Medberoende. Uppgivenhet. Lämna och be om hjälp. Att inte stå ut, när oken tar slut…

… Jag ger upp… 


Du kan sitta i ditt hörn av rummet och vråla åt mig.
Du kan kalla mig otrevliga saker och du kan spotta efter mig, men jag bryr mig inte längre. 
Jag bryr mig inte om… Dig…
Jag orkar inte längre.
Jag har givit upp. Jag ger upp!
Jag överlämnar dig och din trasiga person, till de som vet hur de ska handskas med dig.
Jag lämnar över till dem som har erfarenhet och som kan ge dig stöd, tröst och modet att resa dig igen.
Jag överlämnar dig till vården, för jag vill inte mer. Orkeslös…
Jag står inte ut längre. Jag lämnar över till människor som vet hur de ska göra och hur de ska gå tillväga, för att hjälpa dig, för jag gör det inte! Hjälplös…


Du sitter i ditt hörn och kallar mig fula saker.
Som en besatt, skriker du vidriga ord åt mig, ”Svin, gris, loser, svikare, rövknullare och svin, svin, svin…
Jag vet inte vem du har blivit? Frågande…
Vem är du? Vad är du och hur..?
När blev du till det här groteska och varför?
Du som var en så stolt och vacker kvinna, med frodiga kurvor, stor stolt byst och ett eldrött hår, har blivit till ett ingenting.

Du har magrat. Grymt mager, och skinn och ben är det som återstår av den stolta kvinnan…
Ett kadaver till människa. Ett ingenting. Ett litet skelett…
Ditt vackra röd hår, har blivit till ett grått trassel och ögonen saknar det gröna och gnistrande ljuset.
Hakan och kindbenen är kraftigt markerade, som eggen på en vass kniv och dina fylliga läppar är torra och spruckna.


”Horan”, vrålar du åt mig, ”din jävla mask”…
Jag tänker lämna dig här, för min ork är slut.
Jag orkar inte mera! Jag orkar inte…
Jag har nått gränsen och redan passerat den. Jag vill inte mer!
Nu får andra ta över, där min ork inte räcker till.
Nu får andra ta vid, där jag inte mäktar med!
Vården, institutionen, får ta över stafettpinnen där jag själv brister och där likgiltigheten tagit vid. 

Jag bryr mig inte längre… Jag skiter i det! Jag skiter i dig!
Du är sjuk.
Galen och besegrad av destruktivitet och självförgörande.
Du ber mig dra åt helvete, och jag ska gå!
”Jag ska gå”, svarar jag. ”Jag går nu”…
Och som att vända på ett mynt, börjar du att gråta.
Du gråter hejdlöst och viskar, ”Lämna mig inte här! Snälla du, förlåt mig…”
I ditt hörn av rummet sitter du som ett barn, med knäna under hakan och darrande underläpp och upprepar som ett mantra, ”Lämna mig inte här…”


Jag är trött. Jag är sliten. Jag är ledsen.
Snälla du, jag orkar inte mera nu. Jag vill inte mera. Jag orkar inte…
Jag låter dig vara kvar här! 
Du och ditt varande kvarlämnar jag till andra, och jag lämnar dig, för även jag är trött och trasig.

Söndertrasad är jag, av ständig oro och ängslan för dig och ditt liv.
Att aldrig veta var du är. Att aldrig veta hur länge du blir borta.
Aldrig veta vem och vilka du träffar och träffat.
Överlever du? Lever och existerar du ännu? När kommer du hem?
Jag är outhärdligt trött på alla dina förlåt och den här gången…
Och jag känner mig snuskigt smutsig varje gång jag måste plocka upp dig och det som blivit kvar av din mänsklighet och sedan ljuga, städa upp och snygga till…

Jag vänder mig bort. Vill inte se mer av detta ynkliga…
Jag går mot dörren och du vrålar, ”Du är en jävla loser! Du är ett avskräde! Hur fan kan du med att lämna mig här!!”
Och jag går. Jag lämnar dig, bakom låsta dörrar.
Sjukhuset och dess kunniga personal får ta hand om det här, för min ork och min kapacitet är förbrukad.
Jag har mitt eget liv att ta hand om. Jag har min egen tillvaro att se till och vårda…
Jag har mitt och jag har ett liv att leva…


Du spottar efter mig.
Gråter, skriker och loskar mot mig.
Själv öppnar jag dörren och på vägen ut genom densamma viskar jag tyst, ”Ta hand om dig. Var rädd om dig, så ses vi snart…”

Väl Mött / Janne

Funderingar, tankar, virrvarr och mitt i natten. Tänker, tänker och det surrar. I skallen alltså! Det blir lite svårt att sova då.

Den andra hälften av den här kärlekshistorien sover. 
Bara jag är vaken. 
Det är väldigt sent.
Jag borde sova jag också, men valde att kliva upp en stund för att sätta mig ner och skriva.
Tänker, tänker och det surrar. I skallen alltså…
Det blir lite svårt att sova då.

Jag faller tillbaka några år i tiden och tänker på allt jag förlorat.
Det är kanske med viss bitterhet jag tänker på det där, men jag känner också att jag fått en hel del på vägen, som jag annars aldrig hade fått tillgång till.
Kärleken bland annat.

Och jag tänker på mitt hem och mina husdjur, som jag blev tvungen att lämna ifrån mig.
Jag tänker på vänner, före detta, som jag sovit hos och som lånat mig en säng eller en soffa.
Och jag funderar över var alla mina saker tog vägen, mina grejer som fanns i det där Shurgard-förrådet, som ingen till slut kunde eller ville betala. 
Alla mina saker försvann där. 
Bilder, målningar, kläder, foton och möbler efter min mormor. 
Minnen. Min döda mans kvarlämnade tillhörigheter.
Ingen ville ta ansvar för förrådet och Socialförvaltningen tänka minsann inte betala för det. Det är borta nu, så det spelar väl ingen roll, egentligen…

Jag kom och tänka på alla de barnböcker jag hade i en kartong, i det där förrådet. 
Tove Jansson, Elsa Beskow, AA Milne, HC Andersen och Bröderna Grimm… Böcker jag fått, ärvt och som jag samlat på mig.
Det är bara saker, jag vet, men det är borta.

Jag tänker på när jag lämnade ifrån mig mina två katter på Stockholms katthem. Det mest fasansfulla jag varit med om, näst efter min mans bortgång, och jag hade förmodligen kunnat sköta det smidigare. 
Jag hade förmodligen kunnat ordna med ett hem till dem på ett annat vis, men jag hade tappat orken, lusten och var stressad och besviken och arg och hela jävla känsloregistret… 
Det fanns hjälp att få, om jag bara hade väntat, men valde att lämna dem på Katthemmet. Fasa. Genom jävligt. Skuld. Ångest.
Och jag kan frammana den känslan än idag…

Det är mycket av det där som flyter ihop. 
Jag har svårt, eftersom jag var aktiv i mitt missbruk och beroende, att veta när saker och ting skedde. Vilken årstid, vem jag bodde hos och vem som utnyttjade vem.
Sov jag ute? Hade jag tillgång till den där obehagliga lilla lägenheten på Söder i Stockholm? Den gamla knarkarkvarten? Jag vet att de slängde ut mig därifrån, men minns inte hur, var och när?
Perioder av sovandes utomhus minns jag väl. I parker, bakom buskar, vid Årstaviken och i Tantolunden.
Jag och andra missbrukare, som förmodligen inte heller hade någonstans att ta vägen, samtalade och söp. Några injicerade, andra söp skallen i bitar och petade i sig Opiater eller annat skit de kommit över.
Bensodiazepiner, Kokain, Amfetamin, Heroin, Morfin och Subutex… 

Återkommande i funderingarna är mina vidriga perioder med avgiftning och så småningom tillbaka in i maktlösheten och försöken att rätta till livet och tillvaron.
Det ohanterliga och galna med att hamna i våldet på myndigheterna och mina försök att motprestera det som de önskar och vill ha av mig, för att jag ska få en smidig och schysst väg tillbaka in i samhället och bli en ”produktiv medborgare.”

Och så håller det på i mitt huvud. 
Tänker, tänker och det surrar.
Det blir lite svårt att sova då.
Och jag begriper inte varför allt det där ständigt ska återkomma i mitt tankeflöde, allt det där som var, det som är passerad tid!
Det är borta, förbi och passerat och det borde vara över och utagerat.
Nya tag och nytt liv. 
Eller det börjar bli ett liv. Ett nytt. Stadigare. Schysstare.
Och till slut kan jag tänka att jag lever i alla fall.
Andra som jag träffat och mött, har dött på vägen eller försvunnit… Så…

Den andra hälften av den här kärlekshistorien, ligger och sover. 
Min nya kärlek, han jag alltid vill vara nära, nära…
Bara jag är vaken. Klockan är väldigt mycket.
Jag borde sova jag också…

Tänker, tänker och det snurrar och surrar. 
I skallen alltså… 
Av tankar, inget annat!
Det blir lite svårt att sova då, för att inte säga omöjligt…

Väl Mött / Janne