Det dör många unga idag. I missbruk.
Sverige har ett av Europas högre siffror i statistiken, cirka 600 hundra personer, under förra året. Rekord för Sverige.
Det ska sparas pengar. Det är för dyrt. Människor under tjugofem dör. Det är tufft.
Den fria viljan att själv få bestämma över att välja vård eller inte.
Den fria viljan som är en mänsklig rättighet.
I många fall handlar det inte om den fria viljan längre. Påtryckningar om LVM, ”Lagen Om Vård Av Missbrukare,” kommer från nära anhöriga och läkare inom missbrukarvården, som faktiskt förstått problematiken och de proklamerar att det är nödvändigt med ett LVM, för att överhuvud taget kunna bryta missbruket och dessutom, för den beroende, att hinna ikapp sig själv för att få insikten om sina problem.
Man vänder sig till Socialtjänsten för att få hjälp!
Det ska sparas pengar. De ska se snyggt ut i budgetar och statistik.
Ibland får jag känslan av cynism och råhet vad gäller socialtjänsten och de som arbetar inom missbruksvården!
Jag tror att de glömt människorna. Empati och sympati saknas numer.
Det gör bara sitt jobb. Punkt!
Missbrukarna ”rensar ut sig själva” genom överdoser, tyngre droger och okunskapen om vad det faktiskt är som missbrukarna ”drar i sig…” Med tiden löser problemet i alla fall…
Unga missbrukare hamnar snabbt på gatan, och för att kunna hjälpa dem snabbast, enklast och billigast sätter man dem på olika Stödboende, för att kunna ha lite koll.
Att få iväg dem på behandling är det sällan tal om, Socialtjänsten väljer alltid det billigare och billigaste alternativet. Och med de valen, så hinner unga beroendepersoner att ta livet av sig med överdoser.
Och vad spelar det för roll, det är ju ändå bara missbrukare, eller hur? 
Det är känslan. Det är det vi kämpar emot hela tiden, att vara tredje klassens medborgare och ständigt ha känslan av att inte vara rumsrena och godtagbara i samhället.
Dessutom, vilket jag skrivit om tidigare, så försöker Socialförvaltningarna och Kommunerna smita från sitt ansvar, och låter unga-vuxna försvinna vind för våg.
Och får de möjligheten till behandling och börjar bli ”stadiga, hela, rena och på banan igen,” då börjar kampen mot lagar, paragrafer och myndigheter. Socialtjänsten.
På de Stödboenden som jag själv har bott på, har jag otaliga gånger hört unga-vuxna som hotats av utskrivning, tvångsflytt och till och med ”avhysning” från dessa boenden, för att de anses färdigbehandlade, ”de klarar sig själva så bra”, de har anhöriga att bo hos och kanske vänner att låna en soffa av. Stödboende är för övrigt en kostnad som Stadsdelarna i Stockholm bland annat, vill hålla nere!
Jag har till och med hört socialassistenter säga och påpeka att en del av de missbrukare som är med i Tolvstegsrörelsen, ”torde finna hjälp där och i den gemenskapen, eller hur!?”
Den är bra!
Socialförvaltning och Kommunen tar sitt ansvar anser de, när de sedan erbjuder unga människor att bo på Härbärgen runt om i staden, efter att ha slängt ut dem från Stödboendet.
De ska själva ordna med sitt boende och det även om kommunen måste hjälpa till med ett bra, tryggt och schysst boende.
I Stockholms Stad; ”Tak över huvudet garantin!”
Man slänger ut dem på gatan. Eller erbjuder tillfälliga sovplatser på natthärbärge, som sagt. Vilket leder till nytt beslut, nytt sökande och nya böner om hjälp, inför nästkommande natt.
Och föreligger hot om flytt och omplacering från ett Stödboende, då måste den missbrukande, anhöriga och behandlare vara snabba och överklaga beslutet, så att de inte hamnar på gatan.
Det är då som arbetet mot myndigheterna börjar, för man måste vara ”på,” man måste ha kunskapen och orken att kriga och slåss för sina rättigheter.
Socialtjänsten och Kommunen räknar kallt med att människor inte ska orka med all pappersexercis och ”problemet” är löst för deras del.
Missbrukarvården får mindre pengar.
Missbrukare är en onödig utgift.
Knarkare, alkoholister, hemlösa och annat löst folk, får själva stå för sina konsekvenser och ordna upp sin tillvaro. Det är känslan. Det är vad de flesta av oss före detta missbrukare kan bekräfta och verifiera, att det är så vi ses och anses vara. Slödder.
Det blir svårt om man inte får rätt vård i rätt tid och med ett skyddsnät som inte håller.
Jag har skrivit om det tidigare, men hur är det egentligen med den ”fira viljan” i dessa sammanhang, när kroppen, själen och hela sinnet är ockuperat av drogerna och den ständiga flykten och jakten på mer och mer…
Finns det en fri vilja då, att själv söka vård?
Eller är det så att man måste gå in med tvångsvård och behandling, för att missbrukaren själv ska hinna med att landa, samla ihop sig och få förståelsen för sin problematik? Jag är så jäkla kluven till det där. Som sagt, den fira viljan är inte längre fri hur man än gör. Fängelset är redan där i form av missbruk och misär, så om man tvångsvårdar någon kanske det är en utväg… Jag har bekanta där det fungerat utmärkt, emedan det för andra inte fungerat alls. Det ”fuckar up” det gång efter annan i alla fall. Kluven och dubbel… Jag vet inte…
Något är fel, eftersom det är rekordmånga människor som dör… Unga-vuxna.
Missbrukare och missbruk.
Döden, döden, som Astrid Lindgren sa.
Någonting är uppenbart fel, när det är så många som dör.
Många unga-vuxna dör i överdoser och nätdroger.
Svårt det där.
En tanke bara, från en tillfrisknande missbrukare… Som krigar som fan, tio månader senare.
Väl Mött / Janne
Länkar för mer information, för oss som behöver och vill ha:
Vardagliga Anteckningar... 