En dikt genom kvällen och mot natten..?
Väl Mött / Janne
”Jag lyssnar försiktigt, försiktigt, mot ditt bröst.
Jag hör det tyst, tyst, men tydligt… Ditt hjärtas centrum.”
En dikt genom kvällen och mot natten..?
Väl Mött / Janne
”Jag lyssnar försiktigt, försiktigt, mot ditt bröst.
Jag hör det tyst, tyst, men tydligt… Ditt hjärtas centrum.”
Jag gillar att skriva. Har alltid gjort.
Jag har skrivit på det mesta, som finns till hands, när jag kommer på någonting att skriva om. På tidningar, post-it lappar, servetter, på kvitton och med block och penna.
Numer också min mobil!
Jag kladdar ner stödord ibland och andra gånger dyker det upp ett ord, en mening eller en händelse på stan som berör eller slår ann någonting hos mig som känns viktigt att förmedla och berätta om.
Jag för den här bloggen, i hopp om att kunna förmedla någonting. En känsla kanske, några ord på vägen, insikter om livet och att leva. Kanske?
Jag skriver om att tillhöra HBTQ-minoriteten och att vara en före detta blandmissbrukare och strävan att få vara en ”del av”, kunna få ”vara med” och skapa ett nytt och värdefullt liv.
En blogg, har jag förstått när jag läst och titta runt på andra bloggar, skall vara lite av en verklighetsflykt. Gärna vara roande och händelserik. Många bloggar innehåller shopping, strävan efter att bli erkänd och känd, fester och partyn och somliga, har jag funnit, gör inlägg om det senaste av det senaste i geggan av dokusåpor som ”Paradise Hotel” och ”Big Brother.” Det kanske ger läsare? Vad vet jag!?
Sedan finns det oerhört många bloggar just nu som rör politik och frågor kring riksdag och regering.
Det är ganska häftigt, för det är bara att välja och vraka.
Det finns bloggar i alla smakriktningar. Och om allt!
Jag har inte fått det bekräftat, jo kanske av någon enstaka, att jag har för långa inlägg, att jag skriver för komplicerat och att hela min blogg andas av tyngd och nedstämdhet.
Det där handlar kanske om min egen uppfattning av mig själv, men jag har nyvunna vänner som inte orkar med att läsa allt det jag själv grottar i, det jag skriver om och tycker att inläggen är för långa.
Det kanske är så. Att jag broderar ut och skriver ner mer än vad som är nödvändigt?
Men jag känner att jag önskar läsare som läser mina texter och inlägg, dikter och prosa, med lite mer tid och eftertänksamhet.
Vardagsstressade människor, som söker snabba, korta och fyndiga inlägg, det som på sin höjd orkar med att läsa Metro på morgonen och dess korta nyhetsflöde, kommer inte att orka med min blogg och det jag väljer att skriva om.
Ska det gå fort och man vill ha koll på skönhet, fester, kändisbilder och shopping, ja då är min blogg inte så mycket till nöje och glädje. Kanske inte heller om man önskar happenings, stora händelser eller konkreta lösningar…
Jag må ha åsikter om politik, men är inte särskilt bevandrad däri, så det lämnar jag också därhän.
Jag vet inte var jag vill komma med det här, egentligen.
För plötsligt känns det som ett försvar av hela mitt skrivande, det jag vill förmedla och det jag hoppas att de som läser mina inlägg uppskattar…
Kanske någon känner igen sig. Kanske att någon tänker, ”Fan vad bra, det där provar jag också,” eller ”Så var det för mig med, så är det för mig också…”
Dagliga reflektioner, dikter, minnen och hågkomster, från ett liv som var, och ett liv som är på väg att återskapas och återupprättas.
En blogg för vardagligheter, det mest triviala saker. Alldagligheter med inslag av det livgivande livligheterna…
Väl Mött / Janne