Eftermiddagens tänkta tankar och funderingar att tanka… Kroppar. Retuschering. Schyssta lökar. "Duckface." Instagram. "Sexy babe…" Etc.

Att exponera sina kroppar!

Flödet av bilder på halvnakna kvinnor och män!
Var går gränsen!? 
Vad är osmakligt och vad kan faktiskt vara vackert för ögat!
Porr och sexistiskt! Varför bidrar vi med det!?
Va´fan hände? Varför ”köper” vi det?

Och hur kommer det sig att gränserna för hur mycket och vad vi exponerar, ständigt flyttas fram?
Unga kvinnor lägger i stort sett ut nakna bilder på sig själva via Instagram och det gör även unga män. Inget hindrar längre!
Och frågan är om det är för att få uppmärksamheten, eventuellt bli ”upptäckta,” eller om de är i stort behov av bekräftelse på att de duger, är snygga och läckra.
Ett kvitto på sin förträfflighet. Duglighet och Läckerhet…

Och tänk om det är så att de inte alls får någon uppmärksamhet, eller att de kanske får negativ kritik för sitt utseende och sina kroppar, vad händer med det mentala måendet då? 
Jag vet webbsidor där man kan ”tävla” med sin skönhet och sexighet. 
Det finns sidor på internet där man kan ”ranka” varandra och få olika mängder stjärnor, applåder och olika ”stickers” beroende på hur läckra, sexiga och kåta de exponerade unga människorna ser ut. Ursäkta språket…  

Expressen och ”Omtalat.nu” har publicerat bilder, före och efter, som retuscherats ganska hårt i Photoshop.
Jag tänker, att det är ju så vi tror att vi ska se ut, inklusive jag själv. Vi matas med vackra bilder på undersköna människor med fantastiska kroppar och de existerar inte ens. Allt är tillrättalagt och ”fixat” via olika bildprogram
och de får oss att tro att de ser ut så där.
Jag går på det! Hur många unga-vuxna går inte på det där? Det finns ju precis överallt, dessa bilder på vackra överjordiska människor och alla de andra som väljer att exponera sig själva till det yttersta. 
”Alla de andra” = Unga tjejer på Instagram, bland annat!
Det är en så skev bild av hur vi ser ut och vad som förväntas av oss.

Unga flickor använder sig av sitt allra sexigaste ”duckface” för att få ”gillar-markeringar” på Facebook. 
Halvnakna, precis på gränsen för vad Facebook tillåter, för att få uppskattande ord, superlativ och tillrop från kåta killar, ursäkta språket, som sitter och njuter av bilderna.
Jag har hört unga tjejer prata om just det, att exponera sig och att de faktiskt inte bryr sig om det längre, för det är inget märkligt eller konstigt! Det är inte heligt eller hemligt längre och unga-vuxna kan gå ganska långt innan det känns obekvämt! Obekvämt för oss som ser bilderna och de exponerade kropparna.

Det fullkomligen manglas ut retuscherade kvinnor och män överallt. 
I tidningar och på webben. 
I filmer och även i bioannonser och via reklam av alla slag. Vi matas med det hela tiden, alltid och ständigt. 
Inte så märkligt om vi blir indoktrinerade, hjärntvättade och tillskansar oss en förbannat felvriden bild av kroppar och vad det är i samhället som verkligen har betydelse…

Jag vet också att diskussionerna handlar mycket om kroppar, att träna, äta rätt och ha stora muskler eller schyssta ”lökar!” 
Jag tror mig veta att det är det som räknas till kärlek och romantik idag, kropparna och all den tid som läggs ner på densamma. Yttre. Yta. Det visuella.  
Personligheterna kommer bort och det är kvinnor som bloggande Kissie, Rebecca Stella och Isabel Adrian vars utseende är tillgjort och plastigt, som många strävar efter. Dessa kvinnor som plutar med munnar, visar urringningen, förmodligen tränar och äter så lite som möjligt 
Kräks förmodligen upp det mesta av det de äter! 
Och förmodligen är det någon av dem som har ätstörningar också, av värsta sorten! Men dock stora och ”schyssta lökar!”
De är opererade till max. Tillrättalagda! 
Botox och ”fillers” i läppar och panna, så unga de är, och det ger förbannat fel signaler. ”Lökarna” är gjorde av silicon och sprängfyllda till max! Ju mer och ”saftigare bullar” desto sexigare och läckrare ”pattar” har de unga flickorna att slänga med! Vi skapar ett ideal som inte finns och med det ett ”okej,” om ingen säger eller gör något…
Galet som fan!
De här personerna är skapade. Och det ger ytterligare sjukdomsbeteenden i form av ätstörningar, missbruk av träning och i vissa fall droger för att kunna ”hålla igång…” 
Droger för att dämpa sitt behov av vila, sömn och mat. Droger för att stå ut!

Jag kan inte minnas att det här hetsen och kroppsfixeringen fanns när jag växte upp. 
Men jag är å andra sidan jävligt gammal och förmodligen avundsjuk på alla de vackra, yngre och vältränade människorna i tjugo-någonting-års-åldern, men är det inte skruvat? 
Jag växte i och för sig upp under sjuttio och åttiotalet. 
Sjuttiotalet var lite av en frigörelse för kroppen och samhället var väl lite vänstervridet, med Gudrun Schyman i tv födande, krystande och stönande fram sitt förstfödda barn. Och Claire  Wickholm som struttade runt i orange plyschdress och orerade om acceptans och frihet. 
Och åttiotalet med Pernilla Wahlgren, Madonna och axelvaddar… det torde väl vara bevis nog för att man kunde se ut lite som man ville.

Alla fulla fall. Jag tänker att det blir så fel. 
Det blir en förbannat skev bild av hur människor ska se ut. 
Det skapar problem och frågan är hur det kommer att gå för de unga idag, när det är fyrtio-plus-någonting? Pallar de trycket!? Orkar de hela vägen? 
Och all informationsflöde? Och att ha och sträva efter ett vackert yttre och en karriär som snyggis och ”sexy babe” med ”duckface” och egen karriär via Instagram och kanske tidningen Café…
En tanke bara, ja eller två…

Väl Mött / Janne-Några-kilon-för-mycket-och-fyrtio-plus-någonting 
(Bilderna hämtade från Google bilsökn.)

Länkar för oss som vill veta mer;

God Morgon Världen. Tankar att tänka och funderingar att tanka… Döden. Möte, möte och möte. Kaffe. Död i två år! Aldrig ensam i Alby…

God Morgon Världen.
Kaffe, kaffe och kaffe. Inget nytt under solen där. 
Dagen idag erbjuder ”möte” med Socialförvaltningen, Vuxenenheten och Ekonomiskt Bistånd samt Jobb Torg Resurs.
Ser mycket fram emot ett samtal med coachen som representerar Jobb Torg. 
Det stör mig dock att de på Socialförvaltningen måste vara med. 
Ogillar dem skarpt. Någon som missat det!?

Läste i Aftonbladet om en kvinna i Karlstad som legat död hemma i sin lägenhet i närmare två år. Hur är det möjligt? 
Och är människor verkligen så ensamma att det kan hända? Uppenbarligen! 
Skrämmande som fan! Kvinnan hade autogiro på sina räkningar och av den anledningen upptäcktes det aldrig. 
Först vid en fuktskada upptäcktes kvinnan. Död. Ensam. Tvåtusenfjorton. 
Jag blir rädd. Det är skrämmande!
Jag hoppas att jag själv inte ska behöva dö ensam. 
Hoppas dessutom att det blir en lugn och skön död.

Jag tänker mycket på döden. 
Har gjort det en tid. Jag funderar på om det har med min ålder att göra, eller om det kan vara så att det blir så oerhört påtagligt när man varit nykter en tid. 
Jag har själv varit nära döden, allra helst vid mitt senaste återfall och det kanske är det som hinner i fatt en. Dödligheten och det faktum att ingen kommer undan. 
Det är i alla fall ett som är säkert med oss levande varelser, vi ska alla dö och ingen kommer undan.
Omständigheterna gjorde att jag överlevde. Ja, och polisen förstås, som plockade ihop mig. 

Jag hade kunnat vara död nu… 
Och kanske är det just det som blir så påtagligt med en längre tids nykterhet. 
Döden och närheten av den. 
Missbrukare som dör varje dag och själv överlevde jag…

Jag pratar en del om döden också, med min kärlek, han jag alltid vill vara nära, nära… 
Det är bra och konstruktiva samtal och det är skönt att vi kan tala även om döden.
Döden, döden, som Astrid Lindgren sa…

Jag vet inte vad jag ska säga om det här, men det är mycket märkliga energier i Alby. 
I ett modernt hus i en förort till Stockholm, känner man sig aldrig ensam och det är energier som gör sig påmint. Hela tiden.
I min fina ”sekelskifts-pundar-kåk” på Södermalm känns det inte alls så märkligt. Det saknas energier där. Ganska ”tomt” och utan ”resonans” mellan väggarna. 
I Alby är man inte ens ensam på toaletten. 
Det är lite svårt att meditera till exempel, när det känns som om någon står och tittar på en. Betraktar en när man blundar.
Det far omkring en del märkligheter på nätterna också. Far omkring energier alltså. Ibland är känslan av att någon står vid fotändan tydligt märkbar. 
Inte skrämmande, men en uppenbar närvaro…
Döden, döden, som Astrid Lindgren sa…

En kopp kaffe till. 
Nä, jag ljuger. Det blir ju en mugg förstås. Det blir mycket kaffe…
Laddar inför mötet i eftermiddag. 
Hej vad det går… 
Det är så här när man är på väg att bli en ”produktiv medborgare.” När man är på väg in i samhället igen, då blir det så här… Möte och möte och ”Vi ska ta hand om dig… ”Okej!? Bull shit! Återkommer förmodligen om detta också.
Döden, döden… 

Väl Mött / Janne
(Bilderna; Google Bildsökn.)