Ett minne och en text jag publicerat tidigare. Prosa i lyrikens anda. Tankar, känslor och funderingar när en älskade väljer att dö…

Ett minne och en text jag publicerat tidigare.

Tankar, känslor och funderingar när en älskade väljer att dö…
Och bitterheten efter sveket när alla lämnar och man blir ensam kvar.
Och missbrukets förbannade eskalerande! 
Texten är inte nyskriven och jag uppskattar den själv.

Tack och Väl Mött / Janne


”Jag stod på sidan om och såg på. Jag kände att jag var i marginalen av det som hände. Jag var utanför, främmande och utesluten i det allvarliga…
Jag måste erkänna att jag betraktade dina steg mot det som skulle ta ditt liv, och det som skulle komma att bli en kamp för min egen överlevnad.
Jag visste att det skulle sluta så. Jag såg precis hur facit var, hur nyckeln såg ut till den framtida lösningen.

Och jag såg på. Jag stod och såg på…

Jag hade mina känningar och kunde se framtiden, hur det skulle te sig.
Kaos. Oordning. Förvirring. Ömhetstörst. Kärlekslös och ensam.
Du gjorde det du kunde. Slets i bitar och vågade aldrig prata om känslolivet.
Ditt känsloliv, och de tankar som jagade dig.
Jag såg ju att du var plågad.
Jag hörde hur du resonerade med dig själv, när du trodde att ingen hörde.
Jag kunde läsa dig, men frågade inte.

Aldrig att jag undrade vad som hände hos dig, som om du inte bar omkring på frågor, funderingar, och en känsla av meningslöshet.
Som om du inte ägde det som vi andra har och besitter, funderingarna om livet och dess varande.
Jag frågade inte hur du verkligen hade det.
Jag ville tro att du skulle prata med mig om du behövde, att du skulle komma till mig och be om tid och mitt gehör.
Samtidigt kunde jag beskåda hur du föll i bitar, krasades sönder under din egen tyngd av livet, din existens och ditt varande.
Jag kunde höra din frustration. Jag såg dig och hur du hade det.
Varför frågade inte jag?
Varför gav inte jag dig och dina tankar en fristad, här hos mig?

Jag förstod inte missbruket.
Jag såg inte dina försök att gömma dig och komma undan, bortom och bort.
Jag förstod aldrig ditt självförakt.
Din besatthet av att hitta nyckeln till livet och befrielsen.
Jag förstår inte, och kommer aldrig att förstå, varför du valde det du gjorde och inte gav mig ytterligare försök att fånga upp dig, stoppa dig och vagga dig trygg till natten.

Jag drömmer aldrig om dig.
Tänker ofta på dig.
Önskar att du kunde komma till mig.
Jag vill ha en förklaring. Jag efterkonstruerar.

Du dog.
Försvann och lämnade mig ensam kvar.
Jag fann dig. Jag hittade din kropp. Tunn, liten och livlös.
Jag kan inte få den bilden att försvinna. Den flyter upp inom mig med jämna mellanrum. Bilden av dig, mina hågkomster av oss, hemsöker mig ännu.
Jag drömmer aldrig om dig.
Drömmer aldrig om oss.
Beska och bitterhet. Skarphet, strävhet och förbittrad. Är jag…
Jag kanske romantiserar, jag kanske efterhands konstruerar, efterrationaliserar?

Alla var där. Alla ville hjälpa till. 

Alla önskade mig väl, kom till min undsättning och räddning. Ville livrädda mig.
Tröstade, kramade och ”stackars dig”.
Stora delar av bekantskapskretsen, stora delar av mig familj, mina vänner och dina…
De var där då…
De ville vara ett stöd och se till att jag själv inte gick under.
De ville se efter mig, så att inte jag också gjorde några fel kliv och valde de fegas väg ut och bort, bortom livet.

Jag ville ju dö där. Jag ville inte längre.
Önskade att få försvinna, upphöra att vara, gå förlorad och förlora mig in i det okända.
Och det gick fort. Hela livet och vägen nedåt och utför, gick svindlande fort.
Med största hastighet och enkelhet, föll jag ensam till grunden av självförnedring och förödmjukelse.
Självförakt och destruktivitet.
Ju mer av alkoholen jag fick i mig, desto skönare och tryggare blev tillvaron, utan dig.
Ju mer jag fick i mig att tabletterna och det som hindrade ångesten att få tag på mig, desto mer klarade jag av.

Och plötsligt var alla borta.
Minns inte när det hände, hur det hände och vem som bär skulden?
Finns det skuld och vem förvållade detta? Vems förskyllan?
Hur och varför, blev jag ensam kvar att betala på den skuld som uppstod, när allting gick fel och jag ensam började ta tag i det som var kvar av ett liv av två?
Jag föll hårt och det var endast en, kanske två, av all dessa hjälpsamma vänner, bekanta och närstående som var kvar.
Bittert? Svekfullt? Nyhetens behag? Nyfikenhet? Och jag ännu mer galen, egoistisk och självcentrerad.
Jag skrek ju! Jag vrålade om försakelser och min egen eftergift, jag själv är orsaken till allt detta. Jag har min egen förskyllan, men hjälp mig någon…
Jag bad om hjälp, ingen kunde, ingen vågade och vem ville släppa in?

Med bitterhet, beska och en smula ironi kan jag konstatera att det tog nästan ett år, innan någon av de som stod mig närmast, frågade efter mig.
Mina närstående, alla mina vänner och bekanta. Alla de som fanns i mitt och vårt umgänge, de frågade inte längre.
Jag var så nedgången. Jag var så ful, smutsig och så förlorad…
Förvirrad och omkringirrande. Vilsen, bortkommen och totalt härjad och sliten.
De valde att se bort, att inte se på. De ville inte se min väg nedåt, mot en säker död.
Och jag kunde vara död. Jag kunde ha absorberats av jorden, parkerna och intet.
De hade fått reda på det senare!
De hade fått kunskapen om vad som hände och hade skett…
Han förlorade kampen, skulle de säga. Han klarade inte av de levandes livsvillkor.
Han förlorade kampen mot drogerna, han stora förlust i livet tog honom till slut, skulle de berätta för varandra, och sedan skulle detta leda till fler lögner och fler osanningar.

Det är höst. Den åttonde hösten utan dig, och utan oss.
Jag söker solen och ljuset. Jag letar efter det som ska ge min själ en uppgift och ett mål att fortsätta framåt.
Det finns liv kvar hos mig. Det finns ännu en vilja och en önskan om att få vara med och vara en del av…
Jag väljer dem och de jag önskar dela detta med.
Nyvunna människor, nyfunna själar, individer och medmänniskor.

Jag är. Alltså finns jag.
Jag lever ännu, det finns en mening med det.
Och jag överlevde dig, mig själv och oss…
Det, min vän, är alltid en bra början, på slutet, av en historia.”



Reflektioner. Funderingar som jag tänkt och ännu fler tankar som måste tankas… Laila Bagge. Äktenskapet. Kärleken. Tankeloopar av gamla händelser, idisslande…

Lördagsmorgon. 
Tankar och reflektioner. 
Åsiktsmaskinen…
Som alltid; Kaffe, nyheter och skriva…
Lite mer kaffe ändå och förbannelsen av cigaretter.
Jag ska sluta röka, men ett missbruk i taget…

Den ena kärlekskaraktären i den här kärlekshistorien sover ännu.
Han, jag alltid vill vara nära, nära, har sovit dåligt i natt och behöver vila för att komma igen.
Jag upplever att han är stressad och orolig. Han skulle förmodligen tillstå annat. Min känsla, inte hans.
Jag kan dessutom tillägga att jag själv blir oroad å hans vägnar. 
Jag önskar att ha ska må bra och ha det gott, det är allt… 
Avslappnad, lugn och ro. Herregud vad jag älskar honom.

Kärlekshistorien Laila Bagge och Niclas Wahlgren. 
Wahlgren och Bagge. Skilsmässa efter fyra år. Det gick snabbt.
Jag kan känna, först och främst, att fungerar inte en relation, så gör den inte. 
Men jag kan också tänka, varför hade de så bråttom med att gifta sig? Varför hasta iväg till prästen och slå på stort med ett fett bröllop, så pass tidigt som de gjorde i sin relation? 
Och, är det inte en snabb lösning på äktenskapliga problem att slänga in handduken? 
Jag och ingen annan heller, vet ju hur äktenskapet så ut i och för sig, men visst fan hade de bråttom att gifta sig och slå sina penningpungar samman?
Hon är arg också, för människors reaktioner som har valt att göra beska inlägg på hennes Blogg. Hon svara ganska beskt tillbaka!
Jag kan förstå det. 
Det är ändå hennes och Wahlgrens privata sfär som människor är inne och tallar på och det är offentliga personer, så de har inte haft en chans att smyga med sitt beslut. 
Allt kommer fram. Allt blottläggs. Alla får veta.
Men jag upplever att visst fan har människor bråttom att gifta sig, när det är och befinner sig i passionen och romantikens flodvågor. Det blir kämpigt och svårt efter en tid, det blir det alltid i relationer, och då slänger vi in handduken och lägger ner… Kanske att de skulle ha väntat lite. Ett par år och sedan fundera över om de verkligen älskade varann. Kanske att de två kunde ha givit det mer tid, mer tid att låta kärleken växa till sig och bli stabil innan..? Och frågan är hur snart det började gnisslade dem emellan?
Människor har för bråttom idag, att gifta sig och ingå äktenskap, det som jag själv anser är den optimala kärlbehandlingen, och sedan ta ut skilsmässa när det blir grus i skon.

Jag pratade, igår, under mitt terapisamtal om allt det som jag uppfattar hinner ikapp mig. Mycket av sådant gammalt som är passerad historia och tid, som jag idisslar och funderar över.
Jag frågade om hon upplevt, min terapeut, med andra patienter som har haft en längre tids drogfrihet, detsamma? Om hon känner igen problematiken?
Hon sa att det är vanligt. 
Det är någon typ av kontemplation man gör över vad man gjort, och det ger ånger och en hel del skuldkänslor som vaknar naturligt till liv! 
Hennes upplevelse var och är, att vid återhämtning, betraktelsen och begrundan över livet i missbruket, så återkommer sådant som man känner skuld över. 

Sådant man gjort och tänker att man kunde ha gjort annorlunda. 
Det vore ännu märkligare om de där tankarna inte kom alls, för det tillhör tillfrisknandet och återhämtningen. 
Det som är viktigt, när dessa loopar av tankar ”går igång,” är att påminna sig om att det inte finns någonting vi kan göra idag åt förfluten tid. Vi måste komma ihåg att tänka, acceptera och medvetandegöra det som är aktuellt i nuet; ”Vi kan inte göra någonting. Det finns ingenting idag som vi kan göra för att förändra det förflutna. Det vi kan göra är att se på det med andra ögon och nå acceptans.”
Ältande och grubblande blir till beska och bitterhet, tänker jag! 
Jag tycker att det var bra, det hon önskade förmedla! 
Jag känner förvisso att jag intellektuellt förstår det där. Jag vet vad hon syftar till och jag förstår med mitt bildade och förståndsmässiga jag att hon har rätt i det hon säger, men att det är svårt att försätta i praktiken och att jag faktiskt behövde få höra det från någon annan. 
Det tar tid innan saker och ting får fäste hos mig!
Det jag kan göra och det jag kommer att göra, är att använda mig av ”medveten närvaro” och att skriva ner vad som händer, hur det känns och kanske vandra de där stigarna av minnen och ånger en gång till.
Förmodligen kommer jag att bjuda på det här också…
Jag har förstått, av de få som läser min Blogg, att de uppskattar min rättframhet och att jag så här långt kunnat hjälpa andra på vägen… 
Tacksamt. Tack!

Det är Lördag morgon. Jag har höjt dosen ytterligare på min medicin. Concerta. ADD-medicineringen. Känns okej. inget märkligt och inga konstigheter.
Jag vet inte vad jag förväntar mig längre!? Skön mjuk musik och leva lycklig i alla mina dagar? Det återstår att se. Det är för tidigt ännu!

Jag misstänker inflammation i lederna. Eller Artros.
En läkare på Vårdcentralen, som tagit prover och undersökt det som går att undersöka på en mindre mottagning och av en Allmän Läkare, sa att det förmodligen är kroppen som återhämtar sig efter alla år av missbruk. Kan det vara så?
Och ska det verkligen behöva ta sådan här tid? 
Jag har snart nått ett år av tillfrisknande, men det kanske ska ta den här tiden?

Värk och tankar, funderingar och ältande tar en hel del energi.
Förklaringen till min aldrig sinande trötthet… 


En mugg kaffe till. Fundera över dagen.
Kanske krypa ner i sängvärmen igen, tillsammans med honom jag alltid vill vara nära, nära…
Jag kanske skriver lite mer och lite till. Jag lär återkomma. Jag älskar mina ord och meningar! Jag uppskattar den här typen av forum att skriva i…
Frukost i sängen och lite härlig dålig Amerikansk tv under förmiddagen.
Vem vet vad den här dagen ger?

Väl Mött / Janne



Länkar för den nyfikne och vetgirige;