Läs: Jag andas… – Fri form av JanneArthur

Efter ”låg vatten” i själen, ebb, så ramlar man ut på andra sidan. Flod. 
Det är lättare att andas, mer levande och enklare. Önskan om att få vara med, dela av och känna glädjen… Väl Mött / Janne

Länk till ”Poeter.se”:
Läs: Jag andas… – Fri form av JanneArthur

ADD, medicinering, stress, ohanterligheter. Tänkta tankar och fler funderingar att tanka… Läkare. Trött. Mer ADD och "Bli inte din diagnos…"

Jag kliver upp klockan sju på morgonen.
Högst normalt.
De flesta människor gör det, kliver upp tidigt på morgonen alltså.

Klockan nio noll, noll, har jag känslan av att ha gjort ett helt dagsverke! 
Jag är redan trött! 
Sömnig och önskar att få somna om!

Det är mycket att fundera över och det mesta är inget att fästa sig vid!
Tankarna är ett hopkok av förfluten tid, osäkerhet, nutid och allt det som tillhör framtiden!
Jag funderar och oroar mig för vad jag eventuellt har glömt bort, sådant som måste göras! Alla måsten! Och jag tänker på tandläkaren, mötet med Socialsekreteraren i nästa vecka! Avskyr kärringen! JobbTorgResurs slår ner i mina funderingar, och sedan landar allt från att betala räkningar, min kärlek, mediciner, vad glömde jag i morse, när duschade jag sist, avskyr Socialförvaltningen och allt det gör mig, mitt boende, ska jag börja packa, har jag betalt alla räkningar, ansökan till Ekonomiskt Bistånd får jag inte glömma i nästa vecka, mina glasögon måste fixas, tandläkare ja´, kontoutdrag, sjukintyg, glöm inte Högkostnadskortet, hann inte äta frukost, vad krävs av mig vid ny medicinering, ny läkare, ny läkartid i nästa vecka, flytta och ska jag börja packa, betala räkningarna och glömde jag något, mina katter och döden, min kärlek, älskar han mig, är han trött på mig, tände jag inte en cigarett någonstans, behöver jag gå på toaletten, förbannade snåla Socialsekreterare, avskyr häxan, hur kan hon… Betalde jag alla räkningar, varför är pengarna redan slut, glöm inte läkarintyget, ansökan till Bistånd, måste jag på toaletten, var är tandborsten…
Så där håller det på! 
Och ovan på det påbörjar jag att packa väskan, skriva i min Blogg, dricka kaffe, oj toaletten, packar lite till, tar en cigg, mer kaffe, visst ja, toaletten, packar väskan, nyheterna och mer kaffe, plockar fram kläder och visst ja, Bloggen! 
Kaffe och pussa på kärleken, visst ja, tände jag en cigg och fortfarande kissnödig! 
Glömde jag att packa ner något!
Stressad! Orolig! Nervös! Och ny läkare!
Glöm inte Högkostnadskortet!

ADD kallas det! 
Jag blev uppmanad av en nyvunnen vän att inte bli min sjukdom, eller min diagnos. 
Ska jag vara helt ärlig så är jag osäker på vad det innebär. Att skylla på sin diagnos hela tiden, när det blir fel, knas och galet? Att ständigt hänvisa till sin ”funktionsnedsättning,” är det att ”bli” sin diagnos?
Jag menar, jag är missbrukare på heltid! Jag får aldrig glömma det, jag måste vara medveten om min sjukdom hela tiden, aldrig riktigt slappna av och det är dödligt. Människor dör av sitt missbruk, varje dag! 
Att slappna av och vara trygg, ”kan” leda till återfall… 
Är jag min sjukdom då? Eller är det när jag ständigt skyller på den, ”Jamen, jag är ju missbrukare, vad förväntar du dig…”
Jag är osäker faktiskt. Får kolla upp det. 
Kanske fråga vad det är hon menar?

Jag hade läkartid i dag på förmiddagen. 
Jag hade en tid bokad med min terapeut. Skönt! Oerhört skönt att få prata och berätta.
För min terapeut, som för övrigt hjälper mig i DBT och Mindfulness, försökte jag att återberätta min morgon. Hon känner till min diagnos. Hon blev trött. Av att höra mitt rabblande och återberättande. 
Jag skrattade generat. ”Så här är det,” sa jag, ”varje dag!” 
Jag uppskattar min terapeut. Det finns en historia att berätta kring det också. 
Jag får spara på det…
Och senare mötte jag min nya läkare.


Jag börjar att medicinera på Måndag.
Har fått schema och strikta order att hålla mig till…
Det känns tryggt! Det gör mig glad! Jag får prova detta och se.
Det känns galet bra. Det måste ske någonting fint och schysst nu…
Och med detta lär jag återkomma och berätta vad som sker med tillvaron.
Spännande!  

Väl Mött / Janne

P.s. Jag saknar min kärlek, han jag alltid vill vara nära, nära…

God Morgon världen. Kaffe. Tänkta tankar och funderingar att tanka. Snön är borta. Mediciner och läkare. ADD? Sova hemma på Södermalm. Saknar honom redan…

Lägesrapport denna morgon.
Grått, snön är väck, kaffe, kaffe och mer kaffe…

Möte med terapeut och läkare. Samtal om mediciner och ”hur vi ska komma vidare,” känns viktigt och det jag själv måste få ordning på idag! 
Jag är oerhört trött på denna karusell av mående. Jag är trött på att vara ledsen och nedslagen ena stunden, för att senare somna av trötthet, för att allt som rör sig i huvudet tar min energi. 
Och jag är urless på att vara glad och må bra, till att återigen trilla ner i nedstämdhet.
Jag är oerhört trött på att planera och försöka strukturera upp tillvaron, för att i nästa bestämma mig för att det inte är någon idé längre… Diagnos. ADD? Tydligen ett vanligt beteende…
Jag har idisslat den här dagen ganska länge. Jag har ältat och funderat och tänkt till…
Jag får lov att försöka lämna det där hän och invänta möte och samtal. Just nu, fullständigt maktlös och vet inte alls hur det kommer att bli eller se ut!

Den ena halvan av den här kärlekshistorien sörjer snön som försvunnit, och själv känner jag att det inte gör något alls. Han önskar snö och med den ger det honom glädje. Han blir glad som ett barn. 
Det värmer i magen, härligt nog!
Och jag saknar honom redan, han jag vill vara när, nära…
Jag ska vara hemma i kväll och i natt. Hemma på Södermalm och i min ”pundar-kåk.”
Umgås med mig själv, försöka att bara vara, lyssna på musik och skriva. 
Älskar mina ord, stavelser och meningar…
Jag saknar honom redan. Jag vill vara nära, nära, hela tiden…
Men det är bra att jag får tid för mig själv. Hinna ikapp mig och mitt…

Jaha… Jag dricker en kopp kaffe till. Beskt.
Plockar ihop mig och mitt. Packar.
Andas lite och tänker att; ”Så här långt kan jag inte påveraka dagen alls. Det blir som det blir, men jag har förhoppningar och önskemål.”
Undrar om den andra halvan av den här kärlekshistorien kommer att sakna och längta som jag? 
Jag måste fråga, innan jag går…

Väl Mött / Janne

”Jag saknar honom redan.

Jag har förlagt mitt hjärta, någonstans mellan alla dessa känslor.
Lyssnar för att kunna lokalisera, dess pulserande tempo och takt.

Hjärtats rörelse av och an, i tonen av vi, vi, vi…”