Refflektioenr; Mitt Boende. Acceptans och godkännande. Stödboenden och droger. Tillfrisknande och att välja…

När jag flyttade in i min lilla lägenhet på Södermalm i Stockholm, så hade jag stor förväntningar!
Det var sommar. Det var varmt och skönt! 
Kärlek, nya vänner och en trygg drogfrihet!

Jag hade bott på Östermalm i nästan ett år, där jag med Socialförvaltningens försorg bodde på ett av Stockholm troligen bäst fungerande Stödboenden. 

Jag trivdes där! 
Jag gillade personalen och de uppskattade mig. Det var och är ett bra boende, om man bestämt sig för att verkligen försöka ge drogfriheten en ärlig chans och om man verkligen vill nå ett tillfrisknande.
Det är inte alla som vill det på de här boendena.
Det är inte alla som önskar ”kliva av” drogerna och satsa på ett nytt liv! 
Det är oerhört mycket droger som snurrar runt på den här typen av boenden och personalen är fullt sysselsatt med att jaga och få tag på eländet, för att inte fler ska trilla ner i drogträsket igen. 
Det är för jävligt på ren svenska, men det är i stort sett omöjligt att få tag på alla droger.  
Det finns så oerhört mycket internetdroger som ingen riktigt vet vad det är.   
Spice är en av dem, bland annat.
Och så länge man bor så där och håller sig borta från en viss typ av människor som vistas där av samma anledning som en själv, det vill säga med hemlöshet och missbruk i bakfickan, men som ändå väljer drogerna, så fungerar det!

Det fungerar att få ordning och reda igen. Det gäller att klippa bort, amputera och kassera gamla vänner och bekanta och sedan inte frestas att ordna med nya kontakter och ”polare” på boendet!
Det handlar om att välja de starka och vinnarna och välja bort dem som hasslar och inte har bestämt sig!

Jag flyttade från ett stödboende till ett annat. 

Från ett väldigt tryggt och bra boende på Östermalm, med personal dygnet runt, kontroller och regler att hålla sig inom, till ett Stödboende där egenansvaret skulle bli större, mer frihet för de boende och med personal på dagtid och eventuellt på helgerna! Mer frihet för mig!

Det senare boendet är beläget på Södermalm och i ett väldigt vackert hus förmodligen byggt i början 1900-talet.
Jag flyttade in där, med hjälp av nyvunna vänner den första juli i år. 
En liten etta, med slitna väggar, slitet kök och ett badrum som luktade lite fukt och mögel. Det gjorde ingenting, ingenting alls! 
Det var och är så fint där. 
Det är ett jättefint boende. 
Det är en vacker bakgård, ett vackert hus och med det lilla jag och mina nyvunna vänner lyckats med att skrapa ihop i möbelväg, så har jag fått en trevlig och mysig tillvaro. 
Det är fint och jag tycker att jag med små medel lyckats!

Och jag trivs, i lägneheten. Jag tycker att det är förmånligt att få bo så fint, med högt i tak och hela Södermalm utanför dörren.
Men… det är oerhört rörigt och faktiskt ganska stökigt i huset emellanåt. 
Jag kallar byggnaden ibland för ”pundar-kåken…”
Det blir gärna obehagligt och högljutt. 
Det springer mycket människor i trapphuset och hos mina grannar, som inte bor där och inte ska vara där.
Nu är jag en liten fegis och lite ”harig” av mig, dessutom en liten ”Prinsessan På Ärten,” men jag måste ändå tillstå att det inte är helt okej att bo så där, mitt bland alla aktiva missbrukare och de som bor där i ren förvaring, för att Socialförvaltningen inte har någon annanstans att hänvisa dem.
Alkohol är tillåtet och med det trillar en hel del andra droger också in.
Alkohol är en drog, en statligt godkänd drog, glöm inte det!

Det är fester.
Det är urin i korridorerna, ibland. 
Någon sover i trapphuset och någon annan väljer att vila en stund mot någon av väggarna i korridoren.
Ibland står det tompavor i  trapphusets fönsternischer och jag har några gånger fått påhälsning via brevlådan i form av röster som vill komma in och hälsa på.
En hel del gräl från våningen ovanpå. Utanför dörren, mittemot min egen ytterdörr, har andra slagits. Polisen har varit där några gånger

Jag kan inte vara där. Jag vill inte vara där. 
Det är otryggt och det är inte alls okej att behöva bo så geggigt och stökigt.
Jag skulle gärna ta min fina lägenhet och placera den utanför stan, det lockar inte så mycket längre att bo i själva Stockholm, så för mig spelar det ingen roll var jag har min vrå i världen, bara inte bland andra missbrukare.
Andra aktiva beroendepersoner. Det går inte! 
I ett tillfrisknande, blanda inte in missbrukare i ditt liv och kan du, undvik dem helt.
Jag kommer aldrig att komma undan missbruket, drogerna och de människor som är mina jämlikar, det vill säga beroende och missbrukare, men att bo så här är på gränsen till absurt. 

Det är ett komprimerande av missbrukare och droger. 
Det är inte riktigt sunt och inte acceptabelt.
Men det finns överallt, jag vet det! Över hela staden! 
Ett undvikande är omöjligt.
Men det är mycket speciellt att bo på ett Stödboende där merparten är aktiva missbrukare emedan de fåtal som bor där och vill ge drogfriheten en ärlig chans, är försvinnande få.
Det går inte! Jag har tur ändå, för jag flyr. Jag har min kärlek i Alby, han jag alltid vill vara nära, nära och jag har nyvunna vänner att kampera hos om det blir totalt omöjligt att vara där.

Min terapeut sa till mig; ”Du kan acceptera hur tillvaron ser ut just nu. Du kan inget göra. Men du behöver aldrig godkänna det och vara tacksam för att du får bo som du gör och för att du fått den hjälpen du får. Acceptans är bra, men tacksamhet och ett godkännande av den här situationen är inte okej!”
Jag tar fasta på det! Jag accepterar att jag just nu är maktlös. Jag kan inget göra, det besparar mig energi.
Men aldrig att jag godkänner den här situationen.  
Aldrig! 

Väl Mött / Janne

En dikt om kärlek och att älska. Våga be om hjälp att vara rädd, frågande och kunna säga; "Håll om mig, när jag själv är som svagast…"

Kom mot mig…

Dina andetag, dansar tätt i skogen och kring jordens yta.
Syresätter tillvaron. Syresätter allt…
Om jag av rädsla, inte orkar mer, gör du mig sällskap?
Ta mig i dina armar, ger mig styrka, ge mig mod.

Låt mig förenas, med din oräddhet.

Jag kan omöjligt älska dig mer än detta.

Jag kan på inga villkor, ge dig mer än så här.

Skyddad av väggar, som bärs upp av kärlek. Tillfredsställelse.

Som stärker, för oss samman, till en oändlighet.

Rör dig inte ifrån mig.

Försvinn inte.

Kom mot mig…

God Morgon Världen. Tänkta tankar och funderingar att tanka. Capio. ADD. Personal och insikter. Glädje och positivitet! Och en liten dikt på vägen…

God morgon Världen. 

Kaffe och nyheter, som vanligt.
Jag skulle kunna börja min dag bättre.
Jag har nämnt det tidigare, men att starta dagen med nyheter via nätet och tillsammans med en god mugg kaffe, är mindre bra. Att läsa om mord, döda människor och kapade bank-id´n tidigt på morgonen är mindre bra. Det sätter tonen för resten av dagen. 
Jag kanske borde läsa något annat och någonting mer kreativt och skapande. 
Jag kanske skulle kunna låta bli att uppdatera mig själv hela tiden, på nyheter och vad som sker i världen. Jag och många med mig, är som en hårddisk att uppdatera någon gång per dygn. Ja, kanske flera gånger.
Ja, jag uppskattar det, att ha lite koll, och kanske är jag hungrig på vetskap och kunskap om världen och människorna. 
Jag har nämnt det förut, förlusten av information, kunskap och omvärldens skeenden, när jag missbrukade som värst. Det var några år som jag inte brydde mig om någonting. 
Ibland har jag känslan av att jag aldrig kommer att hinna ifatt mig själv och alla de kunskaper och insikter som gått förlorad.
Jag har lite svårt att acceptera det, men slutligen får även jag hacka i mig att tiden gått till spillo.

Igår var jag på Maria Capio och Beroende Mottagningen.
Jag hämtar som sagt medicin där två gånger i veckan. 
Mediciner som är narkotikaklassade och som ska bistå mig i min vardag. Hjälpa mig med min diagnos ADD. 
Diagnosen som inte får bli min person och det jag ständigt skyller på om någonting blir fel eller helt uppåt väggarna. 
En god vän skrev; ”Du är inte din diagnos!” Jag tycker det är bra! Jag funderade ett tag på vad det innebar, att vara sin diagnos och sin sjukdom. 
Jag förstod inte det där riktigt om jag ska vara ärlig. Men jag tänker att jag var ju Janne långt innan jag visste. Jag var Janne långt före jag blev missbrukare och långt innan jag fick diagnosen ADD. Det där andra tillkom efteråt och jag är Janne först och främst. 
Sedan kommer det där andra.
Men det är ju ett faktum och det är för mig skönt och befriande att veta och förstå varför det var så svårt i skolan, varför jag alltid varit så oerhört känslig och varför jag alltid och jämt tappade lusten och intresset för saker och ting. 
Det är upplyftande och förlossande. 
Att veta. ADD. Diagnos.

Psykologen som hjälpte mig igenom utredningen frågade mig när vi väl kommit igenom kartläggningen och alla frågor, papper och formulär, om jag blev ledsen och nedslagen av diagnosen. 
Hon frågade mig om jag blev ”låg,” men jag känner och kände inte så. Det var skönt, som sagt. 
Det gav mig förståelse och faktiskt fick min självkänsla en liten boost och acceptans. Visst är det mycket som kunde ha varit annorlunda, men det är ingen sorg i det och dessutom får jag utmärkt hjälp på vägen just nu. Tacksamt tacksamhet.

Och igår när jag var där, träffade jag en sköterska som ska hålla koll på min fysik och hjälpa mig tillrätta med biverkningar och mående. 
Och säga vad man vill om beroendevården och alla de som besöker mottagningen, men det arbetar en hel del pärlor och guldklimpar där.
Sköterskan jag mötte igår var insiktsfull, tillmötesgående och vältalig, och hon fick mig att känna mig avslappnad och bekväm. 
Det är så skönt med dessa möten som ger positivitet och en glädje injektion.
Jag uppskattar inte riktigt Capio och före detta Maria Pol! Jag tycker att det kan bli lite hotfullt och faktiskt ganska motbjudande med alla missbrukare som trängs likt djur i väntrummen. Men det är endast det alternativet jag har och det måste fungera. 

Det positiva är mötet med bra, fin och härlig personal, som väger upp mycket av det ”jobbiga” och jag får dessutom en ständig påminnelse om var jag inte vill hamna igen och varför jag inte ska ta ett återfall! 
I övrigt kunde jag inte ha bättre resultat av undersökningen. Jag mår tydligen tipptopp och jag torde må ännu bättre efter att det fått gå en tid av medicinering.
Jag själv upplever inte några förändringar, men omgivningen gör det, som sagt.
Jag inväntar mer energi och än mer ork att ta itu med saker och ting. 
Just nu är det fortfarande mycket vila och sömn, men det kommer att hinna ifatt mig, orken och lusten att leva.

Jag har försökt att börja läsa igen. 
Det fanns en tid när jag läste oerhört mycket böcker. Naturligtvis väldigt sakta, men dock. Jag hade svårt med fokus då också, men jag lyckades läsa väldigt mycket. 
Det har inte fungerat så bra att läsa de senaste åren, och inte heller nu under mitt tillfrisknade. 
Det kan bero på alla droger jag dragit i mig och det kan bero på att jag orsakat min kropp mycket skada i och med det. Det har förmodligen givit resultat som o-fokusering utöver det vanliga, detta med tanke på min diagnos ADD, och jag har även minnessvårigheter tack vare hjärnan och kroppens återhämtning och processande för att hela sig själv.
Det är förklaringar jag fått. Det är vad som sagts mig. Det blir bättre! Tålamod!
Det går inte att läsa just nu. Det fungerar inte. Jag hoppas att medicinerna ska hjälpa mig med det, fokus och uthållighet, så att jag kan läsa, skriva och hålla fokus under längre tid.

Ledig dag idag. Det blev visst så. Men det funkar det med.
Det bli lite mer kaffe förstås.  
Nyheterna på tv, och jag erkänner att jag besitter nyhetstörst och en viss besatthet!
I övrigt ska jag ordna med ärenden och försöka att tänka på annat än Tandläkaren på Fredag. Fasar för det besöket!
Jag får sällskap. Pinsamt men sant. 
Återkommer under dagen… 

Väl Mött / Janne

”Och med mina bara fötter, är jag fast förankrande i jorden! 
Jag står stadigt… Jag ger min inte. 
Lägger mig inte ner, för att dö! 
Vindar kan komma. Höstens orkaner. Och jag är okrossbar.
Bitande vinterstormar, kan försöka att besegra mig! Jag överlever!”