"Kåt, glad och tacksam..!" Socialförvaltningen. Ekonomiskt Bistånd. Pengar. Tillfrisknandet. Man är som ett barn i allt det nya. Allt känns nytt och allt är främmande och tålamodsprövande…

Jag avskyr socialförvaltningen och alla deras förbannade paragrafryttare.

Jag är i en maktlös beroendeställning och vågar faktiskt inte göra annat än det jag blir tillsagd och ombedd att göra.
Och dessutom ska jag bara vara ”Kåt, glad och tacksam..!” 
Och de skrämmer mig och jag upplever obehag att behöva ha med dem att göra!
Det är svårt när man inte har varit med i samhällsströmmen och vardagslivet på väldigt länge.
Det försvårar när man hela tiden måste läsa, ta reda på och vara aktivt sökande av information och kunskap, om man ska hänga med och kunna göra sig hörd!

Man är som ett barn i allt det nya, med papper, intyg och all de andra som måste ordnas med och fixas.
Det är ständigt en känsla av missförstånd och att inte ”hinna med.”
Det förväntas av mig, som missbrukat i många år och varit fullständigt oansvarig, att jag ska kunna veta och ha orken att ifrågasätta, fråga och be om information, när saker och ting inte är tydliga och klara.

Jag själv, och många med mig som ska in i samhället igen, är som förvirrad snorungar och allt som görs, planeras och önskas av oss, är sådant som de flesta av oss har noll koll på.
Det är märkligt det där, för när man talar med Socialassistenter och Vuxenenheten på Socialförvaltningen, så frågar de alltid; ”Vad kan vi göra för dig. Hur kan vi underlätta?” 
Och i nästa andetag så är det; ”Nej, det där går inte och har du intyg? Vad säger läkaren på Beroende mottagningen? Vad tycker Arbetsförmedlingen om det här? Har du kontaktat ombud för hjälp? Försäkringskassan? Jobbtorg Resurs och skynda nu långsamt, inte bråttom. Alla beslut går att överklaga! Är du inte nöjd, så får du överklaga och överklaga igen!” Ingenting känns och är enkelt, smidigt och lätt.
Och dessutom ska man bara vara ”Kåt, glad och tacksam..!” 
Allting ska undersökas och skådas genom lupp. Ständigt vakande och med misstänksamma ögon och öron, ser Socialförvaltningen dig och det du gör! Det är i alla fall känslan! 
Bevakad och kontrollerad.
Det känns alltid som om man är en bov och lögnare! 
Och allt ska belysas, kontrolleras och inspekteras! Allt ifrån tandläkarbesök, sjukhusbesök, mediciner, nya glasögon eller linser, träning och träningskort. 
Det sistnämnda är väldigt viktigt för tillfrisknande missbrukare, att komma igång med träningen, eftersom kroppen behöver all hjälp den kan få vid återhämtning och tillfrisknande. 
Så är det, tro det eller ej! 

Och över allt ska det finnas en planering. 
Det ska planeras och det ska till en del möten för att få ihop det hela. 
Jag känner mig oerhört omogen i det här frågorna, och jag missar väldigt mycket av informationsflödet som ständigt är och flödar i dessa sammanhang. 
Jag brukar se till att jag har med mig ”ett par extra öron” vid olika möten, för jag tappar och missar så oerhört mycket! En vän brukar gå med mig och hålla lite koll för min räkning.
Det är förmodligen stressen och obehaget som är med dessa möten, som få mig att tappa kontrollen och helt enkelt inte lyssna. Det blir för mycket…
Och dessutom ska jag bara vara ”Kåt, glad och tacksam..!” 

Och ansvar? Hur ska man kunna vara vuxen och ta en vuxen människas beslut!? 
De senaste åren har för många tillnyktrande missbrukare varit oansvarigt, tanklöst, omoget och fullständigt utanför samhället och dess normer. 
Hur gör man? Tålamod och vänligt-tacksam-inställning, förväntas… 
Var glad att du får hjälp. Var tacksam. Tyst, och gör som du blir tillsagd!

Och varför ska det alltid kännas som att arbeta i motvind? 
Och har de som arbetar med dessa frågor ingen som helst förståelse för oss som försöker tillfriskna och ta sig tillbaka till livet och samhället! 
Jag och andra före detta missbrukare, har tidigare levt i fullständigt lättsinne och med en inställning av att leva från dag till dag. Ibland inte kunna leva alls… 
Man bryr sig inte! 
Eller för att vara rättfram och frank; Man skiter fullständigt i tillvaron och livet! Vem fan bryr sig om papper, lagar och paragrafer? 
Allt tålamod, allt det som verkar så enkelt och ser så anspråkslöst ut, blir så svårt och oöverstigligt! 
Och alltid är det saker som tillkommer och måste kompletteras, verifieras och bekräftas. 
Det är tungt och det blir, i alla fall för mig, ohanterligt som sagt.
Ibland sätter jag mig ner och bara gråter!
Jag orkar inte och vill inte mer, och samtidigt försöker jag att se detta som en ren utmaning, för om jag klarar detta, så torde jag klara av livet och mer därtill!
Det blir uppgivenhet och den där känslan av att vilja ge upp och strunta i allt, infinner sig allt oftare!
Och dessutom ska jag bara vara ”Kåt, glad och tacksam..!” 

Jag har dessutom fått en ny Socialsekreterare på avdelningen för ”Ekonomiskt Bistånd” och hon arbetar inte alls som min tidigare Socialsekreterare. 
Det blev plötsligt nya beslut och ny ordning på det mesta.
Den förra socialassistenten jag hade, brydde sig aldrig om att göra avdrag på de ”gåvor” som min äldre syster givit mig i form av insättningar på mitt bankkonto. De fick vara där. Det var okej! 

Den nya sekreteraren räknar det som ”inkomst” och gör avdrag på de här småsummorna, för det är vad det är, och det innebär mindre pengar, och jag måste låna av andra och betala tillbaka dessa pengar senare naturligtvis. 
Och jag är inne i en ond cirkel igen. Det blir oerhört tröttsamt. Lite av moment tjugotvå. 
Och dessutom vet jag aldrig om jag får hjälp via Socialförvaltningen. De kan göra ett avslag, avslå min ansökan, och då står jag där igen, utan pengar och i förlängningen ingenstans att bo och ta vägen. Jag oroar mig ständigt för detta och jag har en inre stress för att det ska ”strula” och bli än mer konstigheter och ”knas” på vägen. Det är mentalt stressande. 
De kan göra som de vill och jag själv är i en absolut beroendeställning. 

Förutsättningen att klara av allt det här är att man är påläst, någorlunda kunnig och orkar ta reda på saker och ting. Man måste vara ”på.”
Jag vet och många med mig vet, att Stadsdelarna undanhåller somliga rättigheter för oss som behöver deras hjälp, just för att de sparar pengar och för att de vill få en snygg budget och en ”korrekt” statistik. Inget konstigt med det, alla vet att det är så! 
Orkar du överklaga en del av besluten, kan du få rätt, men det är som att spotta i motvind att ta den kampen. Man vinner sällan över myndigheterna!   
Och dessutom ska jag bara vara ”Kåt, glad och tacksam..!” 

Den dagen jag undslipper det här, allt vad Socialförvaltningen, Ekonomiskt Bistånd och Vuxenenheten är och står för, då ska jag berätta vad jag verkligen känner och upplever. 
Risken är att jag blir så förbannad att jag slår någon eller skriker okvädingsord och elakheter, som jag sedan får ångra…

Jag önskar att det var enklare. Kanske att det till och med skulle vara mer behovsanpassat, från individ till individ. Det är krångligt, omständligt och oerhört tålamodsprövande.

Just nu är det bara att finna sig i det hela…
Gilla läget liksom. Och det även om jag avskyr socialförvaltningen och alla deras förbannade paragrafryttare, för jag har inget val! Jag är som sagt i en maktlös beroendeställning och vågar faktiskt inte göra annat än det jag blir tillsagd och ombedd att göra…

Och dessutom ska jag bara vara ”Kåt, glad och tacksam..!” 

Väl Mött / Janne

En dikt? Lite kärlek? Lite vackra ord..?

Mot eftermiddagen denna Fredag, en dikt kanske!

Avnjuta några vackra ord, meningar och stavelser…

Kan det vara något?

Väl Mött / Janne

I dina ögon, var jag människa och man.

I din blick, kunde jag läsa om mig själv,

se mitt namn i rött och guld…

I dina händer, var jag vacker, härlig och skön.

Och i din famn, kunde jag vara mig själv,

känna mitt hjärtas röd slå…

I dina ögon, var jag fullkomlig.

In din blick, kunde jag se kärlek,

kärleken till mig…

Jag har diagnosen ADD. Vad innebär det? Kan det ha påverkat mitt missbrukar-jag? Hur påverkas jag och andra av det här?

Jag har en diagnos. ADD.

Det gör mig inte särskilt mycket dummare, och inte heller korkad.
Saker och ting tar lite längre tid bara. ADD kan naturligtvis jämföras med ADHD, det brukar numer landa under samma begrepp, men ADD saknar det där rastlösa, hyperaktiva och extroverta egenskaperna.
Allt det, som är utåtagerande vid ADHD, uppträder mer extrovert eller inåtvänt, vid ADD!

Människor, särskilt vuxna, med ADD, kan ha en längre startsträcka i alla det där vardagliga sysslorna och rutinerna, som att duscha, tvätta håret, vika tvätten eller borsta tänderna.
Vi har en härlig förmåga att skjuta upp saker och ting och just därför tar det lite längre tid med allt de där som skall göras på vardaglig basis.
Rutiner uppskattar personer med ADD, men vi kan ha svårt med att organisera och få struktur på saker och ting. 
Till exempel tog det väldigt lång tid för mig själv att finna ett bra sätt att hålla koll på möten, tider och saker som redan är planerade, bokade och förut bestämda! 

Först använde jag kalendern i datorn, för det ändamålet. Det gick inte alls…
Sedan utnyttjade jag mobiltelefonen, men glömde i alla fall att fylla i och fylla på mina åtaganden och göranden. Efter det ordnade jag med en större Whiteboard hemma, att ha och skriva mina veckoscheman på, samt att fästa alla komihåglappar och sådant som är viktigt att ha i minnet.
Allt det där sprack! Fann liksom ingen bra struktur på det.
Jag upptäckte senare, efter att ha provat flera alternativ och andra saker för att komma ihåg det som är av vikt, att en vanlig hederlig kalender i pappersformat fungerade bäst, vilken jag för övrigt redan tappat bort två stycken, för det tillhör också vanligheterna, att vi med diagnosen ADD, tappar bort och förlägger saker och ting. 
En vinter köpte jag fem par handskar och några mobiltelefoner har visst också kommit bort.
Jag kan informera om att jag har oerhört dåligt minne och glömmer saker ständigt, vilket kan störa min omgivning.

Jag har påbörjat flera olika projekt, men aldrig rott någonting i land. 
Jag kan vara oerhört motiverad och duktig, för att sedan ”balla ur” och släppa allt. Jag tänker korrekt och riktigt och vet vad som händer om jag släpper taget om saker och ting, men av någon anledning betänker jag inte konsekvenserna av mitt handlande, förrän efteråt. 
Jag har inte lyckats med att slutföra någonting!
Det jag efter en tid upplever som trist och tråkigt ”fuckar up” det mesta av min motivation och jag låter saker och ting bara vara. 
Jag kan sätta igång med en hel del saker och ha inspiration och motivation. 
Det rinner oftast ut i sanden efter en tid.

Jag har koncentrationssvårigheter och har förbannat svårt att behålla fokus!

Jag är lättdistraherad och jag avskyr en del ljud som kan kännas störande. Det finns ingen orsak till de här ljuden, det bara ”stör.”
Jag kan ha otroliga humörsvängningar, och under en dag kan jag vara väldigt glad och tacksam och senare nedstämd för att önska döden ur mig själv och andra.
Jag har perioder av nedstämdhet och ångest!
Jag kan ha perioder då jag är tillfreds, glad och uppåt! Ganska lycklig! 
Det svänger ständigt, humöret, och ofta finns inga bra förklaringar till det där. Det ”bara är så” och jag har inga förklaringar till varför.
Och jag bär ofta och nästan alltid på en inre oro, någon typ av ångest och även rastlöshet. Jag känner mig märkligt nog aldrig riktigt tillfredsställd och nöjd. Jag har ofta en känsla att det alltid finns något som kan göras annorlunda, förbättras, och förändras.

Det jag funderat över och som är återkommande och väldigt typiskt för människor med diagnoser av det här slaget, är just det där med motivation och behovet av belöning. 
I förlängningen betyder det här att jag och andra med diagnos, ofta söker motivation för att utföra saker och när vi är i mål, belönar vi oss själva med till exempel shopping, sitta vid datorn, överäta socker och godis till att dricka alkohol. Missbrukare och beroendepersoner, är ofta sammankopplade med någon typ av diagnos.
Det finns statistik på sånt, att diagnostiserade människor är missbrukare och beroendepersoner. 

Jag har låg självkänsla! Ibland, beroende på mående, social fobi.
Återkommande ångest och depressioner, utan egentliga förklaringar som sagt.
Ätstörningar, sömnstörningar, missbruk och utanförskap, är oerhört vanligt, för att inte säga ett helt naturliga inslag för människor med ADD eller ADHD.
Det jag också känner att jag kan tillskriva mig själv, är det som ofta finns med som ett symptom eller ”funktionsnedsättningar” när man talar om diagnoser. Till exempel mindre bra skolbetyg, dyslexi, dyskalkyli, destruktiva förhållanden och relationer.

Jag har en diagnos. Add.
För mig har det blivit påtagligt och jag har vunnit en viss förståelse för ”problematiken.”
Det har tagit lång tid att erkänna det här. Det har tagit lång tid för mig att

förstå innebörden och nu när jag väl gör det, så förstår jag varför saker och ting sett ut som det gjort.
Det är okej. Det är en del av mig.
Det är skönt att det finns verktyg och kunskaper, som jag kan applicera på mitt dagliga liv.
Med spänning tänker jag fortsätta att skriva om diagnosen ADD.
Kanske kan vara bra för fler människor, flera missbrukare och beroendepersoner, eftersom diagnoserna ADHD och ADD är överrepresenterat bland missbrukare. Det är fakta! 
Självmedicinering och ett försök att landa i sin egen person och oförståelse för den… 

Så, med min egen diagnos och ökad förståelse för den, inser jag att jag är ganska okej och inte alls så korkad…
Helt okej kille som sagt, lite komplicerad ibland bara.
Och, det gör mig inte särskilt mycket dummare, än andra människor och inte heller korkad.
Kanske lite komplicerad ibland…

Väl Mött / Janne

Länkar för oss som vill veta mer;
Bloggen: AddAnna på WordPress.
Fakta om ADHD och ADD.