Tänkta tankar och ännu fler funderingar att tanka… Problemet när missbruket "förflyttar sig." Självmedicinering. Det som gör ont, måste lagas…"

Jag läste en krönika i Metro. 
Om missbruk. 
Hur det förflyttar sig. 
Ger man bot till det ena missbruket, så ”pyser det ut” någonting annat på andra håll. 
Alkoholister finner andra sätt att missbruka, som relationer, sex, träning eller Tolvstegs-programmet.
Andra med matmissbruk, tablettmissbruk eller de som överäter socker och lyckas med olika behandlingsformer att råda bot på det, få andra märkliga beteenden eller andra typer missbruk som blir svårhanterliga, ibland även Tolvstegsprogrammet.   

Jag själv har mina idéer, manér och sådant som jag känner har förvärrats i min vardag. 
Enligt terapeuter och läkare på Beroende Mottagningen är det endast en känsla, eftersom jag uppmärksammar problemen, belyser dem, och just därför känns det ”som om” det blivit större och ohanterligare problem, än vad det i själva verket är!

Jag överäter socker. Må så vara, bara jag håller mig ifrån drogerna, kan jag tycka.
Alkohol är också en drog, alltid! En passus i texten bara.

En gammal vän, som jag kanske inte står mig närmast idag, men dock en vän, har fått problem med sin kroppsliga hårväxt. Det finns ett sjukdomsbegrepp för det, Trikotillomani (av Tricho = hår & Tillo = rycka. Wikipediaoch det innebär helt enkelt att man rycker enstaka eller flera hårstrån på kroppen, i vissa fall inkluderar det även  att man vaxar och rakar sig ständigt, för att få bort känslan av lort och smuts. 
Efter sitt tillfrisknande från sitt missbruk av droger, har hon fått andra ”problem” att övervinna! 

Jag vet någon annan som inte, på några sätt och under inga omständigheter, kan vara utan och leva förutan Tolvstegsprogrammet. Även det blir en mani till slut. 
Överkonsumtion och slutligen kan man inte, det går inte, att vara utan. 
Även det blir ett missbruk. Det kan också bli ohälsosamt. 

I krönikan i Metro, skriven av Hillevi Wahl, står det också att läsa att det flesta missbruk är symptom av någonting annat, någonting underliggande i själen och psyket, som måste redas ut och ”lagas.” 
Ett själsligt och personligt ”längtanshål” som vi fyller med ytterligare stimuli för att ”plåstra om” det som är den egentliga ”värken och längtan i kroppen och själen.” 
Ja, mat, droger, (alkohol är fortfarande en drog), socker, träning osv.
Hon menar i krönikan att om man hjälper människor med ett sjukligt beteende, till

exempel en sjukdom av karaktären missbruk eller olika fobier, utan att ta reda på bakomliggande orsaker, så tillkommer det andra missbruk, beteendemönster och fobier som kanske inte var där från början! 
Eller så var det där, men förvärras. 
Man lagar på ett ställe och så dyker det upp igen, i annan form, på ett annat ställe, så att säga… Släcker små bränder, som sedan pyser ut och dyker upp på andra håll i tillvaron.
Helt logiskt känner jag. 
Men hur finner man balansen i det där? 
Och vad gör man? Hur, gör man?
Hon, Hillevi Wahl, skriver att man måste ta hand om och ta reda på var såret är och vad det består av, och dessutom göra mer av det som får oss att må bra och bli lyckliga. 
Forskning inom mående, lycka och glädje visar, skriver hon, att det vi känner att vi mår bra av, ska vi göra betydligt mer och oftare.
Uppmaningen av författaren är en stunds tankepaus med block och penna, för att ta reda på vad, hur och när man känner som mest glädje, lycka och tillfredsställelse?
Bra tycker jag! Ska göra det. Sen… Senare… Som vanligt…

Självmedicinering, skriver hon om i krönikan också. 
Att man medicinerar själv, med vad det nu är, för att minska sin längtan, sina sorger, övergivenhet och även olika diagnoser som vi först nu börjar se och förstå oss på. 
De mesta av det som ”gör ont och svider” i själen, är sår och ärrbildning från vår uppväxt, och många gånger, tror jag, genetiskt betingat. 
Jag tror att det oftast bara behövs någonting ytterligare från yttervärlden för att få bollen i rullning.

Som krönikören i Metro skriver, man måste nog gå till botten med de problem man har, det som är själva roten, för att sedan kunna bearbeta det som faktiskt går att göra någonting åt. 
Jag tror till exempel inte på endast medicinering, för det ska till någon typ av terapi också, för att stävja det som eventuellt poppar upp på andra håll.
Det blir lite moment tjugotvå över det där också…
Man lagar, fixar och syr ihop på ett håll, men varet och skiten måste ju ut, så det kommer att rinna ut på andra håll också. 
En bra och ganska logisk tanke.
kan ha fel, kan ha rätt… Jag vet inte säkert, men det är en bra och logisk tanke!

Väl Mött / Janne


Länken till Krönikan i Metro: 
Ta reda på varför själen svider, det räcker inte med att plåstra om symptomen…

Lite dikt och lyrik på eftermiddagen, i all snö och annalkande vinter? Vackra ord att avnjuta och smaka på..?

Lite dikt och lyrik på eftermiddagen, i all snö och annalkande vinter?
Vackra ord att avnjuta och smaka på..?
Känslan av kärlek, älska och älskas, och ändå tveka om det blir för mycket, för mycket av tvåsamhet och osäkerheten i det…

Väl Mött / Janne

”Kom till mig. Jag vaggar dig. 
Vaggar dig sorglös. 
Du gör mig sorgfri. Sorglös. 
Innerligt…
Lättsamt, ljust och bekvämt.
Bekväm med mig själv. Bekväm med dig.

Vagga mig, nynna mig en sång, 
sov hos mig.
Läs min hud, rör vid mitt hjärta.
Jag önskar att jag är den du söker.

Målet är att inte falla, rasa och förvandlas till ett intet.
Allt jag gör, leder till dig. Allt jag vill, finns hos dig.
Gå mig till mötes! Lättsamt, sorglöst och med glädje.
Du gör mig innerligt sorgfri, sorglös och bekväm…

Kom till mig. Jag vaggar dig, sorglös. ”

(Bilden: Google blidsök.)  

Reflektioner denna förmiddag. Tänkta tankar och funderingar att tanka. Snö. Kärleken. "Missbrukarjävlarna."

Den ena huvudrollsinnehavaren i den här kärlekshistorien, som utspelar sig i mitt liv, blev som ett barn i morse. Snö! 
Jag suckade endast och tittade ut genom fönstren för att konstatera att så är fallet. 
Uppskattas inte alls!
Den ena halvan av den här kärlekshistorien sjunger sånger om snö, kälkar och ”nu är det vinter,” emedan jag själv stönar lite till och ordnar med kaffe.
Jag älskar honom.
Jag uppskattar det barnsliga oerhört mycket. 
Det ger mitt eget präktigare och högmodigare jag, skratt och glädje. Det spräcker upp fasaden lite.

Dokumentären på SVT igår upprör. 
Jag är inte förvånad. Jag är inte heller ledsen. Mest arg. Förbannad.
Jag är mitt i det där. Jag själv har sett hur det går till och fungerar. En del historier som jag har hört av andra missbrukare, har jag haft svårt att smälta, men med tanke på dokumentären igår kväll, så har jag bara fått sanningshalten bekräftad. Så här är det!
”Missbrukarjävlarna” är bara slödder, avskum och ingenting att hjälpa. 
”De rensar snart ut sig själva” och vi kostar pengar. 
Någon skrev att; ”De får skylla sig själv, för är man så slut i skallen…” 
Det är inställningen hos många. 
Gemene man känner nog så. 

Och jag vet många av mina ”vapenbröder och systrar” som känner igen den där känslan av att vara ett bottenskrap på samhällsbotten. 
Att vara tredjeklassens medborgare. Den känslan stämmer, jag vet det! 
Obehaget när socialsekreterare och andra myndighetspersoner ser på en, tittar ner på ens person och ler i mjugg. 
Inbillning har jag tänkt och känt, men så är det inte. Jag vet att det stämmer. Intuitionen säger mig att det är vad vi får leva med. Stämplade för alltid. Loser´s! 
Förbannade ”Missbrukarjävlar!”
Och då förstår jag med ens, att somliga som klivit ut ur sitt missbrukarhelvete väljer att inte berätta. Att inte tala om hur det var och faktiskt är, för kampen och kriget är inte slut för att man är en tillfrisknande. 
Det har bara börjat! 
Och tyvärr så blåser detta över. Debatten är kanske igång och det kommer med all sannolikhet att ventileras i sociala medier, på arbetsplatser, tv och tidningar. På min Blogg!
Men ge det någon vecka, kanske två, så är det över och förbi och vardagen är tillbaka och så är karusellen igång igen.
”Missbrukarjävlarna!”

Hemskt egentligen. 
Jag kan tillskriva mig själv flera epitet som tillhör samhällets nedre del av ”befolkningsstegen..;” Bög, inte så bra alls med tanke på SD´s framfart. ”Missbrukarjävel,” har alltid varit lägre stående enligt samhällsnormen. Och inte att förglömma, ”En icke samhällsproduktiv medborgare,” och detta i kölvattnet av depressioner, diagnoser och ”utbrändhet!” 
En lite loser. Förlorare. B-människa… Skit i det! 
Jag lever ju för fan! En överlevare!


Och det snöar, som om ingenting hade hänt.
Jag gläds oerhört mycket med den andra hälften av den här kärlekshistorien.
Som ett barn far han runt och skrattar. Oron för hans del är nog mest om snön hinner att smälta bort, innan eftermiddagen och vi hunnit ut… Jag bara skrattar… Fina, fina man…

Det är lite olika vad vi tänker på denna förmiddag.
Kaffe, Snö, ”missbrukarjävlar” och döden… 
Allt under ett och samma tak, i Alby…

Väl Mött / Janne 

Länkar för dem som vill veta mer och ha än mer kunskap om..;