”All in”, allt eller inget. Det har jag hör ofta sedan jag nyktrade till!

”All in”, allt eller inget. Det har jag hör ofta sedan jag nyktrade till!
Nytt begrepp för mig, men det stämmer in på mig och min person…
Och sent här om kvällen tog jag en promenad på Södermalm här i Stockholm.
Jag var fullt nöjd med att gå och gå i några timmar och bara titta på människor.
Hade mobilen med mig. Bra musik och ett väldigt omoget chattande med en gammal god vän.
Jag kände en brinnande känsla av lycka! Det kröp i kroppen på mig och av någon anledning, vilken jag förresten inte brydde mig om, så skrattade jag högt för mig själv där jag gick.

Musiken dånade i öronen och jag skickade meddelanden fram och tillbaka till min vän, om det mest larviga och triviala saker, vilket var otroligt skönt.

Inget allvar! Inget betungande ansvar! Inget viktigt, egentligen…
Otroligt skönt och befriande!
Jag mötte berusade glada människor, det gjorde ingenting.
Jag gick förbi barer och pubar, med glada ungdomar, och det störde inte mig …
På somliga restauranger dånade musiken ut på gatan. Någon dansade fram på trottoaren och det gjorde mig ingenting alls…
Jag skrattade mest åt några dumheter som textats till mig via telefonen.
Och jag skrattade högt, för mig själv!
Det skrek i kroppen av skratt, glädje och barnsliga dumheter.
Och så, precis så, vill jag vara och må! Jag vill vara den där glada, roliga pricken och inte den präktiga bitter-pitten, som jag blivit omnämnd som…   
Jo, jag trivs med honom också, den sistnämnda tråkmånsen. Men jag kände där på kvällen, och det gör jag även nu när jag tänker på det, att för mig har det nästan alltid handlat om ytterligheter.
Allt eller inget alls. ”All in”, som jag har hört flera gånger sedan jag nyktrade till. ”All in” och allt eller inget… Och så är det för mig.
Jag mår jättebra, eller inte alls! Jag ordnar med massor utav bra saker och är riktigt konstruktiv, eller också blir det inget alls.
Jag gråter hysteriskt, eller också gapskrattar jag som den fullblodsidiot jag är. Och jag super (när jag gjorde det) som en galen och där… där skiljer det sig en hel del, för där var det ju alltid ”All in” och allt! Hela tiden! Konstant onykter!
I alla fulla fall… Var vill jag komma med detta?
Jo, kanske att det trots allt är ganska schysst att leva och vara vid liv! Och det faktum att jag inte behöver dricka alkohol för att ha roligt och skratta.
Jag kunde och kan vara nykter och njuta av en långpromenad, och en god väns sällskap i forma av sms och barnsliga meddelanden, utan sprit och fylla!
Jag blev dessutom glad för de människor som hade roligt och som verkade ha full kontroll på sitt alkoholintag. Hur deras kväll sedan slutade det vet jag ju inte, men just där och då blev jag glad av att se dem dricka, dansa på trottoaren och skratta.
Jag skrattade också! Högt! Ensam! Och nykter…
Det var länge sedan jag hade så roligt och det kändes så härligt och förbannat skönt! Lite musik i öronen, en promenad på Söder. Nykter.
Jag var lycklig! Kände lyckan och glädjen, och precis så vill jag ha mitt liv!
All in, allt eller inget…


Väl Mött / Janne

Från Bloggen, Livets Karameller…

En av de få Bloggar jag läser och följer är en nyvunnen väns blogg; ”Livets Karameller.”
Den nyvunna vännen skriver, enkelt, rättframt, förståeligt och har ett fint ”rätt-upp-och-ner” språk som jag kan avundas!
Till skillnad från mig själv, som kan brodera ut saker och ting i det oändliga, så är det härligt enkelt och bekvämt. För jag kan i det oändliga måla upp, finna ord och detaljer av färger, former och känslor, när jag skriver och uttrycker mig med orden… Kan bli onödigt mycket och geggigt! 
”Vad vill du ha sagt”, var de en vän som sa…

Och se där, började göra det nu med… 

Det jag vill ha sagt är; Tack för att du uppmärksammar det jag skrivit. Vill bara tillägga att just denna texten jag skrev ner i min egen blogg, med mina egna ord och mina sanningar, är ett av mitt livs stora sorger… 
Tack!! ❤ ❤ ❤

Väl Mött / Janne

Länken till Livets Karameller: 
/Livtes Karameller… ”Att ha rätt att få vara den man är….Oavsett!!!”