Reflektioner över dagen. Tänkta tankar och funderingar att tanka… med energi! Concerta. Oro. Tolvstegsprogrammet. Inga katter i dag heller. Och kärleken…

”Det blir alltid bra! Alltid,” som min mormor sa…

Vilken dag det blev.
Jag begriper inte vad all den där oron och nervositeten kommer ifrån, men det gör mig våldsamt trött.
Väl hemma igen, ”hemma” just nu är Alby, somnade jag och lyckades med att sova bort två timmar. 
Inget ovanligt med det numer…

Det känns inget annorlunda med medicinen och jag känner mig inte bättre eller sämre!
Status quo!
Det ska ske en upptrappning av dosen under den här veckan och just nu händer inget alls… 
I kroppen och sinnet. Känslan är densamma… Ännu!
Och det var bra det, sa både sköterskan och min kärlek, han jag alltid vill vara nära, nära…
Så länge det inte blir några extrema förändringar så är det bra, för det innebär att det kan bli fint och schysst i slutändan.
Jag vet inte? Ska det vara så?
Det blir i vilket fall en hård kontroll och jag uppskattar det. Jag får själv hämta medicinen två gånger i veckan på Maria, före detta Maria Pool och vi de tillfällena även lämna urinprover och utandningsprover! De får inte finnas några andra substanser i kroppen. Inga droger och ingen alkohol! 
Känns så bra! Det dokumenteras dessutom, så jag kan få användning av det senare.

Nu när jag valt att vara öppen med min medicinering, så kan jag glömma Tolvstegsprogrammet och den gemenskapen. 

Det är inte tillåtet med ”sinnesförändrande” substanser i kroppen. 
Det gäller oavsett om det är medicinering med Conserta, Ritalin eller annan medicin innehållande Metylfenidat. 
Det är ett centralstimulerande medel. 
Det gäller även om man går på ”Substitutionsbehandling,” det vill säga Metadon eller Subutex, det är några som inte får ”vara med då…” Ironi!
Jag har dessvärre hört en del medlemmar be andra närvarande att gå, om det vet att de medicinerar med någon typ av preparat som är sinnesförändrande. 
Somliga är riktiga ”Tolvstegstalibaner” och anser att även Antidepressiva mediciner leder till en förändring av sinnet och kroppen, och på Tolvstegsmötena skall man vara ren och inte använda sig av andra ”berusningsmedel,” som en del uttrycker det, och det även om det får en människa att klara av sin vardag och tillvaro. 
En vän påpekade detta för mig och jag kom på att jag varit helt öppen med min planering av medicinering för ADD, så jag kan lika gärna glömma det där! 
Har ingen lust att konfronteras med detta också. Jag tycker att jag fått en hel del skit av andra medlemmar redan. Jag vet att andra har blivit påhoppade av just den här anledningen, så jag avstår. 
Jag först. Mitt mående först, för annars kan jag inte sköta om och ta hand om allting annat. Punkt! Det dyker upp annat…

I morgon är det möte med Socialsekreterare på Vuxenenheten och Ekonomiskt Bistånd. Tillsammans med en ”Coach” från ”Jobb Torg Resurs” ska vi planera för arbetsträning och mitt återtåg till arbetslivet. 

Jag undrar vad hon vet, den där coachen? Undrar vad detta leder till och vad det blir av det? Arbetsträna på Myrorna eller Stadsmissionen? 

Före detta missbrukare brukar hamna där och även de som behöver arbetsträna via Arbetsförmedlingen. 
Myrorna och Stadsmissionen, även Röda Korset, har ju endast icke avlönad personal, så det tar villigt emot de som behöver hjälp in i arbetslivet…
Frågan är, vad vill jag?
Ser redan nu framför mig hur de lägger huvudena på sned och frågar; ”Vad kan vi göra för dig? Vad behöver du, Janne? Vilken typ av stöd behöver du? Vad önskar du?” 
Och sedan blir det inte så mycket mer med det… Inställsamma och lismande, för att det ser bra ut och för att de ska kunna skriva i sina rapporter att de minsann frågat mig och varit så tillmötesgående! 
Men sedan när man ber om hjälp eller ber dem att låta mig få behålla lite av de extrapengar som jag får som ”gåvor” av vänner och min syster, då går det inte alls!   
Nej, nej och nej! Det är emot alla regelverk… 
Intyg! verifiera! Dokument! Ansök! Avslag? Ansök ändå! Kvitton? Behandlingsplan? Arbetsplan? Planering? Möte inför mötet?
Jag, som ni förstår, uppskattar inte de där paragrafryttarna och ogillar deras attityder gentemot mig och oss som är tvungna att be dem om hjälp… Lite bittert, ja…
Det blir bra! Meditation innan, så håller jag mig lugn.

Väntar på att min kärlek ska komma hem. Han arbetar sent.

Han jag alltid vill vara nära, nära… Innerligheten…
Jag längtar alltid. 
Sjukligt? Ja, lite kanske? 
Besatt? Självklart!


Jag höll på att bli med katt… Eller två faktiskt!

Jag har väntat så länge på att få ta hand om några katter, men det ser ut att dröja lite till. Jag är en galen djurvän! Men de ångrade sig. Min tid kommer…
Omständigheterna kring historien saknar betydelse, det blev inga katter nu heller…

Och dagen är snart över och jag dricker ytterligare en kopp kaffe.

Det blir bra. Alltid, som min mormor sa…

Väl Mött / Janne

(Bilderna; Google bildsökn.)

En dikt, poesi eller lyrik. Vad kallar vi det? Fritext eller modernistisk poesi? I alla fall… Njut orden och hoppas att det smakar…

En dikt efter lunchen och till kaffet?
Vackra ord om kärlek och det smeksamma med den…
Detta ständiga och alltid återkommande tema… Kärlek, kärlek och kärlek…

Väl Mött / Janne

”Mitt hjärtas kamrar, har fattat eld.
Det brinner i rasande ,glödande fart.
Galen förälskelse, viskar mitt hjärtas hemliga rum.
Smygande, viskande, kärlek, säger mitt sinnes dammiga känslor.
Önskar mig, dig.
Att min läppar landar mjukt, på dina skära mjuka.
Jag önskar att dina ögons blå, mötte mina mörka bruna, i en brinnande dans av ömmande bortglömda känslor…
Mitt hjärta, vill hålla om ditt. Krama hårt och ömt.
Min kropp, önskar att dina händer läser, tolkar, min kropps berg och dalgångar…
Mitt själs nav, önskar sig ditt , i en galen förälskelse och vildaste dans… Gränslöst.
Jag är hemma.
Jag är smygande förälskad.
Mitt hjärta står i lågor, mina kamrars glödande magma, flyter för dig…”

Några reflektioner, tänkta tankar och funderingar att tanka. Mediciner. Concerta. Stress. Kärleken och sinnligheten. Kaffe, kaffe och kaffe…

God Morgon Världen.
Några reflektioner och tänkta tankar över en stor mugg kaffe, i Alby. Jag uppskattar Alby! Inte så vackert kanske, men jag gillar det!
Mycket!

Den ena hälften av den här kärlekshistorien sover ännu. Endast jag är vaken och grannarna ovanför min stora kärleks bo och näste. 
Frågan som är, angående grannarna ovanpå; Hur många barn ha de boendes hemma på sina sjuttio kvadratmeter? 
En ständig undran och fråga, oss emellan. 
Jag och kärleken. 
Två sinnliga människor…

Jag känner mig stressad. 
Behöver inte alls vara det, men blir stressad så fort det är någonting planerat för dagen. 
Idag och denna förmiddag, ska jag hasta iväg till Apoteket, hämta ut mina mediciner, Concerta (Narkotika klassad medicin!) och lämna över den till personalen på Capio Maria. Eller Maria Pool på Södermalm, som jag brukar säga, för då vet människor direkt vad jag talar om…
Jag ska påbörja medicinering för ADD, ja eller ADHD och jag ser fram emot det. 
Det blir under hård kontroll, med hämtning av mediciner två gånger i veckan på Maria! Lämna urin och blodprover, för att ha koll på mig och mitt missbruk. Och det blir även kontroll på blodtryck och vikt.
Det känns helt okej och det är bra att jag inte blir lämnad vind för våg. Vilket jag förövrigt inte trodde heller…

Jag läste lite om medicinering och diagnoser igår på nätet och frågade även runt lite bland bekanta som jag vet har provat och/eller ännu medicinerar. 
Det blev oerhört många olika svar! En del är för, andra emot och ytterligare någon säger att diagnoserna inte finns, att det endast är ytterligare ett sätt för läkemedelsföretagen att gå med vinst och få sälja ännu fler preparat.
Jag skulle inte ha läst allt det där. 
Jag skulle ha låtit det vara!
Det som var och är mindre bra har naturligtvis fått fäste, emedan de som faktiskt uppskattade hjälpen som medicinen gav… det har jag glömt… Typiskt va?
Jag borde, och det är inte första gången det sker, ha bildat mig en egen uppfattning och provat själv först och sedan ge utlopp för min nyfikenhet.
Risken är nu att jag förmodligen kommer att ”känna efter” hela tiden och förvänta mig det som kan bli ”knas!”
Jag ska försöka att lämna det därhän. 
Hahaha… Lycka till! Tack!

Jag ska skynda mig hem en sväng också. Hem till min ”pundar-kåk” och göra ett utandningsprov där på Boendet. Kontroll av min nykterhet!
Jag ska göra det när jag väl är hemma, för att jag själv och personalen ska ha lite koll på min drogfrihet. 
Glöm inte att Alkohol är en drog. Alltid! 
Och det är mer av en säkerhetsåtgärd, som även Socialförvaltningen önskar av mig och jag finner mig i det. Om jag ändå ska hem en sväng, så kan jag besvära personalen på Stödboendet med det också.

Jag ska dricka upp mitt kaffe. En mugg till kanske. Förmodligen…
Hör ännu grannarna och undrar om de aldrig sover däruppe. De hörs i stort sett dygnet runt och ibland tror man nästan att de är på väg genom taket…

Det blir en bra dag. Stressad, som sagt, utan anledning.
Det är som det brukar vara. Inga frågor kring det.
Inte heller mellan mig och min kärlek. 
Vi som utgör huvudrollsinnehavarna i den här kärlekshistorien.
Två sinnliga människor…

Väl Mött / Janne
(Bilderna; Google Sökn.)