Ilska, vrede, harm och vredesmod… Passiv och aggressiv, undvikande och feg?

Ilska skrämmer mig.

Min egen och andras. Det finns ingen skillnad på måttstocken av rädslan, den är nog likvärdig tror jag…
Min egen och andras rädsla skrämmer mig som fan…
Det finns orsaker till det. En rot till mina rädslor och tillkortakommanden.
Jag försöker att inte peka och säga att det är deras fel eller att de har gjort åverkan på min person, som givit mig den här typen av ”problem”, brister och svagheter, men det finns anledningar och orsaker.
Jag ser dem, vet om dem och försöker att förbättra det.
Förfina min person! Göra om och göra annorlunda!

Jag har oerhört svårt för människor som höjer rösten, skriker eller till och med vrålar, av ilska och frustration.
Jag gör dessvärre samma sak, när jag blir rädd. 
Eller gjorde. I berusningen. Fyllan.
Och när jag blev trängd, rädd och var i påverkan av alkohol eller andra droger… Då kröp otäckheterna fram.
Det var som sagt otäckt vanligt när jag var aktiv missbrukare. 
Mitt arga, otäcka jag klev fram då.

Jag tror mig veta att det är oerhört mycket undertryckt rädsla och o-gråten gråt hos mig, som får monstret att kliva fram och önskar göra sig hörd. Då. När jag missbrukade. När jag aktivt valde drogerna. Hände det alltid. Verbala elakheter.
I tillfrisknandet inte alls. Men kanske att det ”pyser ut” på andra sätt?

Jag har i mitt tillfrisknade kommit över sanningar om mig själv, funnit sidor, som jag blottlagt och som jag har förstått är en del av mig.
En del kan jag acceptera! Och andra sidor jag har hittat, vet jag inte hur jag ska hantera, alls…

Jag har aldrig vågat stå upp för mig själv.
Brister i självkänslan. Låg självkänsla. Dåligt, taskigt, självförtroende.
Jag saknade och saknar verktygen. Det fattas mig; ”Hur gör man!?”
Det jag kunnat göra och det jag konkret gjort, när jag känt mig trängd, krängt, trampad och spottad på, är att gråta.
Jag gråter som ”en jävla kärring” som människor har sagt till mig, och givit mig oombedd respons på, när, om och hur jag reagerat och agerat.
I allt det där som jag samlat på mig, rädsla, tårar, förtryck och förnedring, föds undertryckt ilska.
Tystad ilska. Out-tryckt vrede, harm och förbittring. Det, hos mig ebbar ut i tårar.
Ensam förstås. I ensamhet. ”Pojkar gråter inte.”

Frågan som  spontant dyker upp, och som jag faktiskt kom i kontakt med för bara en kort tid sedan är, om jag är passivt aggressiv?
Jag blev naturligtvis tvungen att kolla upp det, eftersom jag inte vet innebörden av det begreppet och läste på lite grann, för att kunna reflektera över det.

Det jag fann och kunnat utröna om passiv aggressivitet hos personer och människor, som också visar sig vara passiva i sin kommunikationen till andra, är att de ofta är undvikande, kommer försent till möten, träffar och dylikt, skyller sedan ifrån sig på andra och upprepar ord som ”missförstånd”, ”misstag”, som ett försvar. Oförstående kan de utdela menade blickar av dumförklarande och i vissa fall förakt!
De har en förmåga att baktala auktoriteter, eller göra ner människor som ”inte hör hemma” i den kategori av människor man rör sig inom.
Somliga saker de blir ombedda att göra blir ogjorda och sedan lägger de över ansvaret på någon annan med en blick, en gest och förmedlar sitt missnöje med tysthet och tystnad. Det handlar också om förhalning, fientlighet och sarkasmer. Att tyst sabotera för andra. Lägga krokben för sina medmänniskor, och sedan helt oförstående stå och se på.
Passivt aggressiva personer visar sig också vara spydiga och undvikande, när det kommer till situationer, förhållanden som man inte uppskattar och där man blir obekväm eller känner ren fientlighet.
Det uppstår otydligheter, där den som är passivt aggressiv, tyst låter påskina att det inte var hans eller hennes fel, och man förlägger skulden på någon eller något annat.

I mångt och mycket stämmer det in på mig.
Jag kanske inte är undvikande när det handlar om att ordna med sådant jag blir ombedd att göra, som till exempel att diska, städa, ordna med ärenden eller gå iväg med soporna.
Jag kanske inte är den tystlåtna personen, ”the silent treatment”, som underförstått låter ge sken av missnöje, ovilja och missbelåtenhet, när jag inte får som jag vill eller önskar.
Däremot, när jag blir trängd, rädd eller oroad, och för all del är i umgängen där jag inte är helt bekväm, kan jag bli sarkastisk och ironisk.
Ibland till och med cynisk, och detta med glimten i ögat förstås! På ett skämtsamt sätt låter andra förstå att jag inte är okej och inte alls bekväm i tillståndet och sakläget.
Om jag skulle undvika det, den typen av människor och situationer där jag känner oro och rädsla, då är jag plötsligt ”kommunikativt undvikande och passiv!?”

Jag behöver i och för sig inte stoppa in mig själv, situationer och andra människor i fack, askar och etikettera dem och mig själv med olika former av epitet och attribut, men dessvärre är jag som så många andra människor i behov av förklaringar, förståelse och kunna konkretisera det som sker om kring mig.

När jag läste och skrev ner mycket av det jag fann, så tänkte jag att det är precis så där vi människor håller på! Konkretiserar varann och fäster attribut på varann och situationer som kanske inte alltid överensstämmer med vad som egentligen är, hur det ser ut och hur saker och ting ter sig.
Kom och tänka på att människor behöver veta vem och vilka som till exempel är homosexuella.
Vi behöver kunna se och veta, vem och vilka som är missbrukare och ”pundare.”
Vi vill gärna kunna utröna vem och vilka det är som invandrade och vem som är parasiter på samhällets bekostnad. Vem och vilka som besitter mindre bra värderingar. Vem är en skitstövel och vem är det inte! God eller ond, bra eller dålig? Svart eller kanske vitt!
Påtaglighet är det vi söker, på något sätt.
Jag skriver under på det. Jag är där. Jag är också en av dem…
Jag erkänner! Jag är inte bättre än någon annan!
Dit jag vill komma med det här är kanske att jag som oftast inte kunnat, fått tillfälle, eller vågat säga nej, blivit passivt aggressiv?
Eller i och med att jag inte kunnat, haft mod nog, att uttrycka min självhävdande rätt och stå upp för mig och min person, kanske ”dragit på mig” det där passiva aggressiva beteendet och dess attityder.
Blivit tyst, och använder mig av passiv kommunikation. Undergiven?
Jag kan inte svara på det riktigt, för jag vet inte… Jag har inte kunskapen ännu. Besitter inte verktygen.

Jag tänker att jag äntligen börjat stå upp för mig själv och min person.
Men jag har faktiskt mindre bra erfarenheter av det. Saknar verktygen som sagt. Att hävda mig!
Att kunna säga att jag är bra som människa, och att det du gör mot mig, som jag upplever som mindre bra, är inte okej. Stopp där!
Att våga säga, ”Det där är inte helt okej, för mig,” är skitsvårt och utan kunskap och självförtroende blir det förbannat besvärligt!
Jag förväntar mig kanske ett schysst svar, när jag tror mig varit konkret i mina uttryck för fördömandet av att bli överkörd och spottad på, som skulle kunna innehålla någon typ av acceptans och ett ”Förlåt mig.”

Det blir gärna fel för mig.
Jag saknar instrument för hur man faktiskt gör och det blir snedtändningar varje gång. 
Eller ofta.
Aggressivitet, min känsla av hotfullhet, ilska och vrede, blir oftast det handfasta och konkreta svaret från motsatta sidan, när jag markerar och säger ifrån.
Jag kan inte svara på vad det är som frammanar det hos människor, kanske min bräcklighet, min arrogans och kanske min attityd av att vara ”bättre och finare” än alla andra?
Det sistnämnda är enbart en mindre bra attityd hos mig, som gärna dyker upp när jag blir osäker och oroad. Rädd.
Men jag blir handfallen och gråter. Hamnar direkt i underläge och tillbaka till uppväxten och parrelationer som varit mindre bra, för att inte säga genomjävliga.
Jag gråter av rädsla. Jag gråter därför att det svider, skulle kanske kunna bli fysiskt om jag inte passar mig!
Det kan även bli till ett ältande, en loop i mina tankar. Och det skulle kunna bli ett själsligt förtärande av min person och mitt jag. 
Det som infinner sig är skam, skuld, maktlöshet och ånger.
”Jag skulle inte ha sagt något, jag skulle ha varit tyst, jag skulle kunna hålla truten och finna mig i…” Men då måste det, återigen känner jag, födas passiv aggressivitet ur det?
Eller? Har jag fel?

Det blir lite av en evighetsmaskin just nu av allting. Det ena ger det andra som ger det tredje och så tillbaka till ruta ett…. Just det ja, rädd för aggressiva människor och situationer. Uppskattar inte höjda irriterade röster. Undviker bråk och konflikter.
Och slutligen börjar jag kunna stå upp för mig och min person.
Det blir alltid fel, eftersom jag barnsligt nog inte vet hur man gör, och det leder till missförstånd, mitt avståndstagande och tystnad och jag tycker att jag upplevs passivt aggressiv och undvikande i kommunikationen med andra människor…
Och återigen, jag vill inte ha konflikter, jag vill inte gräla! Jag blir rädd och orolig…
Om jag står upp för mig själv och säger vad jag anser och känner, då blir det fel…
Ja, jag kan bena i detta väldigt länge…

Till saken hör, att jag måste erkänna att det var enklare förut, när jag kunde supa skallen i bitar och bara glömma och förtränga allt. Somna om och sova bort allting, för att sedan börja om på ny kula när jag vaknade till liv.

Kanske är även det passivt aggressivt? Undvikande? Missbruket?
Undertrycka sin känslor och sitt rätta sanna jag… Inte våga visa… Inte vilja stå upp för sig, för resultatet låter inte vänta på sig. Bättre att droga ner sig till oigenkännlighet och slippa hela jävla verklighetssnurren.
Ytterligare något för mig att fundera över! Inte tänker jag ta reda på det, jag har varit där, i missbrukar skiten av just den undvikande anledningen. Men fundera över om jag är aggressivt tyst, arrogant och förbannat högmodig….
Eller om jag fått det om bakfoten?
Har jag fått hela alltet, om bakfoten, feltolkat?
Återstår att se…

Väl Mött (Eller nåt´…) / Janne

Matnyttiga länkar, för oss som vill veta mer och få mer kunskap;

1. Information om passiv-aggressivitet.
2. Passiv-aggressiva personligheter.
3. Passiv, aggressiv, självhävdande kommunikation…