Funderingar jag tänkt och tankar jag tankat under dagen; Tandläkaren. Tacksamhet. Stress, stress och stress. En kaffe på vägen. Väntrummet på Maria. Lekstuga. Och en dikt.

Tack och lov! 
Mina tänder är i ett relativt bra skick. 
Bra gener, sa tandsköterskan. Och med tanke på att jag inte besökt tandläkaren på några år, att jag levt som jag gjort och att jag lyckats med att bita sönder ett par tänder, så ser det allt som allt riktigt bra ut. 
Det finns inte ens hål i tänderna!
Tacksam tacksamhet.
Nu skall jag träffa tandläkaren om ett par veckor och få ett kostnadsförslag på vad det kan komma att kosta att ordna till allt det där som blivit fel och fult i munnen. 
Jag önskar bara få ett fint och trevligt leende och slippa skämmas för alla missfärgningar och all den tandsten som dessvärre uppkommit genom åren.
Jag hoppas på hjälp från Ekonomiskt Bistånd och Socialförvaltningen, men med tanke på uttrycket som Socialsekreteraren använder sig av; ”Lida brist på tugg-förmåga,” så ser det väl ganska dystert ut. Jag menar, jag ju har inga problem med tuggytorna, utan vill bara laga det som är trasigt och få fina rena tänder! Det är viktigt för mig! Jag tror att det är viktigt överhuvudtaget! 
Människor lägger märke till en sämre tandhälsa och jag själv reagerar på dem jag möter, i missbrukarkretsar, som har dåliga tänder. Tyvärr. 
Jag erkänner! Ett tillkortakommande hos mig!
Jag har som sagt alla mina tänder kvar, för det finns de som är jämgamla med mig och som levt väldigt hårt, som saknar mycket av sitt garnityr! 
Som sagt, jag har ändå tur! Tur o oturen kanske..?

Det ordnar sig. Jag får kanske söka fonder eller be om ett låna av någon. 
Min syster kanske, eller min kärlek, han jag alltid vill vara nära, nära…

Jag stressade på ,morgonen. 
Stressa till Apoteket, invänta godkännande från Socialsekreteraren angående fakturering och rekvisition på summan av medicinerna. Det ordna sig! Tack och lov! 
Jag hann också med att lämna upp alla preparaten till Capio Maria, före detta Maria Pol, och deras medicinhantering innan de stängde klockan tio.
Sedan var det hem igen och möte upp min fina Kontaktperson på Stödboendet Södermalm, där jag bor när jag inte är hos kärleken i Alby! 
Min fina ”pundar-kåk!” Huset är galet fint, som sagt, men det är en väldigt stökig plats att bo på. Rörigt. Mycket aktiva missbrukare. Mycket droger och ”spring!”
Jag bad att få hennes sällskap till tandläkarmottagningen, ”Pelarbacken,” eftersom jag är så oerhört tandläkarrädd, och allt gick som sagt bra! Men känslan av att ha gjort ett helt dagsverke var påtaglig efter lunch. Stressa både psykiskt och fysiskt tar ut sin rätt på den här gammal gubben, så det blev en stunds vila när jag väl var hemkommen. 
”Hem” just nu och idag blev Alby, igen och hemma hos min vackra kärlek, han jag alltid vill vara nära, nära…

Jo, och så var det ju det där med väntrummet på Maria. 
Det där väntrummet där alla vi vistas som ska få hjälp med medicinering, träffa läkare, terapeuter, lämna urinprover och möta sköterskor. 
Ett sammelsurium av människor ur alla samhällsklasser. Alla missbrukare. Somliga uppenbart aktiva och påverkade, emedan andra tar detta på fullaste allvar och är mitt uppe i ett tillfrisknade.
Det är ganska knepigt att beskriva känslan när man sitter där, men det är lite av en ungdomsgård eller lekstuga.
Någon är irriterad för att de får vänta på sin tur. En annan är påverkad och stökar runt i sin väska, plockar i och plockar ur och plockar i igen. Någon blir förbannad för att urinprovet inte är rent och blir arg för det inte förstår hur det har gått till! 
Någon annan berättar en rövarhistoria och ytterligare någon vankar av och ann i brist på tålamod och stress.

Ingen av oss som sitter där har egentligen bråttom till någonting eller någonstans. Flertalet av oss är sjukskrivna och har ingenting som väntar. 
Och ändå är människor irriterade, förbannade och tycker allt tar för lång tid. 
Det uppstår irritation för att man måste lämna urinprover och blodprover och besöka läkare flera gånger i veckan. 
Många är jättearga för att allt är så kontrollerat och tufft uppstyrt. Men betänk att de är före detta missbrukare som sak få hjälp, så även jag. Vi som har överkonsumerat allt vi kan. 
Det är klart… Ska man få till gång till vissa mediciner så måste de ske under kontrollerade förhållanden. Bara att gilla läget liksom. 
Många tar återfall och får ”börja om” den långa resan och med procedurer att lämna prover, besöka läkare, ordna med kontroller och intyg och så vidare… 
Det föder ilska, bitterhet och många blir irriterade på ”kontrollstaten” och ”sjukhusets översittarfasoner…” 
Det är bara vi som satt oss själva i skiten, ingen annan!Som sagt, gilla läget och ta skeden i vacker mun. Bara göra som man blir tillsagd och ombedd. hur svårt sak det vara?

Nog om tänder, pengar, Socialförvaltningen och ”missbrukarjävlarna.”
Det är Fredag. Det blir en Fredag framför tv´n.
En kopp kaffe till kanske. Soppa och bröd.

Kan inte låta bli, men tanken på tandläkaren och kostnader gör det, mig matt…
Kan inte riktigt släppa det! 
Tänk om jag måste finna andra lösningar på kostnaderna.
”Problem är till för att lösas!”
Allt ordnar sig alltid, som min mormor sa. Alltid!

Väl Mött / Janne


Ensam ensamhet.

Ensamheten är en öken, 

brännande brinnande, 

i solens gyllene guldgula ljus.
Ensam ensamhet, 

i skymningens färgspektra av regn och aska.
Livet är molnens höjder, och dess vita färg,

i skiftningar av svart, grått, sotigt blygrått, 

är ordens outtalade kärlek.

Du är den andra hälften, 

av mitt blodröda pulserande hjärta. 

God Morgon Världen! Tandläkaren, Apoteket, Mediciner, Pengar, Socialförvaltningen Och Capio… Redan trött!! Och dessa drömmar om döden..?

God Morgon Världen!

Denna morgon har den ena halvan i den här kärlekshistorien haft en mindre bra natt.
Min kärlek, han jag alltid vill vara nära, nära, har varit sömnlös, legat och lyssnat på grannens springande barn i lägneheten ovanpå och inte sovit mycket alls.

Han vill dricka kaffe med mig och bestämmer sig för att vila senare. Klockan är 06.15.

Jag däremot, har sovit bra, men hemsökts i mina drömmar av döda människor och stora hus. I drömmarna har jag varit stressad och känt mig jagad… 
Hus veta jag symboliserar känslolivets olika plan, och jag veta att dödens närvaro i drömmar tyder på attitydförändringar och att somligt i det privata känslolivet är på väg att förändras.   
Att känna sig jagad och stressad i drömmar, blev jag tvungen att söka upp en bra förklaring till på webben. 
Och… Det kan tyda på stress, tydligen, och känslan av att inte hinna med förändringarna och situationerna i livet. Det nydanande…
Att vara jagad kan betyda att tillvaron blir annorlunda och förnyas. Pånyttfödas… 
Spännande! Det där vet jag inte om det stämmer, med förnyelsen och stressen och så, men sanningen är ju den att det händer lite mycket i livet just nu, om än små förändringar, så är det nytt och bra. 
Funderar vidare på det.

Medicinering och mediciner i går på Capio Maria. 
De hade glömt att tala om för mig att tabletterna var slut och att jag måste hämta mer på Apoteket, nu på morgonen. 

Det blev problem med en gång, och för mig snurrar det på och blir något av en ohanterlighet och väldigt stressande. 
Jag saknar ju pengar. 
Jag har inte sexhundra kronor att hämta ut medicinerna för, som de kostar. 
Jag äger inte en krona. 
Och jag upplevde med en gång att det blev motvind och ”knas.” Tanken blev om jag orkar ”hålla på” eller om jag bara ska lägga ner allting. Det tycks inte vara någon större förändring ändå, av medicinerna, tänkte jag.
Jag blir ett undvikande med en gång och vill bara hoppa av och strunta i allt.

I alla fulla fall…Jag har kontaktat Socialförvaltningen och Ekonomiskt Bistånd, för att få hjälp! 
De måste hjälpa mig, så att jag inte behöver avbryta alltihop och börja om. 
Jag har bett min Socialsekreterare om hjälp med någonting som kallas för ”Betalningsförbindelse” eller ”Rekvisition” till de Apotek som jag brukar vända mig till. De innebär att det upprättas en fakturering mellan Apoteket och Socialförvaltningen och jag själv behöver bara gå dit och förklara situationen och legitimera mig, och på så sätt få tillgång till mina mediciner!  

Jag hoppas att detta går att ordna, för annars är det bara att börja om när det slutligen kommer in lite pengar från Ekonomiskt Bistånd. 
Jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna ligga ute med sexhundra kronor, för övrigt, men jag måste komma på en lösning. 

Detta ska lösas nu på morgonen. 

Jag ska till tandläkaren också, för en undersökning som senare skall ge ett kostnadsförslag till Socialsekreteraren.
De ser inte så bra ut på den fronten heller, att jag skulle kunna få hjälp med de kostnaderna, efter som jag ”inte lider brist på tugg-förmåga” och faktiskt fortfarande har schysst tandhälsa och hela tänder. 
Det måste bara ordnas! Det blir dyrt så småningom, om jag väntar med åtgärderna! Det måste göras rent och eventuellt dra ut ett par av tänderna som är galet trasiga. 

Hur löser jag detta, om hjälpen uteblir!?

Dessa pengar!!

Och ja… Det blir stress och oro av det här! Det blir ett nytt problem med ekonomi och pengar i fokus. Hur löser jag det? Hur ska jag fixa fram pengar för mina tandläkarkostnader, om Socialförvaltningen inte hjälper mig?  
Det ordnar sig! ”Hav tillit… Gör inte problem av någonting som inte är ett problem. Sitt ner i båten. och alla problem är till för att lösas…”
Synd bara att jag med min förbannade diagnos, ADD, gärna analyserar, stressar upp mig och blir förbannat orolig för minsta lilla! 
Jag benar upp och benar ut  saker i det oändliga och jag tänker, tänker och tänker på det som kan bli ett problem, istället för att låta det bara vara bara. 
Jag kan inget göra just nu. Maktlös! Jag är helt maktlös just nu, inför situationen!
Energikrävande att idissla saker och ting som inte ens existerar, ännu…

Ja, jag ska dricka mitt kaffe. 

Läste om Obama och hans politik och de faktum att han gör sig impopulär bland sina kollegor i det politiska Amerika, och jag lär väl återkomma om det senare idag…
Tandläkaren, Apoteket, Mediciner, Pengar, Socialförvaltningen Och Capio… Redan trött!!

Väl Mött / Janne
(Bilderna är hämtade från Google Bildsökning.)