Min före detta man, döden, ensamheten och slutligen vara två igen; "Njut och var glad. Det var inte meningen riktigt nu, att möta allt detta."

Jag mötte min före detta man för ganska många år sedan nu…
Vi hann med att leva tillsammans i drygt åtta år…
Jag saknar honom!
Jag hedrar honom, tänder ljus, talar med honom, och jag älskar honom, än!
Och jag kan fortfarande inte förstå, begripa och greppa, varför det blev som det blev, när han så hastigt valde något annat…

Och jag själv har varit fullständigt övertygad om att jag aldrig mer skulle få känna så otroligt mycket för en annan människa. 
Ärligt talat, min sanningen var den, att jag hade förlikat mig med tanken, en medveten plan, att leva, vara och verka för ett liv i vald ensamhet!
Jag trodde aldrig att jag skulle få komma att se en ny tid, när jag skulle erhålla möjligheten att känna något liknande igen… 
Intensiteten, styrkan, kraften, och det eftertryck som detta ger…
Vansinnet, galenskapen, berusningen, längtan, väntan, vänta och förväntan…

Och dessa nyvunna fina människor som finns runt omkring mig, som har en ståndpunkt, åsikt och ett betraktelsesätt av välvilja och en aningens oro… Jag försöker att förstå dem!
För, om och men…
Vad händer om det inte blir? Vad sker, om detta inte är? 
Och kommer det att fungera… 
Kommer han, det vill säga jag, att klara det här? Vad händer, om inte…
Återfall? Upprepning av missbruket och kaoset? 
Relapse och bakslag? 
Jag kan inte svara på det. 
Jag har inte en karta eller manual för hur detta ska och kommer att se ut. 
Jag lovar ingenting numer. Jag kan inte säga hur det ser ut i morgon… 
Jag har gjort det förr och med mindre framgång!
För jag brinner! 
Brinner i djupet av min kropp, och mitt hjärta… Själen glöder!
Jag har en längtan i mina steg, som får mig att tänka; Jag vill hålla hans hand…
Jag vill vara nära, nära och känna kroppen, samtala med honom, diskutera och vara nära, nära, igen…

Jag har inte känt den här känslan, mig veterligen inte haft den här tillgivenheten, kärleken och förälskelsen, sedan den gången jag mötte min numer bortgångne man… 
Och det är så konstigt, för jag har, för en gång skull, inte dåligt samvete, jag känner ingen skuld eller skam för att jag mött det här vackra och fina… 
Tack! 

Och han sa, mannen jag alltid vill hålla i handen, att jag och vi tillsammans, ska ta en dag i taget, lite i sänder, treva och känna efter, bara vara i detta ljuvliga fina, njuta och försöka att se nyktert på det hela… 
Han är rädd om mig. Han är rädd om min nykterhet och han uppskattar mig så vansinnigt mycket! Och jag äger samma känslor! Förtäljer honom detsamma! 
Dito!

Så… låt det bara vara. Njut och var glad. Det var inte meningen riktigt nu, att möta allt detta.
Men som han sa, mannen jag alltid vill vara nära, nära… Detta är en bonus! Nu blev det så här!
Det var inte planen!
Men vi kan inrätta oss efter hur våra liv ser ut just nu, vara tillsammans när vi kan, när utrymmet finns i livets kringelikrokar…
Och när vi båda inte utforskar livet på varsitt håll…

Jag hade och har bara en önskan om att få berätta vad jag känner, tror och vad som hände och händer…
Tro det eller ej, men jag mötte kärlek, respekt och berusande förälskelse, efter alla dessa år!
Och min vederhäftiga övertygelse är den, att någon välvillig ovan molnen sett till att vi träffades just nu. 


Tack! 
Tack, Peter… Tack!!

Väl Mött / Janne

Andas in hösten och släppa rädslorna. Rädslorna som jag ändå är maktlös inför.

Det finns rädslor hos mig. 
Jag vet inte hur framtiden kommer att se ut.
Det finns ingen, just nu, stadig plan på hur det ska se ut!
Och jag är rädd och oroad för min nykterhet och min frihet, i det nya livet!

Varje månad så måste jag och många med mig, ansöka om Ekonomiskt Bistånd.
Jag har ingenting att leva på och det finns alltid en oro i kroppen att jag ska bli nekad de där pengarna. Rädslor!
Det finns aldrig några garantier att jag ska få den där hjälpen.
Det är inte mycket pengar och de räcker inte långt, vilket jag skrivit om tidigare, men de är dock pengar och jag kan betala mina räkningar och en del privata skulder.
Jag få själv förfoga över de här pengarna och jag får själv planera vad de ska gå till. Jag betalar räkningar och jag betalar sådant som kan komma att påverka min framtid.
Jag får skylla mig själv, tycker handläggaren på Socialförvaltningen, om jag väljer att betala räkningar, skulder och annat som kan komma att påverka mitt framtida liv. 
Det finns rädslor i det också, att framtiden grusas och ”fuckas upp,” bara för att jag inte betalat det jag sak!
Ibland får jag låna pengar. 
Jag har fått pengar, som gåva och för att jag ska kunna få råd med det där lilla extra. 
Det räknas som inkomst! Jag får skylla mig själv, eftersom pengarna hamnar på mitt konto och därför räknas de som inkomst.
Den här månaden blir det snålt igen. Hur ska det gå med det!? Oro och rädslor för det också! Det är mat, det är kaffe, toalettpapper och annat som jag behöver… Rädslor!
Men jag får pengar och jag är glad att jag slipper tänka på om jag har fickpengar eller inte.
Jag behöver inte tänka på om jag får råd med busskortet eller inte, och jag får även hjälp med läkarkostnaderna.
Det är för en kortare tid. Tills det ordnar sig på annat vis.
Det är inte för resten av mitt liv. Och det kommer alternativ.
Inte i morgon och inte heller nästa vecka, men det kommer en lösning.

Den där rädslorna som jag nämnt, om framtiden och så, den finns alltid där.
Det är mycket tankar just nu kring återfall och risken för det.
Jag tänker att om jag bara är observant på vad jag gör, vad jag känner och har återfallsprocessen färskt i minnet, så torde jag klara mig. 
Jag borde klara mig en bit på vägen!
Tolvstegsrörelsen, som jag varit ganska aktiv i, känns avlägsen och jag försöker att finna andra sätt att hålla mitt kraftsamlande och min vila i nykterheten, aktivt. Samtal på Beroende Centrum. Skriva. meditation. Promenader.
Det finns inget som helst sug efter alkohol, men känner att jag måste vara på min vakt, så att jag inte överrumplas ”bakifrån,” för hur det än är, så är drogen ”listig, falsk och stark.”

Jag har varit isolerad en tid.
Önskan om att få vara ensam och fundera, tänka till och ge mig själv lite tid…
Kanske idag, att jag bryter det där och går ut och andas lite.
Lite luft. Lite syre till mina lungor.
Andas in hösten och släppa rädslorna.
Rädslorna som jag ändå är maktlös inför.
Rädslor som jag inte kan göra någonting åt just nu.
Lämnar det och går ut en stund…

Väl Mött / Janne

En dikt genom morgonen? Lite vackra ord och smaken av lyrik..?

Jag falnar och flagnar.

Identitetskris!

Hittar inte, vet inte hur, ska jag kunna?

”Man kan inte springa, innan man kan gå”.

En ny man och människa träder fram.

Någon jag aldrig mött. Någon jag inte minns.

Under detta trasiga flagnande yttre, bor en man.

Jag. Jag är oigenkännlig.

Och frågan är, vem är jag? Svaret saknas!

Vad ska detta bli? Vad blir jag av?

Kanske något nytt? Kanske ett äventyr?

Något gryende pånyttfödande av Jaget?

Flagnade, krackelerande, ett sönderfallande yttre…

Det gamla, ger plats för något nytt.

Det gamla, ger plats för spänning och upplevelser…

Mitt nya jag, i identitetskris, men nytt avskalat och naket…

Här är jag. Och jag springer…

Väl Mött / Janne