Just nu och så här långt tänker jag älska så att jag går sönder! Jag ska känna kärlek och ömhet…
När blir det osunt att älska någon? Älska någon så där oerhört mycket?
Och när blir det en drog och ett missbruk?
Kan man veta det själv, när det börjar bli ohälsosamt och mindre bra? Kan det bli och vara sjukligt?
Kan man knarka på en annan människa, på dennes närvaro, existens och energier?
Tankarna kring missbruk och att knarka på en annan individ, faller sig ganska naturligt för mig, eftersom det finns en viss oro i att fylla tillvaron med annat och andra, när tomheten efter drogen dyker upp i själ och hjärta. Och i så fall, är det gott eller mindre bra?
Och symbios, som känns som ett negativt laddat ord i dessa sammanhang, vad står det för?
Och, kan det vara okej, fint, värdefullt och välgörande, ändå?
Och när blir det irriterande för människor i omgivningen?
Och var går gränsen för hur fånigt, geggigt och löjligt uttrycken för kärlek kan få bli och vara?
Och, framförallt kanske, ska man bry sig?
Ska man verkligen lyssna på andra? Och ska man överhuvudtaget bry sig om och tänka på vad ens vänner kan tyckas tänka om kärleksrelationen?
När jag slår upp ordet Symbios, står det bland annat; samliv till inbördes nytta mellan två organismer av olika arter. Intimt-samliv eller samverkan, samliv, samlevnad, samexistens.
Jag fann på flera ställen att läsa, i och om symbios i kärleksrelationer, att det är något som liknar en sammanväxt och samlevnad, där båda i en parrelation tänker, tycker, känner och har samma åsikter.
Paret växer liksom ihop och blir till ett, vilket ibland kan upplevas irriterande och enerverande för omgivningen…
Man tappar liksom bort sin egen person och sina egna värderingar och åsikter.
Märker man det där själv, eller är det omgivningen som påpekar det?
Eller säger de någonting alls?
Fast folk brukar ju inte lägga sig och inte säga vad de tycker egentligen.
Man vill kanske inte såra eller verka missunnsam och avundsjuk.
Ska man själv vara observant i en kärleksrelation, så att man inte slarvar bort sin identitet? 
Jag började fundera över det här för några veckor sedan, när jag började inse min egen brinnande, längtande och ständigt kärlekstörstande önskan om att få vara nära, nära, min nyvunna kärlek.
Att mina tankarna ständigt cirkulerar kring honom, vad han gör, vad han har gjort, var han är och om han längtar som jag.
Och när han går till sitt arbete och jag blir ensam kvar, så löper det en liten känsla av separationsångest genom magen och kroppen. Vill ha mer och vill ha närvaron och sällskapet av hans person.
Och kanske att jag är besatt!?
Kanske att jag går vilse mellan alla känslor?
Och tänk om detta är mitt nya missbruk? Ponera att han jag nyligen funnit och att kärleksruset, tvåsamheten och att få vara två, är mitt nya beroende och blivit till en överkonsumtion?
Och mitt i orkanen av känslor och kärlek, vaknar även osäkerheten, bräckligheten och någon märklig känsla av otrygghet toppad med rädslor, till liv. För man kan mista, förlora och bli ensam kvar.
Det har ju hänt förut och det är en oro ibland.
Det kanske är det som jag själv och människor generellt tänker på, när man uppslukas så fullständigt av en annan människa, att det blir en oerhörd tomhet om man skulle bli ensam kvar.
Om tvåsamheten abrupt skulle ta slut, och man faller hårt som fan och plötsligt inser att; Jag glömde att leva mitt eget liv också, för jag var så upptagen med att älska honom och se, uppleva och lära känna hans värld… Vad händer då? Hur blir livet? Och står man ut? 
Just nu och så här långt tänker jag älska så att jag går sönder!
Jag ska känna kärlek och ömhet och jag tänker längta tills det värker i bröstet, för i skrivande stund finns inga direkta svar.
Just nu har jag inget konkret att servera och tänker att det är individuellt hur det ser ut, känns och upplevs.
Jag kanske inte bör analysera det heller?
Det kanske bara ska få vara, och lev och låt leva?
Gör det enkelt och En dag i taget?
Älska så att det brinner!
Mer och mycket mer därtill!
Så låt det vara osunt att älska, älska någon så där oerhört mycket…
Osunt med kärleken?
Nej, jag upplever inte det…
Osäkert.
Väl Mött / Janne
Länkar till lite äldre inlägg på Bloggen:
Varför förstod jag inte, att det var sista gången vi skulle ses.
Jag går nu. Min själ, saknar din…
Vardagliga Anteckningar... 