När jag flyttade in i min lilla lägenhet på Södermalm i Stockholm, så hade jag stor förväntningar!
Det var sommar. Det var varmt och skönt!
Kärlek, nya vänner och en trygg drogfrihet!
Jag hade bott på Östermalm i nästan ett år, där jag med Socialförvaltningens försorg bodde på ett av Stockholm troligen bäst fungerande Stödboenden.
Jag trivdes där!
Jag gillade personalen och de uppskattade mig. Det var och är ett bra boende, om man bestämt sig för att verkligen försöka ge drogfriheten en ärlig chans och om man verkligen vill nå ett tillfrisknande.
Det är inte alla som vill det på de här boendena.
Det är inte alla som önskar ”kliva av” drogerna och satsa på ett nytt liv!
Det är oerhört mycket droger som snurrar runt på den här typen av boenden och personalen är fullt sysselsatt med att jaga och få tag på eländet, för att inte fler ska trilla ner i drogträsket igen.
Det är för jävligt på ren svenska, men det är i stort sett omöjligt att få tag på alla droger.
Det finns så oerhört mycket internetdroger som ingen riktigt vet vad det är.
Spice är en av dem, bland annat.
Och så länge man bor så där och håller sig borta från en viss typ av människor som vistas där av samma anledning som en själv, det vill säga med hemlöshet och missbruk i bakfickan, men som ändå väljer drogerna, så fungerar det!
Det fungerar att få ordning och reda igen. Det gäller att klippa bort, amputera och kassera gamla vänner och bekanta och sedan inte frestas att ordna med nya kontakter och ”polare” på boendet!
Det handlar om att välja de starka och vinnarna och välja bort dem som hasslar och inte har bestämt sig!
Jag flyttade från ett stödboende till ett annat.
Det senare boendet är beläget på Södermalm och i ett väldigt vackert hus förmodligen byggt i början 1900-talet.Jag flyttade in där, med hjälp av nyvunna vänner den första juli i år.
En liten etta, med slitna väggar, slitet kök och ett badrum som luktade lite fukt och mögel. Det gjorde ingenting, ingenting alls!
Det var och är så fint där.
Det är ett jättefint boende.
Det är en vacker bakgård, ett vackert hus och med det lilla jag och mina nyvunna vänner lyckats med att skrapa ihop i möbelväg, så har jag fått en trevlig och mysig tillvaro.
Det är fint och jag tycker att jag med små medel lyckats!
Och jag trivs, i lägneheten. Jag tycker att det är förmånligt att få bo så fint, med högt i tak och hela Södermalm utanför dörren.
Men… det är oerhört rörigt och faktiskt ganska stökigt i huset emellanåt.
Jag kallar byggnaden ibland för ”pundar-kåken…”
Det blir gärna obehagligt och högljutt.
Det springer mycket människor i trapphuset och hos mina grannar, som inte bor där och inte ska vara där.
Nu är jag en liten fegis och lite ”harig” av mig, dessutom en liten ”Prinsessan På Ärten,” men jag måste ändå tillstå att det inte är helt okej att bo så där, mitt bland alla aktiva missbrukare och de som bor där i ren förvaring, för att Socialförvaltningen inte har någon annanstans att hänvisa dem.
Alkohol är tillåtet och med det trillar en hel del andra droger också in.Alkohol är en drog, en statligt godkänd drog, glöm inte det!
Det är fester.
Det är urin i korridorerna, ibland.
Någon sover i trapphuset och någon annan väljer att vila en stund mot någon av väggarna i korridoren.
Ibland står det tompavor i trapphusets fönsternischer och jag har några gånger fått påhälsning via brevlådan i form av röster som vill komma in och hälsa på.
En hel del gräl från våningen ovanpå. Utanför dörren, mittemot min egen ytterdörr, har andra slagits. Polisen har varit där några gånger
Jag kan inte vara där. Jag vill inte vara där.
Det är otryggt och det är inte alls okej att behöva bo så geggigt och stökigt.
Jag skulle gärna ta min fina lägenhet och placera den utanför stan, det lockar inte så mycket längre att bo i själva Stockholm, så för mig spelar det ingen roll var jag har min vrå i världen, bara inte bland andra missbrukare.
Andra aktiva beroendepersoner. Det går inte!
I ett tillfrisknande, blanda inte in missbrukare i ditt liv och kan du, undvik dem helt.
Jag kommer aldrig att komma undan missbruket, drogerna och de människor som är mina jämlikar, det vill säga beroende och missbrukare, men att bo så här är på gränsen till absurt.
Det är ett komprimerande av missbrukare och droger.
Det är inte riktigt sunt och inte acceptabelt.
Men det finns överallt, jag vet det! Över hela staden!
Ett undvikande är omöjligt.
Men det är mycket speciellt att bo på ett Stödboende där merparten är aktiva missbrukare emedan de fåtal som bor där och vill ge drogfriheten en ärlig chans, är försvinnande få.
Det går inte! Jag har tur ändå, för jag flyr. Jag har min kärlek i Alby, han jag alltid vill vara nära, nära och jag har nyvunna vänner att kampera hos om det blir totalt omöjligt att vara där.
Min terapeut sa till mig; ”Du kan acceptera hur tillvaron ser ut just nu. Du kan inget göra. Men du behöver aldrig godkänna det och vara tacksam för att du får bo som du gör och för att du fått den hjälpen du får. Acceptans är bra, men tacksamhet och ett godkännande av den här situationen är inte okej!”
Jag tar fasta på det! Jag accepterar att jag just nu är maktlös. Jag kan inget göra, det besparar mig energi.
Men aldrig att jag godkänner den här situationen.
Aldrig!
Väl Mött / Janne