Fri text. Lyrik. Prosa. Dikt. Minnen…

Sitter på en stor sten. En grå.

Har satt mig vid bäcken och lyssnar. Sitter på Näckens sten…

Bäcken känns mindre nu, än när jag satt här som barn.

Vattnet var aggressivare när jag var pojke, än vad det är i denna tid.

Numer ett pärlande ljud. Som ett lite lekfullt skvalpande mot stenarna.

Jag lyssnar till vattnets lek och vindens brus, i tallarna ovanför.

Har inte varit här sedan jag var barn

Har inte suttit tyst, stilla och i lugn och ro, sedan barnsben.

På just den här stenen, i precis den här skogen. Vid den här bäcken.

Bortanför, farmors gamla hus och bakom mig, mormors gård.

Och där, mitt emellan, ligger skogen. Och bäcken. De stora tallarna.

Här spelar inte näcken längre. Älvorna dansar inte i skogen mer.

Tomtar och troll, har dragit sig tillbaka och småfolket syns inte till.

Min barndoms saga. Min barndoms mystik och hemligheter, har förstummats.

Jag är ensam. Tyst är tanken och tysta är mina ord.

Stenen, min tillflykt som barn och bäckens surrande, tystade mina tankar.

Tystade mina funderingar då, som nu, i denna tid. Sinnesro.

Jag saknar allt det där, från min barndoms sagor.

Det susande och viskande i träden, som svaga röster som talade till mig. Småfolket under trappan på mormors gård.

De små som på skoj flyttade på mina kläder, möbler, böcker och som mormor såg, men jag själv bara fick erfara.

En känsla av att de faktiskt existerade.

Tomtarna med tända lyktor som smög över gårdsplanen, för att försvinna i tomma intet vid uthusen.

Den äldres ögon som uppfattade det mystiska, och jag som kunde förnimma det oförklarliga.

Tidiga morgnar med dimma och älvors dans på ängarna.

Och näcken, han som spelade på en stor grå sten, vid bäcken.

Min sten. Min lugn och ro sten.

Min sten, att hinna ifatt mig själv vid och lyssna till ljudet av träd som talar och viskar.

Jag är vuxen nu. Jag är stor.

Mina barndomars sagor tillhör det förgångna och en försvunnen tid.

Alla de andra, allt det andra, har dragit sig tillbaka och har blivit till minnen.

Minnen jag minns, på en stor sten. En grå. Vid bäcken…

För att lyssna och minnas. 

Väl Mött / Janne