Utanförskap.
Vara utanför och se in.
Inte få vara med…
Jag tycker mig ha gjort det större delen av mitt liv.
Den där känslan av att inte passa in, våga ta plats och våga synas.
Jag var mobbad i skolan och det har satt sina spår.
Jag tänker ofta att jag inte ska bli ett offer för de omständigheterna.
Jag önskar att vara lite starkare och mer insiktsfull än så, men det har satt sina spår, det har gjort det! Jag kan med säkerhet säga att det inte var lättare hemma i min familj heller. Det var inte okej att vara jag och jag tror inte att någon tog notis eller uppmärksammade vad som skedde omkring mig heller.
Jag vågar påstå att det inte fanns många under min skoltid som lyfte upp mig och min självkänsla.
Kanske att det till och med var så att de vuxna, min familj är nog referensen jag letar efter, önskade att jag skulle rätta in mig i leden och vara som alla andra.
Jag försökte, tro inget annat, att vara som alla de andra, klä mig som alla andra och uppföra mig ”mainstream,” men uppenbarligen så…
Dessutom var jag urusel i skolan.
Jag var inte dum i huvudet eller så, det tog bara fullständigt galna omvägar i skallen för att saker och ting skulle fastna och slutligen trilla ner.
Jag förstod inte! Jag hängde inte med! Jag behövde tid!
Att vara omständlig, när det handlar om att lära sig nya saker, det har alltid förföljt mig.
Som ett barn, fotfarande idag, så lär jag mig nya saker enklast genom praktiska saker.
Se, lyssna och förstå.
Allt det jag kunnat uttrycka med händerna, kroppen och rösten, har varit oerhört mycket enklare att lära sig och får snabbare fäste hos mig. Det ”går in” så mycket fortare.
Det som är tråkigt, eller upplevs som trist, det fäster inte alls i minnet.
In genom ögonen och ut genom öronen.
Väldigt kreativ har jag alltid varit, och jag har arbetat med dekorationer i skyltfönster, fotoarrangemang, displayer vid mässor, varit väldigt bra på färg och form, men också på att använda min röst i teater och sång.
Jag var en räv bland hermelinerna redan från början och jag stack ut, vare sig jag ville eller inte.
Tanken har slagit mig, när jag läst och förkovrat mig i diagnosen ADD, att det går hand i hand med mina problem i skolan. Inlärningssvårigheter och känslan av att vara utanför. Inte förstå, hänga med och inte få tillräckligt med tid för olika uppgifter, störde mig under min uppväxt. Alltid en känsla av stress och ”måste hinna, måste hinna…”
Det förklarar en del, ADD och jag får förståelse för att det var så.
Det känns okej. Ingen sorg i det. Det är väldigt skönt att veta att det upptäcks så mycket tidigare i dag. Insatserna kan sättas in snabbare och alla kan få del av de kunskaper som skolan skall ge oss, eller dem…
Det viktiga är, att inte bli bitter över det och att inte ”bli sin diagnos!”
Att sticka ut och synas, när man kanske inte vill eller har tänkt sig det, blir problem.
Andra människor, i mitt fall under uppväxt och tonåren, retade sig på mig så mycket att jag fick stryk.
Jag blev spottad på, fick utså glåpord och jag fann ingen annan råd, än att försöka att synas mindre, finnas mindre och heller inte höras.
Jag kan inte minnas att mina föräldrar stod upp för mig. Tvärtom.
Varför kunde inte jag vara som mina bröder? Varför var jag inte som alla andra? Och varför gör du dig dummare än vad du är?
Vad vill jag få sagt?
Jag har fortfarande svårt för att ta plats.
Jag har fortfarande svårt att vara jag och visa vem jag är.
Och när jag väl börjar göra det, säga ifrån och säga till när jag upplever att saker och ting blir fel, då kliver jag direkt i klaveret, för jag vet inte hur man gör. Det är främmande för mig och känslorna tar överhanden…
Jag var mobbad som barn. I skolan och hemma. Utanför…
Att vara utanför och se in. Inte få vara med…
Jag tycker mig ha gjort det större delen av mitt liv…
Fortfarande… Jag är utanför fortfarande.
Väl Mött / Janne
Länkar till mer kunskap och tidigare inlägg på Bloggen;
Vardagliga Anteckningar... 