Den Fria Viljan, i missbrukarvården, psykiatrin… Jag läste om det igår och jag tycker att det var galet bra skrivet, och dubbelt…

Igår läste jag på en av de bloggar jag följer, Livets Karameller, om den fria viljan inom missbrukarvården och psykiatrin. 
För det är ju som så, att allting som görs för den som är sjuka, måste ske på egen vilja och med egen motivation. 

Det oreras mycket om den fria viljan i dessa sammanhang. 
Den fria viljan och det egna initiativet, sätts främst. 
Det är bra! Det är fint. I teorin fungerar det, men i praktiken?

Den egna önskan om att sluta använda droger. 
Av egen handlingskraft och egen motivation ska det ske, att sluta vara destruktiv, lägga ner missbruket och beroendet.
Och ofta handlar det om pengar. Det gör det alltid! Sjuka och missbrukare kostar pengar. Och dessutom måste de tjäna pengar!
Dagens sanning!

Vården kan inte tvinga någon kvar, för avgiftning och tillfrisknande.
Och om vårdtagaren väljer att, av egen fri vilja, lämna vården, avdelningen, avgiftningen, så kan personalen inte hindra dem, utan låter dem gå ut igen. 
Ut till missbruket. Ut till det genomjävliga att vara beroende.
Och sjukvården bryr sig egentligen inte om det, för nya patienter ger mer pengar. 
Nya patienter på akutavdelningarna och på avgiftningarna, ger mer klirr i kassan. 
Dagens sanning och så är det bara.

Förövrigt går avgiftningarna snabbt idag. 
På två eller tre dagar ska patienterna vara fix och färdig, redo att stå på egna ben. 
Och med den fria viljan ska de som är sjuka i missbruk och beroende, fatta egna beslut att förbli drogfria.
Som om det skulle fungera i praktiken. De fångas sällan upp. Och om de får vidare hjälp, brukar kön vara lång till olika typer av behandlingar, alkohol och drogterapeuter.

Det är bra med den fria viljan. 
Det ser bra ut och låter fint. Den fria viljan, men som anhörig blir det ett krigande mot sjukhus och myndigheter. Det är bara att fråga mina före detta anhöriga, eller skribenten till ”Livets Karameller!” Hon har erfarenhet. Hon vet hur det var och är.

Även som tillfrisknande patient, blir det ett krigande när man väl bestämt sig. 
Ingen vill riktigt ta ansvar och ingen vill riktigt vara behjälplig.
Jag har sagt det förut, men man måste vara någorlunda frisk, för att orka med att vara sjuk!
Som tillnyktrande missbrukare slussas man runt och ingen vill riktigt bistå och hjälpa till.
Psykiatrin hänvisar till missbrukarvården och missbrukarvården hänvisar till psykiatrin. Och får man hjälp via psykiatrin, så berätta aldrig att du är en före detta missbrukare. 
De hjälper inte till då. Du kan gråta, skrika och berätta att du vill döden dö, de hjälper inte till utan hänvisar dig vidare… 
Jag vet. Jag har erfarenheten av just det där.
Det blir maktlöshet och vanmakt i allt det där. 

Och inom missbrukarvården är begreppet kidnappad hjärna, vedertaget och används för de uttryck som faktiskt sker rent mentalt hos den beroende.
Hjärnan är kidnappad av drogerna och missbrukarhjärnan har bara ett fokus och det är att finna mer och mer, och jakten börjar långt innan vårdtagaren kommit utanför dörrarna på akutmottagningen.

Som författaren för bloggen Livets Karameller skriver, det blir ytterst svårt med den fria viljan om ens hjärna är kidnappad! För det enda som existerar och är viktigt, är berusningen, försvinnandet och verklighetsflykten som drogerna innebär.

Jag är lite dubbel inför det där.
Antingen måste man vilja själv, för att tillfriskna och hinna ikapp sin person och livet, eller också måste man tvinga människor in i vården.
Jag vet inte om tvång är ett bra alternativ? 
Men å andra sidan vet jag att det i vissa fall fungerat med rent tvång, för en del missbrukare hinner ikapp livet, sina egna värderingar och får möjligheten att påbörja resan att trampa upp nya tankebanor och få ett nytt perspektiv, nya värderingar, på livet.

Den fria viljan är vacker, fin och känns demokratisk i vårat samhälle.
Men det är kanske inte alltid den riktiga vägen att gå, att låta sjuka missbrukare bestämma själva huruvida de vill ha hjälpen eller inte.
Kanske att man måste samla ihop och plocka upp dem, låta missbrukaren och beroende personer få tid och utrymme att komma ikapp sina tankar och sin självständighet.
Med tiden, så hinner kidnapparen, det vill säga droghelvetet, tystna och det som i missbrukarvården kallas kidnapparen av hjärnan, hinner tystna och den fria viljan och önskan om att leva drogfritt, hinner att vakna till liv. 

Som sagt. De sista ordet är inte sagt. 
De finns fler funderingar och tankar kring det här.
Och jag är lite kluven. Hur gör man, vad ska man göra och vad blir bäst?
Den fria viljan. Att själv bestämma om man ska tillfriskna. 
Den fria viljan, att ha ensamrätten att avstå från vården och tillnyktrande.
Som tidigare aktiv missbrukare, så vet jag hur valet ser ut…
Tyvärr…

Väl Mött / Janne