En dikt, eller kanske prosaisk lyrik? Fri text, eller modernistisk poesi..? Känslor, längtan, frigörelse och vackra ord…

En dikt, eller kanske prosaisk lyrik? Fri text, eller modernistisk poesi..?
Ord och meningar att njuta av, genom natten och fram mot morgonen…
Väl Mött / Janne

”Vågar jag dansa över scenen på en åldrande teater? Läsa dikter som med lätthet faller till golvet, som guldgul gyllene sand, inför era häpnande ögon. 
Mina ord skulle bli till vatten och sjöar, av det drama jag förmedlar och delar! 
Mitt kreativa uttryck, skulle bli till pölar och vattendrag, flödande inför era öron och ögon!

Av min längtan, skulle jag blottlägga mig och visa er, mina tankar, funderingar och fria vilja!
Och den hunger av skapande glädje, som brinner i mina ögon, ska få brinna mera! 
Och jag skulle släppa lös mig själv, mina brinnande känslor, i alla städade rum och bringa oordning.”

Tänkta tankar, och funderingar som behöver tankas, i tillfrisknandet… Vill du höra? Skam, skuld och hur blev det så här?

Jag har inga förklaringar till varför jag gjort som jag gjort och varför tillvaron blev som den blev. 
Jag utfår ifrån mig och mitt jag. Och jag gjorde val…
Det blev förbannat fel…

Kanske är jag just nu för uppslukad av mig själv och det som kretsar kring mig, för att orka ha viljan att låta någon få ta plats i mitt liv.
Det måste väl ändå vara så, att jag kommer först i mitt liv?
Jag och min självkänsla, jag och mitt mående?
Kanske förmätet, men om inte jag är okej som Janne, eller Arthur, och ser till att jag mår bra, hur ska jag då kunna bjuda på mig själv och vara det som jag så gärna vill vara? Hur ska jag kunna bjuda in människor i mitt liv och låta dem ta del av det, om inte jag är okej och mår bra?
Jag har gjort saker och val, och får ta konsekvenserna av det.
Jag har valt att agera på ett visst vis, inte alltid så genomtänkt, men jag får leva med de valen och jag behöver inte skuldbelägga mig själv för dem, längre.
Jag är Janne. Arthur! Punkt… Skuld föder ingenting, endast mer skuld och ånger.
Jag är först i mitt liv och jag måste få prioritera så, så att jag håller mig nykter, inte super och för att hålla fokus på det som jag valt att göra i dag, få ordning!

Ibland tror jag att jag kan hantera saker och ting med lätthet och smidighet. 

Som det där med att bekanta dricker vin till maten, eller tar sig ett glas framför teven, medan jag själv dricker te eller kaffe…
Blir det jobbigt för mig eller om jag skulle vilja dela ett glas vin, då går jag hem.
Det är viktigt att jag är bekväm med vin och sprit och inte känner mig besvärad, så jag gör valet att gå hem och vara hemma om det blir jobbigt för mig…
Har sårat några genom mina val, men min nykterhet och mitt liv utan alkohol är viktigt och det är inte meningen att andra ska känna sig åsidosatta, men vad ska jag göra och hur gör man?
Och frågan som ständigt är återkommande och repriseras hos mig är, kommer jag någonsin att kunna umgås med människor och alkohol? Kommer jag någonsin att kunna vara på platser och i situationer, där jag själv varit som mest aktiv?
Jag är trött! Varför kan det inte bara få vara så? Varför måste jag alltid förklara? För det är självklart att jag skäms och känner skuld att det fick gå så långt i min supande och min misär och därför måste jag upprätthålla nykterhet och klarsynthet! 
För mig! För mig själv…
Med spriten kommer inget bra.
Och jag är nykter och vill inte dricka mer.
Jag har fått nog! Och, jag vet vad jag måste göra för att vara hel, ren och drogfri!

Jag läser en del. Jag har en del att ta igen, av de åren som gått, som sagt!

Tappat en hel del på vägen. Och mitt val idag är att gå vidare.
Försöka släppa skuld och skam och ta mig framåt!
Mitt val är att ta mig vidare i livet.
Jag försöker…
Jag gör, väljer och agerar, skapar nytt och bygger en ny plattform att stå på, så visst gör jag försök? Visst gör jag mitt bästa för att komma vidare?
Jag tycker att jag gör det bra och ibland känner jag stolthet över mig själv och min förmåga att komma på benen igen.
Jag har ju överlevt och är stark, även om vissa dagar känns som om det är ett steg fram och tre tillbaks…
Men visst gör jag väl ett schysst jobb?
Visst har jag väl kommit långt ändå?
Självklart är jag livrädd att släppa in någon i mitt liv, nya vänner, nya kärlekar och nya bekantskaper, för det kan bli fel och jag är rädd att förlora dem.
Det finns inte alltid förståelse för det. Människor känner svek… För att jag väljer, jag prioriter och jag bestämmer vad som är bäst för mig. Egoistiskt?
Ja, men vad ska jag göra? Jag är den som ska leva med att vara alkoholist och inte kunna hantera spriten, jag måste få utgå från mig själv, hela tiden!
Livet går vidare har jag fått höra och visst gör det!
Men med det är det inte sagt att jag får leva ett tag till i kölvattnet av allt det som hänt, mina mindre bra val jag gjort och allt det som blev galet.
Jag lever i efterdyningarna av allt det som jag gått igenom och det kommer förmodligen att vara så ett tag till.

Det är svårt. Det är arbetsamt och jag får lov att prioritera och försöka att ta mig framåt och lära mig att vara Janne på egen hand…
Skuldbelägger mig ännu! Det bor oerhört mycket skam i att förklara hur jag levt, hur jag nu har det och vad jag försakat…
Vi gör val och jag gör mina och helt plötsligt finns ingen förståelse och jag känner mig missförstådd och ledsen. Jag kan inte göra så mycket åt det!
Det är som det är och jag måste prioritera.
Jag och mitt mående, sedan bekanta, fritid och att vara social.

Det är höst.
Mina ben är inte så bruna ännu.
Lite kyligt, vått och rått, om morgonen…
Längtar till ordningen och livet.
Älskade…
Det har regnat.


Väl Mött / Janne

En betraktelse. Prosa med poetiska inslag. Romantik, kokt korv, en Pucko och det vackrare folket… Tänkta tankar och funderingar att tanka…

Jag står utanför kiosken och väntar.
Jag behöver inte handla något, så jag står där i kylan och dröjer kvar. Väntar på mitt sällskap.
Jag tänder en cigarett och ser mig omkring.
Husfasadernas rena och vita, gatans rena ytor och så den där vackra kvinnan som står och väntar, precis som jag själv.
Vem väntar hon på? Vad får henne att ge sig till tåls i kylan? Hon är oerhört söt, söt som socker och karameller.
Det är en man. En vacker yngre man, är det hon väntar på!
Han dyker upp vid entrén till kiosken, och han kommer henne till mötes. 
Med bestämda steg går han mot henne.
Hennes leende avslöjar henne! Hennes leende är av den sorten, som får solen att skina och himlens grå spricka upp i ett hav i blått.
Och hans ögon glittrar av den där känslan, att hon är det vackraste han vet.

Hon och han tillhör det vackrare folket, de som bor i landet ”överklass” och som bebos av de blonda flickorna och hårfagra pojkarna.

I sina händer har han två kokta med bröd, och i sina ytterfickor två Pucko.

De har uppenbart en date och han bjuder henne på kokt korv med bröd.
Inte ”Café Opera” direkt, inte ”Gondolen” eller ”Clas på Hörnet”, heller…
Hela situationen känns annorlunda, fel och malplacerad. Det är lite för vackra, lite för fina och ser ut att önska mer av livet och romantik än varmkorv och en Pucko.
Jag står tillräckligt nära dem för att höra honom säga till henne; Detta är för dig!
Och det slår mig, när jag ser hennes underbara leende, att det är en av de bästa date´er hon har varit på! Jag själv tänker, att detta är det mest romantiska jag upplevt på länge.  
Och precis så vill jag bli uppvaktad, men en varmkorv, opretentiöst och helt förbehållslöst.
Med en Pucko och tillsammans med en man som verkligen vill att jag delar en måltid, en korv, tillsammans med honom en kall grå höstdag i November.

Det är de mest romantiska jag upplevt och fått beskåda, på oerhört länge…

Väl Mött / Janne