Kärlek, lögner, bitterhet och svek… Och ändå hoppas man att det kommer någon annan och någonting beständigt. "Man kan inte springa, innan man kan gå…"

Jag har en vän vars samtliga relationer, nästan, har upphört med att min kamrat har blivit sviken.

Otrohet, lögner och till och med planering inför uppbrott, som för min vän kommit som en total överraskning och chock, har utgjort sveken i min väns liv.

När vi samtalat och pratat om kärlek, ömhet och att återigen gå in i en relation, så har jag frågat hur någon ens kan lita på en annan människa igen, efter att man blivit lurad och bedragen, gång efter annan?

Är det möjligt att förlåta och komma vidare, eller blir det ett malande av ånger, bitterhet, skuld och frågor som; ”Varför förstod jag ingenting?”

Min vän har känt sig oerhört dum, korkad och blåst. 

Min fina kamrat har uttryckt ord som idiotiskt och barnsligt naivistisk.

Jag har tänkt och sagt, att det är bra och positivt med viss naivitet, för det motsatta torde vara realistisk, kritiskt granskade och misstänksam. Eller..?

Jag försökte finna ”antonymer,” det vill säga motsatsord till ”naiv” och ”naivitet,” men fann endast ”sofistikerad!?” 

I alla fulla fall, så blir jag frågande hur man vågar, kan och orkar påbörja en ny relation och lära känna en främmande människa igen, efter svek och svek igen, och så några fula lögner ovanpå det? Min vän har gjort det. 

Min kamrat har återigen inlett en relation och gör det med öppna ögon, med full tillit, men ändå med viss försiktighet, skulle jag tro.

Man hoppas förmodligen på att finna det där rätta och sanna. Det som är beständigt och menat att vara. Oavsett hur trasig och överkörd man har blivit, av tidigare relationer…
Alla önskar och behöver kärlek. Alla söker tvåsamhet, tror jag och har en önskan om att få dela livet med någon annan och få vara två.

Och min fina vackra vän har modet och vågat inleda en ny relation.

Det ligger någonting bra och sunt över det. 

Det är ingen bitterhet och ingen ilska! Jo, kanske? Förmodligen till en början av uppbrottet och när relationerna gått i kras, men att sedan resa sig upp, borsta av sig och säga; ”Jaha, det var det,” och ändå gå vidare för att eventuellt påbörja någonting nytt! Att våga och vilja!

Modigt! Tufft och kaxigt! 
Att inte ge upp, att våga ha tillit till, kanske inte fullt ut längre, men ändå… Våga och kanske, kanske…

Och att åter ha modet att vara tillsammans med någon igen och tänka att; ”Jag har ingenting att förlora på att prova en gång till! Går det åt helvete, så var jag ju ensam redan ifrån början! Och skulle jag vinna på det, att våga en ny kärlekshistoria, ja då har jag ju gått i mål med det alla önskar mesta av allt! Att vara två! Tvåsamheten och kärleken,”

Det är befriande med människor som reser sig igen, efter att de blivit sårade och södertrasade ända in i benmärgen.

Det är härligt med positiva människor som vågar och har åsikten och känslan; ”Tills motsatsen bevisas…”

Själv har jag varit besk och bitter ganska länge.

Men jag har kommit underfund med min ”egen del” i saker och ting, som jag har orsakat i mitt liv, och med den vetskapen tycker jag att mycket av den beska smaken glidit undan och ersatts av lite mer sötma.

Det handlar om, kanske och tror jag, att våga lite till, ha modet igen och kasta sig ut i någonting okänt och nytt, för att vinna en seger och inse att det kan fungera.

Som någon har sagt till mig flera gånger; ”Jag är inte mina erfarenheter, mitt förflutna! Jag är inte det som andra har gjort emot mig och de känslor som det har skapat! Jag kan välja och jag väljer att se det som erfarenheter och kliver upp på cykeln igen!”

”Man kan inte springa, innan man kan gå…”

Väl Mött / Janne

Bilderna hämtade från Google.