14 | oktober | 2014 | Vardagliga Anteckningar…

Tänk vad snabbt man glömmer och tillryggalägger tid och inte reflekterar över vad som händer, hände och hur det faktiskt såg ut. Innan. Innan man, eller jag, valde att kliva in i drogfrihet och försöka att återställa livet så att det blir värt att leva igen.
Jag tänker till exempel på när jag för en tid sedan fick ett nytt legitimation. Tacksamhet!
Eller när jag kunde köpa ett eget busskort, och inte behövde gå längre över hela Stockholm.
Så förbannat tacksam för det!
Tacksamheten. Tacksam. Tacksamt.
Jag tänker på de första gångerna som jag kunde handla hem min egen frukost och dessutom välja om jag vill ha ägg till frukosten eller inte.
Jag kommer att tänka på när jag, återigen, kunde vakna upp med mina egna, dock för tillfället lånade, sängkläder, mina egna lakan och en härligt mjuk kudde att vila mitt huvud emot.
Man glömmer snabbt, man gör det, eller jag har gjort det!

Jag minns tillfällen när jag bott på Stödboende och med-boende beklagat sig över att de få kokt ris tre dagar i rad. Eller korv, i dag igen. Eller varför får vi inte kokta ägg till frukost.
Man glömmer fort, man gör det. Tacksamheten. Tacksam. Tacksamt.
Kanske är det människans sätt att lägga bakom sig och glömma bort hur det var, för jag vet oräkneliga av dem som bodde på den här typen av boende, och som tidigare levde ute på gatorna och letade mat utanför stadens olika snabbmatsrestauranger.
Man glömmer att man stulit mat, att man letat i sopkorgar och att man frågat om det inte finns någon gammal hamburgare man kan få med sig, om de ändå ska slängas i soporna.
Efter någon vecka på ett Stödboende, önskar man ägg till frukost, undrar om någon kan ordna med potatis till maten istället för ris och om det kanske kan finnas någon möjlighet att få undslippa blås-kontroller och urinprover. Tacksamheten. Tacksam. Tacksamt.

Jag har ofta tänkt och känt att jag måste komma ihåg hur det var, hur det är och minnas att jag kommit så oerhört långt på min väg i drogfriheten och tillbaka in i verkligheten och samhället.
Jag försöker att skynda långsamt och jag försöker verkligen att vara tacksam och tänka till, på allt det jag har, all den hjälpen jag får och alla hjälpsamma människor som jag har omkring mig.
Jag vet hur det är med det där. Man glömmer och vill ha ordning och tillnyktrande med en gång.
Man vill dit fram, mot målet och vara schysst, okej och bli en produktiv medborgare av samhället.
Och man vill hinna ikapp allt det man förlorat och gått miste om.
Man vill snabbt som fan, återuppbygga relationer och få förlåtelse och förlåta för att kunna gå vidare. Det är inte riktigt så det fungerar. Det är inte alls så livet och världen är. Det fungerar inte riktigt så.
Skynda långsamt och gör det enkelt, var det någon som sa. Tacksamheten. Tacksam. Tacksamt.

Och i all den där brådskan, drar man igång massor med saker och tror att det ska lägga sig tillrätta med tiden, att man ska finna acceptans och tillit och kärlek och förståelse, och…
Så inser man att andra också glömt hur det var, vem man är och varifrån man kommer…

Jag skriver tacksamhetslistor, varje kväll.
Jag använder mig av affirmationer och jag skriver ner det jag försöker att förmedla till mitt innersta väsen. Jäkligt ”flummigt” jag vet, men alla sätt är bra just nu och det som känns konstigt och knepigt till en början blir ganska okej och schysst med tiden. Det ligger någonting i det! Det gör nytta och det håller mig på plats i tillvaron!
Det blir hela tiden en påminnelse om vem jag är, varifrån jag kom och att jag faktiskt är på väg, in i ett nytt skede i mitt liv.
Sedan finner jag förståelse för dem som glömt, för dem som väljer att inte se det där längre, att även de trasslade till det och att det blev för mycket och kaosartat.
Det är bra och gott att påminna sig hur det var. Det får en att uppskatta tillvaron och håller min jordbunden…
Jag är fortfarande glad över min legitimation och mitt busskort!
Tack… Tacksamheten. Tacksam. Tacksamt.

Väl Mött / Janne