Fortsatt grå dag. Mer regn. Formsvacka. Tänkta tankar och funderingar att tanka… Och min längtan, han jag alltid vill vara nära, nära…

Dagen blev fortsatt grå. Det har regnat. 
Det doftar höst ute. Fuktiga löv och blöt jord.
Min dag blev i sängen. 
Mår mindre bra av det, så jag tog en promenad.
Några meddelanden fram och åter, via mobiltelefonen, mellan mig själv och en mycket god nyvunnen vän.
Min vän är i en ”formsvacka…” 
Och det är jag också!
Det är en uppgivenhet, och det obehagligaste av allt, likgiltigheten.
Jag vet och min nyvunna vän också, vad som måste göras för att komma på fötter och få tillbaka orken och den fortsatta lusten; Att göra saker, oavsett… Att göra! Oavsett!
Idag gav jag upp och stannade kvar i sängen. Det får vara så och jag vet att det är mindre bra, men just nu finns ingen lust alls.

Jag längtar efter min kärlek. Han jag alltid vill vara nära, nära… Det är tryggheten just nu.

Jag tänker på återfall! Och jag tänker på om det är nära och en risk med allt detta mindre bra mående.
Finns det en önskan hos mig att få ”dra iväg” och ”plocka upp” drogerna igen?
Jag tänker, känner efter och försöker bekräfta att kanske, kanske ändå… 
Men nej! Den känslan och den oron är obefogad. 
Jag kan fixade det här ändå, just nu… Det får bara inte gå för långt.

Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte vara hemma hos mig i ”pundar-kåken” på Södermalm. 
Det är oroligt där och troligtvis ganska stökigt, med tanke på det dagar som passerat med utbetalningar från Arbetsförmedlingen, Ekonomiskt Bistånd, Pensioner, Försäkringskassan och lön för dem som har det fortfarande. Det blir gärna fest och spring och hög musik och gräl och det händer att polisen kommer…
Jag stannar kvar hos min nya kärlek, i hans varma säng och tanken på att få vara honom nära, nära, igen, om några timmar, är mer lockande och behagligt!

Kanske att jag flyr problemet! 
Kanske att jag söker räddning hos honom, han jag alltid vill vara nära, nära… 
Och kanske att kärleken just nu är min egen livboj och tröst… Det är kanske mindre bra? 
Jag ska ju kunna stå själv, på egna ben och kunna vara modig nog att vara hemma ensam och i mina ”pundar-kvarter…” 

Kanske att jag borde ändå, att jag skulle vara där och umgås med mig själv. Kanske att det skulle vara en del av svaret.
Jag vet inte!? 
Jag talar högt med mig själv, som det pucko jag är, och förväntar mig att svaret ska växa till sig inom mig och vägleda mig. 
Tro det eller ej, men det brukar fungera väldigt bra. 
Jag har god intuition och har förmågan att känna efter, låta saker och ting landa och växa till sig för att sedan tolkas av mig själv…
Just nu är det bara jag som talar högt för mig själv. Avstängd. semester. Flyttat. Tomt och ingen vägledning… 
Vad hände med det? Tröttnat på allt jävla gnäll!? Tröttnat på min person? 
Eller så är ”offerkoftan” för stor och tätt stickad, för att överhuvudtaget släppa igenom några som helst ljud…  
Nu är det mörkt.
Avnjuter en kopp kaffe.
Avnjuter mjuk musik och ett bad.
Och sedan får vi se vad morgondagen ger…

Just nu mer grått, mer mörker och en otroligt skön säng att vila huvudet och kroppen i… och så längtar jag… 

Väl Mött / Janne

Kommande på SVT: Missbruksdöden skördar allt fler liv…

Länk: Kommande på SVT: Missbruksdöden skördar allt fler liv…

”Leon från Stockholm och Waffa från Göteborg var svårt nere i drogmissbruk. Trots att sjukvården larmade om att deras liv var i fara och läkarna förordade tvångsvård så valde socialtjänsten en helt annan väg – stödboenden utan behandling. Beslut som skulle få ödesdigra konsekvenser. Uppdrag granskning har följt två livsöden och två mammors outtröttliga kamp för sina söners liv.”

Utdrag från SVT´s Hemsida…

/ Janne

En dikt, lite lyrik och vackra ord till lunchen..?

Känslan av att inte orka, arbeta i motvind, vara tillsammans med andra och ändå vara ensam.

Maktlösheten, ohanterligheten och till slut känslan av total likgiltighet.
Och kampen mot ”väderkvarnarna,” likt Don Quijote,” ständigt slåss mot luft och dem som alltid är obesegrade. 
Myndigheterna…   


Väl Mött / Janne   



”Så går jag då sönder. 
Himlens färger, faller över mig,
sveper förbi och omkring.
Tystnaden talar ett tydligt språk,
och ensam, ekar i mina rum.
Ängslan och rädsla, bebor min kropp
Kom till mig och håll mig.
Faller…
Faller i bitar, går sönder…
Återigen, går jag sönder…”