Vill du höra mina tankar? Se vad som sker i detta innersta? "Jag befinner mig i det optimala testet. Klarar jag av det här och med alla dessa människor som är mitt i ett aktivt förnekande missbruk, torde jag klara av ett liv i nykterhet…"

Att vara före detta missbrukare och att göra det som man bli ålagd att göra,

är egentligen inte så svårt. 

Eller jo… 
Det är klart att det är svårt, men det är ofta omständigheterna som gör att man trillar dit igen. 
Jag tror att jag kan tala för det stora flertalet av före detta beroende och missbrukare. 
Om omgivningen och dem man möter, träffar och samtalar med, ständigt är missbrukare, somliga aktiva och andra inte och dessutom behöva bo tillsammans med aktiva beroende, då försvåras strävan att vara nykter, hel och ren, avsevärt!
Jag upplever själv att det ofta är omständigheterna som gör om man står pall eller inte.


Idag, under förmiddagen, hade jag samtal med en kvinna som jag uppskattar mycket. Min terapeut på Capio Maria. 
Hon är även en av dem som hjälper mig och andra ”patienter” med ”medveten närvaro” och Mindfulness. 
En klok kvinna som är duktig på att se, lyssna och ge feedback på det jag funderar över, tänker och vad som gör att jag fastnar i destruktiva egenförgörande tankebanor.
Vi pratar en hel del om sådant som jag ofta återkommer till. 
Min acceptans till exempel av andra medpatienter på Maria, före detta Maria pol och att jag själv upplever mig besvärad, ibland irriterad och även illa berörd av de som inte har kommit till Beroende Mottagningen för att tillfriskna. Jag stör mig på de som försvårar för oss andra. 
Det blir i slutändan en generell ”grupprepressalie” av medpatienters mindre bra uppsåt av sina låtsade önskan att nyktra till och leva i drogfrihet!
Jag kan bli störd av att det tisslas och tasslas. 
Jag bli irriterad på att de samtals om hur och var man ska få tag på nästa fylla och fix! 
Jag blir förbannad när de som är där, är höga som hus, blir förbannade när urinproverna visar positiva utslag på substanser som de inte ska ha i kroppen och låter det sedan gå ut över personalen.
Jag irriteras över att missbrukare och drogberoende tror att de sak komma undan med lögner och falskspel för att få åtkomsten till mer och ytterligare droger, i form av mediciner och lugnande. 
Kanske till och med för att sälja vidare. 

Idag igen, talade vi om mitt förbannade högmod. 
Jag har skrivit om det och jag har skamligt nog erkänt att så är fallet. Jag är ”lite finare och lite bättre,” än de andra i den grupp av människor som jag tillhör. 
Jag tror och upplever att jag ser ner på de andra och upplyfter mig själv till någonting bättre och proprare än de andra patienterna. 
Jag måste få påpeka att det är antaganden, att det är mer en känsla och ibland gissningarna av vad mitt känsloliv förtäljer mig! Och min terapeut höll inte med mig. Hon kom med ytterligare en synvinkel. 
Hon serverade mig ytterligare en sanning. 
Kan det vara så att jag blir rädd? Kan det vara så att jag oroas över att hamna där igen? Kan det vara så att det inte alls är högmod, utan ett besvärande faktum, att det inte är långt dit, till misären och utsattheten återigen? Är det rädslan att jämföras med de andra som ännu är aktiva och som uppenbarligen inte har en önskan om ett nyktert, friskt och bra liv? Skräcken för att trilla igenom en gång till och att det kanske till och med ”triggar” och ”lockar” med ett återfall i sällskap med de som är mer dekadenta och oansvariga? 

Hon påpekade också vikten av lugn och ro i tillfrisknandet och att det inte är normalt, någonstans, att behöva bo på mitt Stödboende på Södermalm där flertalet är aktiva drogberoende! Det är kanske inte heller fullt normalt och hälsosamt att omge sig med andra missbrukare på Maria, i min väntan två till tre gånger i veckan att få hjälp med mediciner, samtal och lämna urinprover? 

Det är en hel del oinbjudet sällskap och för övrigt av dem som jag skall hålla mig borta ifrån.

Jag tror att jag kan ha tänkt tanken förut. Jag tror att jag faktiskt också har skrivit om detta, men kanske inte kunnat se det som min egen sanning. Eller så är det så att det är ett nytt perspektiv på min egen fördomsfullhet och att jag kanske bara är rädd, för det är mycket geggande i missbrukarträsket och beroendepersonligheter. Ofta. Mycket. Ständigt och jämt…
Flera gånger i veckan och ibland tjugofyra timmar om dygnet!
Kan det vara så att jag har en styrka som gör att jag klara det och har klarat det så här långt?

Kan det vara så att jag trots allt har en monumental livsglädje och att jag verkligen önskar att ge detta en ärlig chans?
Jag vill leva! Vill jag inte leva i missbruk och misär, som många av de jag träffar på Beroende Mottagningen, och skryta om de senaste dagarnas drogvinster! 
Och jag vill inte heller vara den som inte vet var man ska ta vägen, var man ska bo och sova? Jag vill verkligen inte jaga och stressa för att få tag på mer droger och finna ännu mer pengar? 
Nej! Självklart inte!
Jag befinner mig i det optimala testet, känner jag. 
Klarar jag av det här och med alla dessa människor som är mitt i ett aktivt förnekande missbruk, och i min direkta närhet, torde jag klara av ett liv i tillfrisknande och nykterhet.
Dessutom har jag bonusvinster, i from av kärlek, ett fåtal nyvunna vänner, Jobb Torg Resurs och även terapi och samtal med bra människor.

Jag skriver som jag skrev tidigare i går.
Jag erkänner, jag är missbrukare. 
Jag vet vem jag är! Jag är en schysst och bra man, dock lite kantstött, men jag är schysst och ärlig. Jag försöker verkligen att vara god, hygglig och mild!
Jag tänker inte köpa skit som; ”Vem fan tror du att du är,” av andra missbrukare som bara är rädda att misslyckas.
Jag är Janne. Jag är före detta missbrukare och jag tillfrisknar.
Och jag har ett förbannat bra och stadigt tillfrisknande.

Väl mött / Janne

En Prosadikt under eftermiddagen, att bara avnjuta, läsa och begrunda, kanske…

En Prosadikt under eftermiddagen, att bara avnjuta och läsa och begrunda, kanske…
Känslan jag försökt förmedla med texten var och är förvirring, kampen mot det som är tungt och stort, mörkt och ohanterligt…
Och ändå, hoppet och tron på det som komma skall…

Väl Mött / Janne
(Bilden hämtad från Google Bildsökning.)

”Det är tomt. Mörkret har fallit. 
En strimma ljus av liv, i horisonten…
Tystnaden talar ett tydligt språk och mitt hjärta ekar tomt.
Mitt hjärta pumpar endast syre…
Var är jag på väg? Tappat all tro och allt mitt hopp?
Vem är min vägledare och ciceron?
Och vem styr detta jättelika skepp av saknad och längtan?
Mörka vatten och djupare hav.
Tvära kast och starka vindar, men stormen har bedarrat något…
Orkanen och kaoset, som den medför, har dragit förbi, för den här gången.
Just nu, är det över… Befinner mig i orkanens öga.

Förtvivlan, längtan, saknad och ”Jag älskar dig”, är de ord som finns kvar i mitt ordförråd. Räknar dem igen. De är de ord som stormen och kaoset lämnat kvar, efter sin framfart och styrka.
Nu är det tomt, tyst, och ensam ska vägleda mig och vara mitt ledljus.
Jag och ensam ska styra detta jättelika skepp, som var vi…
Jag och ensam ska proviantera, pumpa vatten och hissa segel.

Vad är babord, styrbord, för och akter?
Jag vet inte! Jag har inte en aning!
Flytväst? Finns det någon flytväst, om jag faller över bord?
Vem räddar mig och fångar upp mig, ur det svarta havet, om jag faller ur skeppet? Vem..?

Oförstående stirrar jag mig blind på karta och kompass.
Kan inte tyda dem. Kan inte se…
Var ska jag på detta jättelika hav av liv? Var är jag på väg? Detta vrålande djup av förnyade känslor.
Ensam och jag själv, driver runt på det stora, svarta, djupa…
Ett hav, ett liv och… något landmärke? Någon fyr, som visar mig vägen?
Inte ännu. Inte än. Och inget grund!
Jag har inte gått på grund, ännu.

Jag för kampen med havet och det stora, svarta, mörka.
Mörkret har lagt sitt skrämmande svarta kring mig, men jag anar ett ljus av liv i fjärran. Jag anar och tror mig se…
Ser på karta och kompass. Oförstående beskådar jag dem.
För en inre dialog, med mitt inre jag… och med ensamheten.
Och hur läser jag en karta, hur tyder jag ett kompass?
Ska jag hoppas på land och räddning. Är räddningen nära?
Har tro och hopp! Tror att jag ska bli rädda och nå stränder igen…

En strimma ljus av livet, bortom natten…
Kan ana hopp och tro. Jag kan ana en morgon och gryning.
Jag har inte slutat hoppas, och räddningen?
Räddningen är jag själv. Jag ska rädda mig!
Jag ska rädda mig själv, visa vägen och vara mitt ledljus över haven…
Jag ska möta morgonen och det livgivande ljuset.
Jag ska styra skeppet och nå land.
Jag klarar det här, visst gör jag det?
Karta och kompass lämnar jag därhän, jag når land förr eller senare.
Min tro säger mig det! Jag förlitar mig på…
Min tro på livet, trots allt, ber mig fortsätta tro och hoppas.
Mitt hopp och min kärlek till dig, förkunnar styrka och mod.

Och jag ska rädda mig, ingen annan kan och ingen annan finns till hands.
Jag ska nå land och aldrig mer ska jag segla, med osäkerhet och rädsla för natten. 

Ensam får resa vidare på egen hand.
Jag lever, och jag hoppas och tror, att jag når nya breddgrader och nya mål, finner mitt äventyr. Finner mitt liv, utan dig…
När vet jag inte, har inget svar, men ljus av liv finns och jag når nya mål…
Mina mål och mitt liv… Kommer jag att finna.

Det gryr. Morgonen är nära och jag driver vidare.
Jag tror och hoppas…
Strimma ljus av hopp, i horisonten…”


Fredag och "God Morgon…" Nyheter lästa. Kaffe, kaffe och en mugg till… Spice. Ånger. Kärlek och Concerta… Tänkta tankar och ännu fler funderingar att tanka…

God Morgon Världen. 
Tidig morgon. Jag ska iväg på samtal och Mindfulness. Jag ska inte vara där förrän vid tio, men uppskattar morgonen med kaffe, att få ta det lugnt och få börja dagen med lugn och ro.
Och kaffe, kaffe, kaffe…

Den andra halvan av den här fina kärlekshistorien sover ännu.
Han är duktig på att snarka…

Igår skrev jag ett inlägg om att vara ärlig och erkänna sina tillkortakommanden. Jag har inte så många läsare av Bloggen ännu, men jag har några pärlor som på ett eller annat sätt ”hör av sig” till mig.
Det var en av dessa pärlor och läsare som uppskattade min ärlighet i texten. Hon gillade att jag var rättfram och berättade.
Själv känner jag nog att jag kanske inte skulle ha skrivit det där. Jag borde kanske ha fortsatt att låtsas som om… Det är mindre smickrande att själv komma på, ännu en gång, att jag känner mig fel och malplacerad i missbrukarsammanhang.  

Läser mer om Spice idag på morgonen.
Det kallas numer ”epidemier” som drar över landet! Allt yngre människor provar och allt fler i de yngre tonåren tycker att det är coolt och inne, och att det dessutom är billigare än sprit och andra droger, gör ju inte saken bättre.
Politikerna måste göra något och jag instämmer med en krönika jag läst nu på morgonen,

varför görs det inget? Hur lång tid ska det behöva ta? Och när tappade människor respekten för någonting som är så livsfarligt, men ändå får så många unga att prova för att det kaxigt och ballt? Och hur kommer det sig att allt fler väljer att prova och sedan tro att ”det händer inte mig!” Livet är inte så viktigt längre och allt fler spelar Rysk roulette med livet som insats! Helt ovidkommande om man överlever eller inte…
Jag har aldrig provat och jag har aldrig rökt Spice! Tack och lov. Jag hade förmodligen varit en av dem som ”åkt dit” på det och blivit beroende och önskat mer, och mer, och… Sedan invänta döden!
Och uppenbarligen så bryr sig de som röker Spice, tillverkar skiten och även politikerna inkluderat, sig ytterst lite om konsekvenserna av drogen. Det är många som dör, det är många som hamnar i koma och får allvarliga påföljder fysiskt och psykiskt. Och det märkliga är att det fortsätter att florera runt i samhället. Människor vill uppenbarligen leva ett liv ”on the edge!” Jag saknar ord. Jag känner själv att om man ”åker dit” och blir fast i drogträsket, så väntar en spiral nedåt och det är förbannat svårt att komma tillbaka till livet, för att inte säga omöjligt, eftersom det blir ett hästjobb att få hjälp, bli hjälpt och påbörja ett krig emot myndigheter och sjukvård…
Jag har sagt och skrivit det så många gånger, men det är hopplöst och det är en känsla av uppgivenhet. Var är vi på väg? Och varför känns det som om det är ”inne” att använda sig av droger och sabba sitt liv?

Jag älskar mannen i mitt liv. Jag ler bara jag tänker på honom. Jag tänker att det kanske är

”farligt” att hänga upp tillvaron på kärleken och en människa, för det har inte funnits så många fler att umgås med när jag befunnit mig i mitt mentala lågvatten! 
Han står kvar och han har tålamod med mig. Det måste väl ändå vara kärlek? 
Dessa tvivel jag har också. Min dåliga självkänsla! Att han inte känner så starkt som jag. Att hans känslor inte är lika glödande och färgsprakande som mina. Men jag vet ju, han älskar och uppskattar mig trots allt. Denna fina man som tycker att jag är okej, vacker och fin, trots allt jag gjort, varit med om och går igenom…
Jag har tur. Jag har fått chansen igen och jag är tacksam! Oerhört tacksam för detta… Detta fina!

Ökat min dos på medicinen. Concerta! Hämtade igår igen på Capio Maria och skall fortsätta äventyret med dessa mediciner ett tag till. Jag upplever ännu ingen skillnad. Mer biverkningar faktiskt, i form av svettningar och lite klåda. Det ska underlätta för mig med tiden, vad gäller fokus, lugn och ro i tankarna och även att kunna hantera den inre stressen som gör mig så trött. Jag hoppas ju på detta och jag vill så gärna… Vill att det ska fungera för mig!
Det kommer att kosta mig en del, när det kommer till Tolvstegsgemenskapen och uteslutandet från det, men jag kommer förmodligen att finna annat och andra som hjälper mig på vägen.
Jag är bara glad att jag får prova! Jag önskar bara att få må bra, vara okej och att livet blir lättare att hantera.

Medicinerna är ett bra stöd på vägen! En tillfällig krycka!


En mugg java till.
Han snarkar högt, mannen jag alltid vill vara nära, nära…
Jag längtar redan hem, efter mina samtal på Capio och med DBT-terapeuten.
Mindfulness, meditation och underbara konstruktiva samtal… Jag gillar det väldigt mycket! Tänk att jag haft sådan tur med terapi och en härlig samtalsterapeut!
Det är en bra start på en Fredag och den kommande helgen…
Vi hörs vidare!

Väl Mött / Janne
(Bilderna; Google sökning.) 



Länkar för oss om vill veta mer och få mer kunskap och åsikter: