Jag måste erkänna!
Jag besitter ett hemskt högmod och förmodligen är jag den där ”Prinsessan på ärten” som jag blivit kallad som, vid något tillfälle.
Jag bekänner att jag känner mig fel och malplacerad när jag väntar på min tur på Capio Maria, fd. Maria Pol, för att lämna urinprover och hämta min medicin.
Jag kryper till korset och medger att jag tycker att det är jobbigt för min person och mitt ego att jag räknas till alla de andra som väntar och står i kö på sin tur.
Det är hemskt, jag vet!
Det är inte roligt att bekräfta det andra har sagt till mig, att jag tror mig ”vara finare” än alla andra! Att; ”Vem fan tror du att du är!?”
Jag tycker att det är tröstlöst att sitta där i väntrummet och i väntan på min tur, och lyssna på de som ännu är påverkade, de som redan har givit upp och andra som berättar om den senaste fyllan, de senaste rusen och var och hur snabbt de ska få tag på mer.
Det är en del ”krigshistorier” att lyssna till också och den ena är värre än den andra.
Emellanåt berättar någon om en vän som gått bort, en överdos på stan och i nästa frågar någon annan om det finns någon som kan tänka sig att sälja.Och där sitter jag. Missbrukare, dock tillfrisknande sådan och jag skäms.
Jag skäms för att jag känner som jag gör och jag skäms för att andra som gör mig sällskap i väntrummet inte ger det en ärlig chans, utan sitter och hasslar och försöker att komma på hur de ska ordna nästa fix!
Jag känner genans.
Jag upplever förtvivlan och rädsla, för att så många av dem och oss, redan när de kommit genom entrén till Sjukhuset, bestämt sig för att dra därifrån, strunta i det, eller hämta sina mediciner för att sälja vidare, eller uteblir helt och gör det än mer svårt att ”komma tillbaka.”
Och jag skäms för att jag kommer på mig själv, när jag sitter där och tycker att jag har lyckats så bra, att jag själv har en schysst och bra inställning till mitt tillfrisknande och för att jag upplever att jag är en bra, trevlig och hyvens kille, även om det råder delade meningar om det också. Uppenbarligen…Jag blir glad och lite stolt när jag får höra av personalen att jag ser frisk, pigg och sund ut och att det är svårt att tro att jag varit så ”fucked up” som jag faktiskt varit.
Jag sätter lite prestige och ära idet också. Tyvärr! En ära i att vara välklädd, se hyfsad och okej ut, att vara vänlig, trevlig och positiv.
Jag sätter förmodligen ganska mycket status i det där, att människor i min omgivning tror att jag är ”vem som helst” och att jag inte ser ut som en gammal missbrukare.
Jag skäms! Men jag erkänner! Det är faktiskt nästintill vidrigt, men jag vidgår detta och måste fundera över det!
Det är hemskt pinsamt, men jag är förmodligen den där ”Prinsessan på ärten” som jag har blivit beskylld för att vara. Jag är förmodligen; ”Vem fan tror du att du är?”
Högmod i ordlistan och i Synonymordlistan: självförhävelse, förhävelse, övermod, hybris, högfärd, stolthet, dryghet,överlägsenhet, snobbism, förmätenhet, högdragenhet, egenkärlek, arrogans!
Vilka vidriga ord. Hemska bokstäver i en ordningsföljd och sammansättning som jag inte alls uppskattar.
Jag måste försöka att fundera hur jag skall kunna finna något positivt i detta.
Jag har en del att tänka på.
Kanske att mitt högmod räddar mig från återfall?
Kanske att min förmätenhet och högdragenhet rädda mig ifrån att trilla ner i drogträsket igen. Ja, eller alkoholgeggan. Alkohol är också en drog, alltid!
Det skulle kunna vara så, att när jag ser dem som sover i min korridor hemma på Södermalm och de som är aspackade på Medborgarplatsen, och min snobbism inträder i mitt tänkande, att det är just det som räddar mig, eftersom jag i min arrogans inte vill hamna där igen, inte vill vara som ”dem” och inte vill påbörja ett nytt varv med avgiftning, polisen, boende och Socialsekreterare.
En tanke. Ja, flera tankar att grubbla över!
Jag vill inte vara den där typen. Jag måste tänka över det där…
Jag har ju vetat om det en tid, eftersom jag arbetar i Tolvstegsprogrammet fortfarande, men det blev så snuskigt påtagligt idag, på Maria Capio. I väntrummet, med andra missbrukare och beroende.
Ja, jag erkänner. Jag har ett snuskigt högmod och överlägsenhet.
Undrar om det syns. Undrar om det märks, att jag är en ”prinsessa på ärten” och att andra har kastat efter mig frågor som; ”Vem fan tror du att du är..?”
Jag är Janne. Jag är missbrukare.
Jag kanske inte passar in, men jag är en helt okej kille… Ändå!
Även om jag besitter högmod…
Fan!
Väl Mött / Janne