Uppdatering, reflektioner och kort rapport… Funderingar och tankar som jag tänkt, och ännu fler att tanka. Mediciner, katter och kärlek…

Uppdatering, reflektioner och kort rapport…

Nu har en härlig, god och hungrig katt landat i Alby. Väldigt osäker först, och rädd, men nu känns det som om modet återvänder hos henne. Skönt! 
De väcker så mycket kärlek, omhändertagande och ömhet att ha en katt här. 
Hon, den lilla tjejen, kan inte få det bättre än här i förorten. Det blir bra. 
Som jag har väntat. Längtat. Önskat.
Det ser ut som om att hon skall ha kattungar, vilket vi inte visste någonting om, men det får lösa sig på vägen! Bara hon mår bra…
Tänk… Bad om en katt att få älska, och vips kanske det blir fler…

Morgondagen. 
Jag skall ha ett kort möte med ”min” sköterska på Beroende centrum. Det är en rutinkontroll eftersom jag äter Concerta, ADD, så att jag och kroppen mår bra!
Hon ska se över blodtryck, puls och min vikt. Vikten är det inte så stor idé att ”se över” för det har inte hänt särskilt mycket, jag menar… Jag har inte gått ner i vikt, vilket brukar vara vanligt vid medicinering med Concerta.

Veckan ser i stort ut som de veckor som redan passerat. 
Det är inte mycket som jag ”måste” göra, men det börjar fyllas på. 
Det finns någonting bokat varje dag. Det är bra i och för sig. Det blir rutiner av sådant och det betyder att jag är på gång, på väg och att livet sakta lägger sig tillrätta igen.
Tröttheten tar över. Jag är oerhört trött fortfarande. 
Det som finns att göra och det som jag har att anpassa mig till i veckorna, får mig att somna, till och med på tåget hem. Bara utpumpad och sömnig. Slut på energier. Tömd. Trött.
Det går. Det är ofta ”bara att göra.” Jag brukar säga till att jag är en trött kille och behöver mycket vila, så att dem och de jag ska möta, vet om det. 
Vill inte verka ointresserad och trött…
Tandläkaren. Terapisamtal. Jobbtorg Resurs. Mediciner, gånger två. Ytterligare besök på Maria Beroende Centrum. Det är inte mycket, men är man på gång in i samhället och börjat ta sitt ansvar, så blir det mycket. Inte bara att göra och ordna med, utan det drar igång en hel del tankar och rädslor, också.
Jag är på gång. Jag försöker att njuta. 
Jag önskar att det här går bra.

Jag skriver på ett inlägg, jag har nämnt det tidigare, om att vara det viktigaste och den viktigaste i mitt liv. Allt för drogfriheten. Allt för tillfrisknandet och allt för nykterheten. Jag vet vad jag önskar få sagt och förmedla, men det blir så konstigt. Brottas med orden! 
Jag förstår inte allt jag skrivit ner, utan får arbeta fram någonting som jag kan bjuda mina läser på…
Jag ska bjuda på den, bara jag får ordning och reda på raderna och jag själv förstår vad jag läser och skriver…

Jag känner mig lite oroad och tveksam. 
Jag har föreställningar och minnen om det som passerat. 
Mycket gamla minnen flyter upp i mina tankar. 
Det blir påtagligt. Det blir mer och mer… Jag förstår att jag och min ”hårddisk” måste uppdateras, somligt tänkas över och annat raderas. 
Jag får en känsla av att allt det jag försummat, inte har genomarbetat och genomlevt under mitt missbruk, måste redas ut och tänkas över. 
Det blir mycket ibland! Överhettat! Jag tror att jag får ordning och reda på allting med tiden. 
Jag måste öva på tålamod. Jag måste lära mig att allt tar tid. Återhämtningen och revanschen in i livet är tufft och jag måste inse att jag inte kommer att vara återställd och ”på banan” till fullo, redan om ett par år. 
Det är en hel del att ”jobba” med!
Återigen… Gilla läget, liksom!

Söndag. Första Advent.
En nyvunnen vän, vilar i soffan, tillsammans med han jag älskar och önskar att vara nära, nära…
Det blir ett varmt bad att avnjuta. 
Badskum och badsalt. En kopp kaffe till, skulle jag vilja ha.
Pussa på min kärlek. Krama på min nyvunna vän katten…
Det går bra nu. Jag är bra nu. Jag har ett fint och schysst tillfrisknande. 
Jag är Janne. Drogfri missbrukar. Jag är okej. 

Väl Mött / Janne

Det är äventyr på gång! Första Advent. En katt. Min Norrlänning. Kärlek och tysthet. En dikt och funderingar…

God Morgon Världen.
Det är äventyr på gång, denna Söndag och första Advent! 
Jag känner mig som ett barn på julafton.
Som vanligt lider jag av tillitsbrist, och tror ingenting förrän jag ser det.

Jag och min kärlek ska nu på morgonen och förmiddagen hämta hem en katt. Äntligen! Som jag har väntat och längtat! 
Jag är en oerhörd djurvän och har saknat ett husdjur så förbannat mycket! Det ger lite guld till tillvaron. Djur är helande och välgörande. Ett husdjur kommer att gör mig och oss gott! Han jag alltid vill vara nära, nära är också en djurvän. Tror jag? Ibland är det svårt att få orden hur honom…
Bara jag nu inte har övertalat min kärlek, han som tillhör den andra huvudrollsinnehavaren i den här fina kärlekshistorien, att hämta hem ett djur som han själv kanske inte alls önskar sig!?
Han pratar och säger en del, min kärlek.
Men ibland är det absolut ingenting att fästa sig vid!
Han tycker om att skoja och önskar lugn, ro och förnöjsamhet. Han är nästan alltid nöjd…
Han är Norrlänning, min gode insiktsfulle man.
Norrlänningar är tystlåtna om sina känslor. Folket från Norr säger en hel del, men egentligen inte så mycket.
Jag får lirka och dra. Han är hemlighetsfull och ibland, det är min egen upplevelse, är han snål på ord, meningar och stavelser om kärlek och att älska! Fördelen är, när han väl bjuder på de mjuka orden, att det brinner ihop fullständigt i mitt hjärta av glädje. 
Jag älskar honom. Jag accepterar och försöker att vänja mig.
Jag är så galet förälskad i den här mannen, att jag… Jag kokar ibland!
Avgudar? Nej, det är väl att ta i!?
Besatt? Ja, kanske…
Kärlek och tillhörighet? Ja, definitivt!

Läsa nyheterna ska jag göra. Be mina böner och skriva min Tacksamhetslista.
”Jag är tacksam för… Det som ger mig glädje är…” Det är ett väldigt bra knep för att påminna sig om vad som är glädjerikt och tacksamt.
Som min nykterhet. Min drogfrihet. Att jag är tryggare och gladare…
Man finner tacksamhet överallt efter en tid. De mest banala saker blir till tack och tacksamhet; Tandborsten, frukosten, sängen, kudden, busskortet och kärleken… 

Äventyret som startar idag, lär jag återkomma kring! Jag, mitt tillfrisknande, min kärlek och vårt gemensamma husdjur…
Väl Mött / Janne


Min längtan. 

Mina torra utsvultna läppar, möter dina livgivande, 

i ett försök att återuppväcka, återupptäcka tvåsamheten.
Under huden, bor min längtan.
I mina tankar, huserar jaget och dina tveksamma försök att bekräfta mig.
I mina ögon, bor osäkerheten, 
och ändå mitt självcentrerade jag.
Tvivlar, tvekar, räds och darrar. 
Älskar du som jag?

Reflektioner över ilska och aggressioner… Funderingar, tankar och en del rädsla… Prosa med en viss lyrikkänsla! Jag är Janne. Före detta missbrukar, mitt i tillfrisknandet.

Reflektioner över mina rädslor, eller en av dem; Ilska.
Obehaget och en tydlig känsla av förfäran och ängslan… Och återigen är det förvirring när jag skriver och när jag önskar förmedla en känsla, händelse eller en rädsla. Jag önskar och hoppas att du som läser ”hänger med” i bergochdalbanan!

Och jag är Janne. Före detta missbrukare, mitt i tillfrisknandet. 
Jag måste gå vidare.
En av anledningarna till den här skrivna texten är just för att sticka hål på det som gnager och ännu skrämmer.
Jag är fortfarande rädd… Jag vet inte alltid vad som är rätt, fel eller hur det ska hanteras. Jag är ny på den här sidan av vägen. Nykter, drogfri hel och ren. 
Allt det där andra som tillkommer i livet, får jag lära mig ånyo.

Denna ilska, vrede och ursinne som jag upplevt med många människor och så oerhört mycket i mitt liv, har ännu ett isande tillhåll i mitt inre.
Ännu skapar det rädslor hos mig. Jag kan måla upp fantasier och skapa en obefogad oro ibland.
Jag är räddhågsen.
Rädslan hindrar kärleken.
Rädslor hindrar, att nå målen.

Ibland har en reaktion varit befogad, eftersom jag jag i mitt liv haft svårt att hantera de känslor som väller över mig! Och hantera Känslor överhuvudtaget, har alltid varit en svårighet! Det blir för mycket. För mycket av sinnesstämningar och affekt. Jag har tagit mycket svek och skit, för att slippa konflikter. Drar mig undan och flyr istället. Av ren skräck ibland. Sådant som jag inte förstått reaktionerna till, som människor, oftast män, visat och konfronterat mig med, har fått mig ostadig, skärrad och ingivit en känsla av oförstånd och överreagerande explosion. 
Ibland har jag själv ställt mig frågande inför mäns reaktioner och känt att det gått över styr och blivit för mycket. Hot och överhängande fara!
Och ibland, i sammanhang där jag försökt att stå upp för mig, berättat och förklarat att det inte är okej och att jag själv upplever besvikelser, har reaktioner inte låtit vänta på sig!
Jag sätter ner foten! Jag drar en gräns och säger ifrån! Och då har ilskans fula elaka tryne visat sig! 
Jag kan ha fel. 
Andra kan ha rätt… Men ibland, så… Det blir för mycket och det utmynnar i en total skräck och besvikelse! Jag är inte värd det där! Ingen är…

”Vem fan är du? 

Hur i helvete beter du dig bakom dina jävla sms? 

Vem fan tror du att du skriver till? 

Som att jag sprungit och snackat om dig. Eller velat dig illa. 

Allt jag velat är att vara tillhands och erbjuda dig en trygg miljö.” 

Människor tillkommer, andra går bort, även under några månader av tillfrisknande. Några säger sig vara ärliga och ge sken av att vara fina, och serverar rostiga förespeglingar om det! Andra visar sitt rätta jag efter en tid. Frostigt och kallt!

Jag litar slutligen på vem och vad jag är, och var jag är på väg.
Det finns mål, om än diffusa just nu, men jag är på väg! Jag tror att jag funnit en väg att vandra mot balans och tacksam andlighet!
Och i dessa sammanhang av falskhet och samtal bakom ryggen på människor blir det märkligt och glasklart tydligt, att jag och min person diskuteras av andra, när jag från den ena hör; ”det där vet jag inget om, inte alls!”
Emedan ytterligare någon säger att; ”Jo, men det tycker andra också…”
Det ligger en del gegga i det där. Jag blir geggig. Jag blir orolig. 
Jag inser att det inte är okej och väljer att säga ifrån.

Jag blev bortvald och illa hotad. 
Jag blev den som slutligen bad om ursäkt, för att jag själv blev skrämd till vettet och jag var den som fick dra mig undan för att slippa konflikter.
Jag vet vad jag vet och att hota andra medmänniskor är inte okej. 
Jag blir mest ledsen. Kanske mera rädd!? 
Varför kan det inte få bero, innan explosioner sker, lika mycket som jag själv behöver lära mig att andas och landa, innan jag reagerar!
Jag blev och blir skräckslagen!
Skräckslagen! 
Jag blir mest sårad, för jag vet att jag inte är ute och trampar på fel mark och bland minor, jag vet, jag kan… Jag har en obehagligt god intuition!   
Det blev fel och för mycket, men jag försökte endast vara ärlig och säga nej! Det är inte okej!

”Vad fan tror du att jag ska få i knät… Skulle jag undanhålla saken?
Skriv inte ett jävla utropstecken till mig till efter dina meningar.
Människor vill dig väl och du beter dig som om jag skulle mördat nån i din familj eller något.
Vet du ens vem jag är.
Tänk dig jävligt noga för innan du skriver till mig nästa gång ha det jävligt klart för dig.”

Det finns de som med sitt eget högmod och sin egen prestige, frånsäger sig ansvar och huvudroller i olika sammanhang, å ena sidan, emedan det i den riktiga verkligheten och i sanningen ser annorlunda ut.
Somliga vill alltid ha sista ordet, en del vill alltid bestämma, vägleda och har en önskan om att bli, vara och känna sig som andra människors guru. Alltid korrekt och alltid älskvärd och göra de rätta sakerna, när det i själva verket inte riktigt stämmer. Älskvärdheten finns där, så länge åsikterna är av samma sort. Glider betraktelsesätten och uppfattningarna om olika åskådningar vidare isär, så amputeras man bort av ren bekvämlighet.

”Din jävla idiot. Säg inte till mig att tagga ner.
Hur fan beter du dig. Säger åt mig vad jag ska göra.
Och försöker vara ironisk om du ”hann därifrån”.
Läs noga: jag tar inte skit från dig. Jag är snäll men inte dum.
Du har gjort bort dig kraftigt.
Vem fan är du prinsessan på ärten?”

Det pratas bland nyvunna bortvalda vänner och jag får höra att det är jag, mig

och mitt som har en hög grad av egoism och självcentrering.
Hur man än vänder sig har man röven bak!
Det må vara att jag har ett högmod, som jag skrivit om tidigare, men det räddar mig ibland också. Det finns acceptans i det med, hos mig.
Det kan vara okej. Mitt högmod räddar mig ofta när jag möter aktiva missbrukare i mitt eget hus, när jag möter berusade före detta vänner och när suget blir för mycket, då är det min räddning och tankarna roterar kring ”Dit ner… dit ner i misären vill jag aldrig igen. Tack för att du visar och påvisar hur det är och ser ut. Jag har ett bra tillfrisknande, och du… Jag vill inte se det!”

”…tror att det stannar där.

Och agerar fullt ut med massa elakheter på sms och skapar värsta jävla dramat. Jag har gett hundra procent för att du ska ha det bra hos mig och känna dig trygg. hundra-fucking-procent.Vem fan tror du att jag är?Och på sms dessutom. Skärp dig för helvete.Hur fan beter du dig mot folk som vill dig väl.”

Jag har avstått från att bemöta och konfronteras vidare med det där. 
Jag är och blev rädd. Frånsäger mig mer inblandning. Och tryggheten, vänskapen och förståelsen som utlovades, var aldrig där och aldrig sann. Jag inser att jag skall stå i tacksamhetsskuld, att jag ska förstå hur mycket andra har ställt upp på mig och vad jag ska betänka innan jag ens säger ifrån och uttrycker vad jag upplever.
Jag har förstått att jag hamnade i en beroendeställning och att allt det som sades och menades egentligen saknade betydelse, eftersom de om kring mig önskade känna tillfredsställelse för egen del.

Jag måste gå vidare.

En av anledningarna till den skrivna texten är just för att sticka hål på det som gnager och ännu skrämmer. 
Jag är fortfarande rädd… 
Och jag måste få utlopp för det, ut ur ryggmärgen och bort från mitt inre system och avlopp! Det går över och jag får söka andra vägar att gå och försöka finna nya mål och andra meningar…

”Vet du ens vem jag är.
Tänk dig jävligt noga för innan du skriver till mig nästa gång ha det jävligt klart för dig…”

Vad vill jag ha sagt? Det är för mig ohanterligt och jag gör som jag brukar och har gjort tidigare, tystnar, skriver, lyssnar och springer vidare…
Allt blir alltid bra, som min mormor sa. Alltid!

Jag är Janne.
Före detta missbrukar, mitt i tillfrisknandet.
Jag vet inte alltid vad som är rätt, fel eller hur det ska hanteras, allt detta nya. Jag är ny på den här sidan av vägen.
Nykter, drogfri hel och ren. Allt det där andra som tillkommer i livet, få jag lära mig ånyo.

Väl Mött / Janne
(Bilderna är hämtade från Google och Bildsökning.)