Jag trodde förmodligen att jag aldrig skulle kunna ordna mig tillbaka till det levande en gång till.Ta mig tillbaka till ett ett normalt och någorlunda fungerande liv. Men jag är på väg och jag är på gång.
Jag har misslyckats så många gånger och jag har själv tappat tron på att överhuvudtaget kunna komma tillbaka till vardagen och livet på dess villkor.
Och jag har tur. Jag har människor med mig och som vill hjälpa mig på vägen. Gamla vänner och nyvunna.
Jag har tur. Jag har en galen kärlek, han jag alltid vill vara nära, nära, som inte kunde bry sig mindre om vem, var och hur dan jag varit. Han struntar i det!Jag har en oerhörd tur. Det går sakta men säkert framåt. Jag rör mig emot mål som är i och för sig är ganska diffusa obefintliga just nu, men jag tar mig framåt. det löser sig på vägen. Det kommer att bli tillrättalagt med lite mer tid.Ibland har jag önskat att ge upp. Ibland har jag haft en önskan om att få försvinna, lämna jordelivet och dö.
Jag har gjort försök! Jag har haft tillfällen när jag faktiskt bestämt mig! Jag kan tänka att vilken tur jag har haft som inte lyckats, inte vågat i mina tidigare äkta och verkliga försök att ta livet av mig. Det har varit nära, oerhört nära och jag har lockande nära önskat och velat…
Det blev inte så. Tack! Tacksam.
En liten passus i mina dagliga reflektioner..;
En barndomsvän och någon som känner mig mycket väl skrev en kommentar till ett av mina Blogginlägg, där jag ventilerade mina tankar kring högmod och snobbism.
Hon torde känna mig väl och jag känner även henne och vet vad hon själv krigat sig igenom! Hon skrev till mig:
”Visst kan du kalla det högmod, om du vill. Den som sa det till dig var förmodligen höggradigt avundsjuk och missunnsam.Jag köper inte det.
Du har gjort något få lyckas med. Du har kämpat dig ur träsket. Du har lyckats! Enligt mig ska du vara förbannat stolt över det! Det är din största bedrift i livet!
Du har räddat ditt eget liv och som inspirationskälla genom dina texter kan du bidra till att rädda andras.
Jag skulle nog gå så långt som att kalla dig HJÄLTE t.o.m. Inse hur stort det är det du har gjort nu!
Du har ju, för 17, givit alla dina belackare på tafsen och kickat ett svårt missbruk i röven!
Det vore väl själva f-n om du INTE skulle vara stolt! Se dig i spegeln på morgonen och beröm dig själv. Du har varit sanslöst duktig! Jag hittar knappt ett superlativ som är starkt nog…
Inse vilken resa du har gjort. Inse att du lever. Du förtjänar stående ovationer!
Du är en bra kille! Vila i det och bry dig inte om de som vill trycka ner dig.
Det har du gjort tillräckligt.”
Det inger mig än mer kämpaglöd. Det inger mig än mer glädje och mod att fortsätta, hur mitt privata krigande än ser ut.
Ibland känner och tänker jag att jag inte har kommit så långt i mitt tillfrisknande och att tillvaron stannat upp.
Jag skriver då.
Ytterligare en vän, som jag fullkomligen älskar, har sagt till mig vid dagar av tvivel och då jag haft en önskan om att ”plocka upp” drogerna igen, att kontemplera och fundera över allt det som är och som jag vunnit, eller åstadkommit!
Så jag skriver…
Skriver ner saker som påminner mig om… Jag skriver ner det jag har att vara tacksam över och får det svart på vitt framför mig. Jag inser när jag ser det skrivna, att allt det där går förlorat om jag fortsätter mitt missbruk.
Tacksamhetslistor, är en bra metod för mig att hålla tankarna i styr.
”Jag är tacksam för..;” Fundera över det en stund.
Vad gör dig tacksam för just den här förmiddagen och den passerade morgonen?
Och det behöver inte alls vara något storslaget och svulstigt, och det behövs heller inga superlativ för att beskriva tacksamheten…
Det jag själv är tacksam för just nu och denna förmiddag: Mitt härliga kaffe. Jag är tacksam för min man och för kärleken. Jag är glad/tacksam för min morgon i ensamhet och jag är glad för en natt av lugn och ro. Jag är tacksam för vänner, min syster och för att jag har någonstans att bo och vara. Tacksam för en mysig tv-kväll med honom jag alltid vill vara nära, nära… Jag är oerhört tacksam för mitt busskort, som tar min precis överallt i Stockholm..!
Märkligare än så behöver det inte alls vara. Det ger perspektiv på tillvaron. Det ger positiva energier och med tiden finner man mer och fler saker att vara tacksam för…
Jag är ännu trött.
Inväntar fortfarande ett ”slående” mående efter det att jag påbörjade medicineringen med Concerta. Det har i och för sig endast gått en vecka och det lär förmodligen dröja ytterligare en tid innan jag kanske upplever förändring.
Jag är tacksam att jag får prova. Jag är glad att jag får möjligheten.
Tålamod är en brist jag besitter.
Detta är övning i tålamod och modet att invänta resultatet med mod…
Djuplodade tankar en Söndag förmiddag.
Ingen shopping i min Blogg. Inga lyxiga skrivelser om mode, hudvårdsprodukter och fester, inneställen och krogar. Inga lyxiga märken på min Blogg!
Och absolut inget skrivet om hur full jag varit kvällen innan och vem, vilka och hur viktiga människor jag träffat och känner…. Den tiden är förbi. Det tillhör det förflutna.
Jag är Janne. Tillfrisknande missbrukare med livet framför mig.
Jag är en schysst och bra kille. Jag är på väg och jag lär mig…
Lär mig återigen att gå och stå stadigt.
”Man kan inte springa, innan man lärt sig att gå…”
På återseende!
Väl Mött / Janne
(Bilderna hämtade via Google och Bildsökn.)
Länkar till tidigare inlägg på min uppskattade Blogg:
En Söndag hemma och inomhus.
Vardagliga Anteckningar... 