färga någon så pass mycket, att de önskade att de hade det jag själv lyckats med att få.
Tänk om bara jag kunde få en endaste av de där ”bekanta” att ändra åsikt.
Själv hade jag åsikten att jag aldrig var ”där” riktigt…
Jag var ju alltid lite ”finare”, tyckte jag själv.

Jag var nästan aldrig på Plattan personligen… De ordnade andra.
Jag känner ånger och ruelse för det idag!
Känner skam! Skuld och skam, för att jag lyckades med att se ner på andra på det viset.
För personligen var jag ”fin” nog att ha dem som ”fixade” åt mig.
Jag hade vänner och kompisar som ordnade med sprit, vin och annat som jag kunde tänkas behöva.
Jag har nog alltid sett mig själv som lite finare, bättre och lite mer, än de som ”hänger” där, på ”Plattan”.
Det är det där fenomenet att alltid finna dem och det som är mer degraderad än en själv.
Alltid loska nedåt, på dem som redan ligger och har hamnat längre ner på missbrukarstegen, än en själv.
Det hände, i desperation, att jag tog en sväng i eländets och armodets land, Plattan, men det krävdes mycket mod att överhuvudtaget ta sig dit.
Rädd? Jo, där var jag alltid rädd.
Var jag det minsta paranoid innan, så blev jag det än mer där.
Obehag. Rädsla. Fylla och slagsmål och så polisen, eller ”snuten”.

Sergels torg är slitet. Så är människorna där.
De flesta av de dagar jag går där, ser jag inga bekanta ansikten.
Men jag finner somliga av dem på Södermalm vid Maria torget eller Skanstull.

Jag ser en kvinna på min väg, utanför ett av stadens Systembolag.
Hennes ansikte är rött och blå-sprängt av all kyla.
Huden är sönderfrusen.
Hon håller krampaktigt en ölburk av aluminium i handen.
Håller den hårt, mellan sina nakna händer, som om den skulle glida ur hennes grepp, eller som om någon skulle ta den ifrån henne.
Hon har bäddat in sig själv, stående, i mängder av tyger, filtar och halsdukar.
Hela hon ser ut som en kokong och en vandrande sovsäck.
Läpparna är blå. Huden röd och hennes ögon är gröna, blodsprängda.
Hon sover ute. Hon sover lite varstans, jag har sett henne förr.
Hon borde vara död nu, men hon står upprätt och är ordentligt onykter.
Och jag vet hur det känns, för så länge man är i sin egen lilla värld, så är livet helt okej, oavsett var man bor, sover och vad man äter. Om man äter!
Och det är helt okej att vara människa, så länge man har spriten att tillgå.
Problemet börjar när man kliver av drogerna.
Och det är då de flesta ger upp… Börjar om och dör.
Många dör där ute. Av en överdos, en olycka eller att någon rent av slår ihjäl dem. Det händer det också.


Så när jag tar mina promenader, går över staden och ser mig omkring, så tänker jag ofta på dem jag mött och dessa själar jag lärt känna, om än så lite, och funderar på om de lever, har fått hjälp, eller om de är döda.
Jag, på ren automatik, ser mig om och letar efter välbekanta ansikten…
Jag skulle vilja, när jag väl ser dem, gå fram och säga till dem; För fan! Livet är mer! Det finns mer! Snälla, gör något…
Jag vill att de vaknar!
Jag vill att de ska se, och jag önskar räddning även för dem.
Och för många finns det ingen räddning. Många går under och de flesta väljer det som de känner till… Världskriget, Missbruket!
Beroende och missbruket, är mångas val, som de flesta dör i…

Jag valde att inte bli en av dem.
Jag har valt och undrar, vad blir de andra av?
Vad händer med dem? Och lever de ännu..?
Det är vad jag tänker på min färdväg. Det är vad mina promenader ger mig. 

Och han, en  av mina första kärlekar, som bodde på Hornsgatan, lever han fortfarande? Död av spriten? Överdos? För jag visste ju redan då att allt det där romantiska och vackra var en illusion. En illusion tillverkad i ångorna av alkoholen och dekadens.

Tänk om det finns någon som jag kan rädda, någon jag känner igen, någon som önskar det jag har, även om det är ytterst lite…
Kanske att jag och min person kan attrahera någon..?

Väl Mött / Janne 

Länkar / ”Brev till min Änglason…”