Ett sammelsurium av tankar, funderingar och filosofiska reflektioner, återspeglat av kärlek…

När jag hör en av mina nyvunna vänner säger till mig; ”Jag älskar dig! Glöm aldrig, aldrig det!” Då blir jag varm, rörd och oerhört glad.

Tänk att jag, trots allt det som var och det som hände för snart ett år sedan, är älskad och uppskattad. 
Jag får vara med och någon, några gillar mig.
Det är stort för mig. 
Det är fantastiskt och det är en oerhörd sidovinst av allt arbete bakom det som är mitt tillfrisknande.

Efter mitt galna, idiotiska och skräckfyllda återfall vid julhelgen förra året, så insåg jag att jag blev tvungen att gå ner på knä, be andra om hjälp och verkligen kriga för att ”komma tillbaka!” Lämna alla min egna åsikter, idéer och funderingar år sidan, lita på andra och gör upp ordentligt med det förflutna. I alla fall börja reda upp förfluten tid. Dessutom rensade jag upp i min telefon och skaffade nytt telefonnummer.  Jag blev så fruktansvärt ensam. 
Det blev tomt och jag gick snabbt ner i vikt! Det var ett helvete att gå igenom!
Sov förbannat illa! Och jag krigade och överklagade olika beslut från Socialförvaltningen, som hotade med att slänga ut mig på gatan från de Stödboende jag bodde på då, på Östermalm! 
Jag var stressad, arg och besviken på mig själv.
Förvirrad och visste inte alls vem och vad jag var! Identitetskris! Världen var galen. Myndigheterna var som tokiga och personalen på mitt dåvarande Stödboende, stod även de handfallna…
Jag gjorde allt som andra människor, terapeuter, Socialsekreterare och läkare bad mig göra.
Och jag fortsatte mitt krigförande emot Socialförvaltningen och dess förbannade sekreterare. 
Att jag inte gav upp, är endast min och guds förtjänst! Jag ville leva!

Det fanns inga pengar och jag sålde mina kläder, skor och tillhörigheter via Blocket för att kunna få pengar till mat. 
Det var oerhört degraderande och skamfyllt för mig, men det blev nödvändigt och jag fick och har fått nya perspektiv på saker och ting… 
Nya perspektiv på livet och mitt ”finare jag” fick stå åt sidan i all förnedring. 
Jag var en förlorad och grät ofta och mycket. Sårad, skadad och skakad.
Men det gick visst. Det finns en kämpaglöd i den här mannen. 
Det gör visst det…

Två nyvunna vänner från tiden innan det där galna återfallet, finns ännu kvar idag!
De känner mig mycket väl och jag har dem där, i närheten och endast ett samtal bort! 
En av dem älskar mig oerhört mycket och hon utgör en del av dem som numer är min familj. Min ”riktiga” familj skiter jag högaktningsfullt i. Fullständigt! 
Har det fungerat utan dem och deras inblandning så här långt, så ska det fungera ändå! 
Och jag behöver inte den gegga och dynga som de gödslat med och som varit en del av min person. Tack! 
Bittert och beskt? Visst är det så! Men dock, de finns de som uppskattar mig genuint och det är det jag får hålla fast vid….
Och oavsett hur illa det där var, mitt återfall, så uppskattar det mig och snart, vid jul, har jag ett nytt och fräscht, dock inte ett helt okomplicerat, år! 
Men det är nytt! Jag är ny, på något vis!

I samma veva mötte jag den här mannen, som jag älskar så högt och som jag gör att jag fått en fundamental grund att stå på. Han älskar mig, oavsett. Och han struntar fullständigt i vad jag gjort, vad jag kommer ifrån och vem jag är. 
Han är intresserad av min person som jag är idag! Inget annat!
Jag vet av erfarenhet att det inte är så bra att uppslukas och fullständigt absorberas av kärleken, för det kan ta slut, det kan gå över styr och det kan visa sig att det inte håller samman. 
Det kan leda till sorg, ilska och klagande om allt man offrat, allt man valt bort och allt man gjort för den andre… 
Det skulle kunna sluta med att någon dör och då står man där, med ett liv levt genom någon annan. Jag har gjort det förut! 
Tidigare har jag levt mitt liv i symbios med en annan människa, vilket var ett val från min sida och någonting som inte alls behöver vara av ondo, men det slutade i katastrof! 
Mitt liv blev ett slagfält, då han valde att avsluta sitt liv. 
Det var kaos och genomjävligt.
Ytterligare en nyvunnen god vän brukar säga till mig när jag tvivlar, begrundar och analyserar som värst; ”Älska bara. Låt det vara och njut. Låt honom älska dig och du honom. Gör det enkelt!”

Just nu har jag valt att vagga i kärlekens famn. 
Vila i det trygga och vackra med att vara två. Två människor och inget annat.
Det var länge sedan jag fann en annan människa att vila trygg emot. 
Det är skönt och jag tror mig veta hur jag ska hålla balansen i tillvaron.
Osäker, men jag tror att jag vet hur…

Vad vill jag ha sagt med allt detta? Vad vill jag förmedla?
Jag hoppas att människor ska se det där med kvalitén i människor omkring sig, istället för kvantiteten som varit viktigt förut, för mig också bland annat! Man tappar bort, slarvar bort sig själv och vänner, men återfinner nya på vägen.
Man lyckas med att sortera ut agnarna från vetet, stenarna från pärlorna och lögnarna från de sanningsenliga.
Jag känner att jag har lyckats en bit på vägen. 
Jag är på väg och det känns bra.
Utan mina få vänner och mannen jag alltid vill vara nära, nära, hade jag aldrig tagit mig igenom den här dyngan. Tacksam tacksamhet.
De som inte ska vara kvar i mitt liv, har sorterat bort sig själva.
Det blir bra. 
”Allt blir bra och allting ordnar sig alltid,” som min mormor sa… Alltid!

Väl Mött / Janne




”Att ha en relation till, kunna relatera till, någon. 
Och i relation, i förhållande till resten av världen, 

är kärleken en ö, boende av två…” 

De frågar honom; "Va fan har du svalt!? Det blir lite svårt att knulla med den där magen va!?" Vi andra i tunnelbanevagnen skruvar upprört och generat på oss!

På tåget från Alby sitter jag mitt emot ett mindre gäng unga tjejer! 
Det är mest mobilerna som är av intresse samt någon av flickornas pojkvänner som diskuteras. 
Och de har fullt upp med att höras och synas, för lite längre bort i tåget sitter ett gäng jämnåriga grabbar och pratar.
Tjejerna vill definitivt ha deras uppmärksamhet och de gör ganska mycket ljud ifrån sig för att höras och synas.

Vid Liljeholmen kliver det på en ung kille! 
Ganska söt och med moderiktiga kläder. Jag har i och för sig ingen större koll på modet idag, men har ser proper och välklädd ut! 
Ett problem bara, som inte undgår någon i hela vagnen, han är stor! 
Och när jag menar och skriver stor, så menar jag den Amerikanska varianten av stor! Amerikanskt överviktig! Sjukligt fet. 
Jag och många med mig dömer honom direkt, men jag finner mig och samlar ihop mina tankar och tänker, han är förmodligen sjuk. Sjuk ledsen och ensam.
Jag har använt alkoholen i alla år som en nappflaska och tröst, vem vet vad han tröstar sig med? Mat? Godis? läsk? 
Eller, så är han faktiskt bara sjuk…
Jag vill inte döma! Jag vill vara kärleksfull! Jag vill vara en bra människa, så jag tänker om… För vem är jag?
Och jag slås av hur nästan alla, för ovanlighetens skull, ser upp ifrån sina mobiltelefoner och tummade exemplar av Metro, och stirrar rått och brutalt på den unge mannen! 
Och som i ett trollslag börjar det tisslas och tasslas i vagnen!

Dock inte de unga flickorna! Flickorna som vill synas, höras och få grabbgängets uppmärksamhet!

Nä, det pratar högt och ljudligt om den sjukligt feta unga mannen och en av dem börjar skratta hysteriskt! Inget diskret alls över dessa unga flickor och de fortsätter att ljudligt och högt fråga honom va fan han har svalt!? 
Och de ifrågasätter, vända emot honom, hur fan han kan vara så fet och hur han överhuvudtaget kunnat låta det gå så långt! 
”Svårt att röra sig va,” skriker en av flickorna och fortsätter; ”Det blir lite svårt att knulla med den där magen va!?” 
De skrattar hysteriskt. Högt och hjärtlöst!
Det hela fortsätter ett par stationer och de flesta i min tågvagn skruvar upprört och generat på sig! Det blir högst pinsamt och besvärande för samtliga i vagnen och frågan som hänger i luften är; Vem ingriper?
Och jag själv, som alla andra svenskar i vagnen, är för fega för att ingripa och säga något. Jag och flera med mig sitter och laddar för att fatta mod och säga ifrån! Jag gör det. Jag tror att flera i vagnen förmodligen gör det också!
Det behövs inte! 
Inte alls! Ingen behöver göra sig besväret, för en av grabbar i det andra tonårsgänget, ber dem hålla käften! Högt och ljudligt nästan vrålar han till dem; ”Håll käften för fan!”
Det blir knäpptyst! En av killarna klämmer sig fram till tonårstjejerna och frågar högt och väldigt kaxigt; ”och när blev ni så förbannat mycket mer än någon annan!? När blev ni så förbannat snygga och så mycket mer än någon annan att ni kan göra så här!?” Han säger en del fula könsord också, som jag inte bjuder på här, men det gav effekt!

Det känns som en evighet av tystnad och en av flickorna försöker sig på att hävda sig och ge igen verbalt! 
Hennes röst försvinner och drunknar av rungande applåder i hela vagnen.
Det är nu flickornas tur att skruva oroat och generat på sig och jag själv fick en rejäl adrenalinkick! 

Jag kliver av vid en av de nästkommande stationerna och vet inte slutet på den här historien!
Till saken hör också, att det var ett gäng unga invandrarkillar som tog den unge grabben i försvar! 
De stod upp för någon som var svagare! För även om han var av storleken större, så var han svag och förmodligen ledsen och van vid människors ironiska och spydiga reaktionerna. 
Ska det verkligen vara så? Vad händer med oss människor i samhället?
Och ingen av de svenskar som for med tåget vågade ingripa… 
Ingen sa någonting!
Det fattas mod och kaxighet i det svenska folket, ibland, och då är det förbannat skönt med invandrare som vågar, kan och törs.
En bonus av mångkulturen och invandringen, känner jag!
Det ni, Sverige Demokrater!
Ingen vågade, av oss svenskar, stå upp för en svag ung man, som inte gjort någonting alls, mer än att vara sjukligt stor och därför stod ut från mängden!

Inte heller jag, tyvärr!
Sorgligt, men sant!
Och jag själv som varit mobbad och haft svårt att få andras acceptans, gjorde ingenting…
Jag borde veta bättre! 
Det borde vi alla göra!

Väl Mött / Janne-som-saknar-lite-jävlar-anamma! 
(Bilderna är hämtade från Google bildsökning.)

Funderingar jag funderat och tankar att tänka… Kaffe, kaffe och kaffe. En kort dikt och snabba nyheter. Känns okej, dock lite stress…

God Morgon Världen!
Som vanligt är det nyheter jag läser på morgonen. 
Och nyhetsflödet sköljer jag ner med en hel del kaffe. 
Det är relativt tidigt och det bor lite stress i kroppen. Det brukar vara så när det är planer och tider att passa under dagen.
Jag ska iväg till Maria Capio, före detta Maria Pol och hämta mediciner och även kolla upp ”mående-status” så här långt in i medicineringen. Jag själv känner inga uppenbara personliga förändringar, men det tycks som om omgivningen märker mer av medicinens verkan än jag själv.
Jag ska hem en sväng till min ”pundar-kåk” på Södermalm och se till blommor och hämta posten. Uppskattar inte att vara där. Obehag!
Åker förmodligen tillbaka till Alby och kärleken, han jag alltid vill vara nära, nära… när jag gjort det jag ska.

Politikern Annie Lööf har fått påhälsning i sin villa och flygplan blir nedskjutna i Ukraina. Det sistnämnda är i och för sig en tid sedan, men dock lika skrämmande. 
En dold kamera visar hur ”diskreta” männen är, när det tittar på kvinnors bröst. Inget nytt under solen. För all del, det betittas av kvinnor också. Klart att kvinnor ska få känna sig vackra och

framhäva sin byst, men dessvärre får de räkna med att bli betraktade. 
Så långt har vi kommit i utvecklingen.
Ebola epidemin är ett fortsatt hett ämne i nyheterna och jag själv upplever någon typ av skräckpropaganda kring det, och det skrämmer slag på mindre barn och äldre. 
Jag hörde härom dagen på tunnelbanan hur ett litet barn frågade sin mamma om just Ebola och hon själv kunde inte riktigt svara på barnets frågor.Det bodde mycket oro och ångest hos barnet som uppenbarligen trodde att hon kunde bli smittad på tåget… Jag har även sett på en del hemsidor som vänder sig till de som vill veta mer om sjukdomar och dess ursprung och spridning, det finns en del att läsa om Ebola där också.

En skrivar-vän har en bok på gång! Hon inspirerar mig att själv fortsätta med mitt! Jag tror inte att det är någonting av värde att publicera, min roman alltså, men jag tänkte verkligen försöka att få projektet i hamn för en gång skull! Tänk om jag någon gång kunde avsluta någonting?
Bara det är en vinst i sig! Mitt projekt fortsätter.


Jag hoppas att vara hemma igen efter lunch.
En mycket god vän vill träffas och prata lite. Jag får se vad min egen ”mående-barometer” visar! Jag är ännu trött, men jag känner att livet är lite ljusare och lättar. 
Jag hoppas på en vändning nu, för jag har varit ganska bra under isen.

Jag återkommer under dagen och eftermiddagen för en lägesrapport.
Välkommen åter…

Väl Mött / Janne


”Jag lånar ditt hjärtas slag och pulserande eko. Ditt hjärtas rytm. 
Jag vilar mitt, så att det kan älska igen. 
Lyssnar försiktigt, så att jag och mitt, kan bjuda på kärleken. 
Jag vet att det finns där! Ditt hjärta… 
Jag kan höra det, tyst, tyst… 
Ditt hjärtas nav och medelpunkt. 
Finns för mig…”