Tidig morgon. Bara fötter och bara ben. Bruna, eftersommarsolen.
Sommaren är slut och hösten har tagit vid. Hösten bär färger av glädje, gult, rött, orange och vackert blårött.
Verandan. Jag sitter och vaknar till liv, på trätrappan mot gårdsplanen till.
Ögonen vilande på ängarna och skogen, långt, långt där bortanför.
En filt om axlarna och en stor varm mugg med hett kaffe, mellan mina händer.
Det bor en trötthet inom mig just nu. Trött. Det är på gränsen till uppgivenhet.
En nyvunnen vän satte orden på det där, ”att inte riktigt hinna fram,” känslan är att allting är ofärdigt. Ingenting blir riktigt klart och redo att ”lämna över och lämna ifrån sig.”
Jag är nedstämd. Less och trött. Ledsen och förvirrad.
Det finns en önskan om att få fly, försvinna och aldrig, aldrig mer återkomma. Jag vill inte mer och jag har ingen ro att låta verkligheten komma nära inpå.
Klyschan ”Livet på livets villkor.”
Jag låter min ena stortå leka lite förstrött med kvisthålen på verandans trappsteg.
Dricker en mun kaffe, tänder en cigarett. Äpplen och päron är oplockade. Buskarna är inte ansade och har vuxit vilt de senaste månaderna.
Jag lyssnar på tystnaden. Fåglarna har redan tystnat med höstens kyligare dagar.
Livet snurrar på, för mig, i en galen fart.
Jag hinner inte greppa allt.
Jag har börjat glömma bort planeringar, tider jag har att passa och jag måste skriva upp allt de jag ska komma ihåg.
Jag kommer på olika strategier för att klara mig igenom en del dagar, för somliga dagar har jag absolut ingen lust, ork eller tillfredsställelsen att ens stiga upp ur sängen.
Det blir för mycket att hålla reda på.
Det är för mycket i verkligheten att skapa reda i.
Med tillfrisknandet inser jag att jag tappa bort oerhört mycket.
Jag har förlorat en hel del av den jag var, eller tror mig ha varit, och jag vet inte vad jag ska göra, hur jag skall ta för mig av livet och inser att jag saknar många redskap för hur jag ska hantera olika situationer och personer!
Identitetskris! Personlighetsförlamning.
En själslig avgörande vändning. Försämring, vändpunkt, och den personligt avgörande tiden.
Det är nästan så att mitt väsen också behöver någon typ av detox och avgiftning.
Det finns mycket i min gestalt som tillhör missbrukarpersonen och som ständigt vill vara med, göra sig påmind om att den är kvar!
Den vill få mig att minnas att det inte har gått så lång tid i min drogfrihet.
Det finns ännu ingen direkt garanti och säkerhet att jag ska klara av livet som drogfri!
Den där känslan, som vill vara med och ”leka liv,” ger sig tillkänna och allt som oftast eggar den tankarna på det försvinnande sköna med sprit och alkohol. Drogerna.
Och allt krockar med nya värderingar, nya ”nyktra” tankar, och ”åkturen” som livet ska vara trasslar till sig, ibland. Och det måste få vara okej det med.
För jag har glömt bort hur det är, hur det var och vilka redskapen är för att kunna hantera livet.
Ohanterligt att ordna med kaffe, en del dagar.
Öppnar inte posten. Duschen får vara, äter inte, somliga eftermiddagar.
Trött. Vill inte. Vill. Vill inte leva längre, men vill inte heller dö.
Tomt på något vis. Och känslan, jag hinner inte, varför lägger livet sig inte till rätta? Jagar och stressar i sinnet och kroppen börjar värka och göra ont…
Som sagt, det blir galet och jag blir galen.
Ibland är alla tankar och känslor så överväldigande, att det ärligt talat känns som om att balansera precis på gränsen till galenskap!
Allt blir för mycket. Mycket av känslorna kommer samtidigt. En hel hop av tankar, funderingar, tyckanden och tänkande och det, inte att förglömma, på ett nytt färgrikt och onyanserat sätt.
Man blir nedstämd av det! Eller jag blir.
Som en nyvunnen vän sa, ”somliga dagar har jag på mig min trygghetsuniform, gympabyxor, T-shirt, raggsockar och ett halvdant försök till leende och de dagrarna går jag inte ens in i duschen.”
De dagarna kan bli ganska många, i rad.
Den ena dagen läggs till den andra som adderas till en tredje…
Vips har en vecka förlupit.
Där är jag nu. Inget blir gjort. Ingen ork finns. Lusten saknas och så kokar vi ner det med lite dåligt samvete och ångest, för allt det som inte blir gjort och resultatet blir samvete, slöhet och förbannade latmask.
Offerkoftan. Hårt stickad och svettigt varmt…
Kaffet är beskt. På tok för starkt. Hög klar luft, och över åkrarna och ängarna ligger ett tunt dis som lättar under morgonen.
Jag drar filten tätare runt kroppen. Koppen med kaffe börjar bli avkyld.
Jag skall åka hem nu. Hem till mig och mitt.
Det blir bra igen. Allt blir alltid bra och med lite mer tid tillryggalagt, så ordnar sig allt, alltid…
Alltid!
Väl Mött / Janne
(Bilderna privata, samt hämtade från Google Bilder.)
Tidigare inlägg på Bloggen:
Minnen, hågkomster, barndomen, och min barndoms somrar…
Mormor och dockan…
Vardagliga Anteckningar... 