Läs Kärlek och Tvåsamhet… – Prosapoesi av JanneArthur

Läs Kärlek och Tvåsamhet… – Prosapoesi av JanneArthur

Gay. Acceptans. Jag. Älska mig! Se mig! Va´ fan var ditt problem!?

Kunde du inte bara älska mig!
Kunde du inte bara krama om mig och verkligen älska mig, rakt uppochner, utan förbehåll och utan att det ska behöva kosta på så förbannat.

Jag presterade, jag gjorde allt för att finnas, jag försökte att imponera.
Jag önskade så vanvettigt, att du såg mig och sa; ”Jag älskar dig”, oavsett.
Jag önskade att få bli sedd, att du skulle vara stolt över mig och säga; ”Jag ser dig! Jag hör dig!”
Var det verkligen så svårt? Vad hindrade dig?
Vad fan hindrade dig? Vad var det som var så udda, annorlunda och frånstötande, att du inte ens kunde ljuga och säga det!? Säga; ”Jag älskar dig!”
Jag var det jag var! Jag var unik. Jag är unik!
Om jag bara hade fått med mig lite självkänsla, bekräftelse på att allt var helt i sin ordning och att jag var en fin ung man, då kanske…

Va´ fan var ditt problem? Egentligen? Vem fan var du, att döma ut mig i unga år?
För helvete på ren svenska! Vad var ditt jävla problem!?
Kanske att jag hade sökt mig till andra sammanhang. 
Andra människor. Andra ”typer…” 
Om du bara bjudit på; ”Jag älskar dig!”
Jag kanske aldrig hade haft mitt ständiga bekräftelsebehov, sökandet efter kärlek och njutning, att få älskas och bli kysst, smekt och kramad.
Om detta vet vi ingenting. Om detta får vi aldrig någonting veta. Det är redan gjort. Jag har redan fått smaka på hur det är att hamna än mer utanför, vara udda och inte ”passa in…”

Och när jag berättade om min homosexualitet och du började gråta och frågade mig; ”Vad är det för fel på dig? Måste du alltid? Vad är det för fel på dig?”
Jag kallade dig jävla kärring och du slog till mig så hårt, att jag föll omkull, så gammal jag var? Minns du? 
Minns du att du väste; ”Jag önskar att du aldrig blivit född! Vad ska alla tro? Vad ska folk säga!”

Och jag fortsatte. I många år att söka din kärlek, ett accepterade, kärlek och de där orden som aldrig undslapp dig; ”Jag älskar dig…”

Ingen frågade och ingen sa någonting, när jag som femtonåring valde att flytta hemifrån. Jag var inte ens vuxen! Ingen sa någonting!?
Jag valde att fly från allt det där som du pådyvlade mig och mina syskon. 
Dina förbannade åsikter, din bitterhet och ditt martyrskap. Det var alltid du som led! Det var alltid du som fick ta konsekvenserna av hur jag, och mina syskon valde att leva.
Jag själv önskade bara att få leva som jag ville och jag hade en enorm önskan om att leva njutningsfullt och glädjefyllt. 
Jag ville vara min egen person, leva som jag längtade efter och få njuta av kärlek, livet och allt det som fanns att glädjas av.

Du kallade mig snusk. Du sa att det fanns hjälp att få. Du berättade att om jag bara ville, om jag bara försökte så kunde jag välja annorlunda. Minns du?
Jag tappade tålamodet och kallade dig jävla kärring. 
Du slog inte den gången. 
Du sa bara till mig; ”Jag har inte fostrat dig till det här!”

Jag flyttade till Stockholm.
Flydde från alla fördomar och alla blickar som inte uppskattade mig och det jag var, fann jag någon typ av ro.

Och de män jag träffade, som jag föll så hårt för, de som aldrig var gay, homosexuella, men som ändå gärna ville ha sex och låta sig njuta, avnjuta, en ung kille som jag själv… 
Och jag lät mig utnyttjas, för lite kärlek och ömhet.
Jag tillät dem att sluka mig, äta, tugga och spotta ut det som var kvar. 
Och när jag försökte att berätta, vill du inte höra.
Du sa att du respekterade mig, men inte accepterade.
”Jag vill inte höra ditt snusk. Jag accepterar inte det du är!”
Och jag som inte ens använde orden, så att du skulle förstå att det var samkönad kärlek jag haft, fått och blivit åderlåten av. Jag var alltid finkänslig, ville och hade en önskan om att få dela min sorg, mitt utanförskap och min känsla av att inte passa in. Du hötte med fingret och sa; ”Jag accepterar inte dig!”

Och när jag träffade en av de där första kärlekarna, han som slog mig så hårt och så ofta att jag slutligen hamnade på sjukhus. 
Han som slog mig sönder och samman. Till oigenkännlighet. Minns du?
Jag bad dig komma och besöka mig. Kommer du ihåg? Jag grät hejdlöst och bad om att få hålla din hand, att; ”Snälla, snälla, älska mig lite!” och du sa bara att du inte hade tid och; ”Vad var det jag sa… Somligt straffas med en gång!”

Inte en enda gång, sa du att du älskade mig!
Inte, vad jag kan minnas, att du kallade mig för sonen, din hjärtans kär, ditt guld och din pärla.
Aldrig att du kramade mig, tröstade och berättade för mig att allt blir bra och allt ordnar sig.

Jag har fått veta att du även uteslöt mina syskon! Jag var inte så förbannat udda och ”fel”, egentligen, som du fått mig att tro!
Du spelade kärleksfull och omtänksam, men det var alltid falskspel, lögner och hyckleri. Allt för att visa upp en fasad. Allt för att alla andra skulle tro och se, att du var god, kärleksfull och ömsint.
Förbannade kärring…
För så länge det inte handlade om dig och ditt förbannade nödtorftiga liv, så var det inte intressant. 
Om inte allting cirkulerade kring dig, ditt och din så kallade ”misär”, så fanns inget intresse och inget genuint engagemang och ingen som helst omtanke och tillgivenhet. 
Och hur det än var, vad som än skedde, så lyckades du alltid få fokus, bli navet och allas blickpunkt…

Jag ska inte vara bitter. Jag ska inte vara besviken. sårad. Arg och stött i kanten.
Jag ska inte heller vara desillusionerad, för jag visste ju hur och vem du var. 
Vem du är!
Jag och alla de andra i din omgivning visste ju precis hur du fungerade.

Och oavsett, kära mamma, oavsett hur du är, hur det blev och om du faktiskt var helt avsaknad av kärlek och jag i vuxen ålder valde bort dig, så älskade jag dig!
Och jag kan inte säkert svara på om det är mitt utdelande av straff till dig… 
Min hämnd kanske, men jag väljer att inte träffa dig! Vill inte se dig… Kunde du inte älska mig, så varför ska jag..? Varför ska jag älska dig!? Jag måste inte alls… Jag måste ingenting!
Vedergällning och mitt sätt att ge igen? 
Och det spelar faktiskt ingen roll längre!
Jag älskade dig. Jag saknade dig och jag önskade din kärlek. Din acceptans.
I dag skiter jag i det. Fullständigt! Jag skiter i dig och vem du är, vad du är och var!

Älskade mamma… Jag skiter i det. Faktiskt!
/ Janne


Länkar: RFSL – Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter.