Reflektioner. Frifrom av prosalyrik. Kroppen. Acceptans. Detta kadaver… Mitt Tempel och min kropp. Kriget… Det jag ser och andra inte.

Min blick möter mig i spegeln.
Jag har bruna ögon. Brunt hår. Framträdande kindben och hyfsat markerade käklinjer. 

Två tydligt framträdande ögonbryn och en relativt liten näsa.
Jag är naken. Står framför spegeln och betraktar mitt ansikte och sneglar försiktigt på min kropp. Min kropp! Detta otyg! 

Kriget! Kriget mot kroppen. Aldrig för! Ständigt emot! 

Templet och kroppen. Jag har krigat! Alltid!
Min uppgift med detta, att lära känna, kunna se och acceptera att det är så här jag ser ut! Så här är jag skapad och jag måste förlösa det, låta det blåsa vidare och nå acceptans.

Jag ser inte det du ser. 

Du ser något annat än det mitt öga uppfattar och kan se. Även dina händer ser, ser mer än jag vill erkänna. Rörde, rör och berör. 

Rör vid mig. Du berör mig och mitt jag. 

Min person, identitet och min varelse. Att vara…
Jag kan inte acceptera att jag ser ut så här! 

Jag kan inte förstå och se det du och andra ser! Jag har inte förmågan. En bild kan berätta hur jag ser ut! Ett fotografi kan ge mig en aning om hur jag är, ser ut och kanske acceptera. Min spegelbild och mina minnen, berättar annorlunda…

Alltid matad matad med ful, fet, snuskig, dum och varför kan inte du…?

Du gör mina dagar, mitt mål med dem, och du är styrkan i dem.
Du är mening och min riktpunkt. Du ser mig, uppfattar mig, tillåter mitt jag att få utrymme, att ta plats. Min rättmätiga plats. Du ser något helt annat, än det jag själv uppfattar.

Jag är äldre. 

Det syns på min kropp och i mitt ansikte. Jag studerar mitt yttre jag och förstår inte hur någon kunnat och kan älska något så fult! 

Trivs inte i det här skalet, vill inte mitt yttre jag. Mitt Tempel och min kropp.

Återigen, vad ser du, som inte jag ser? Vad är det som för dig är attraktivt, med detta som möter min blick i spegeln?

Min eviga strid mot kroppen. Aldrig för, utan ständigt emot. 

Du lyfter upp mina dagar, då jag själv inte kan, orkar eller ens vill.
Du smeker mig och önskar hålla min hand, när vi ska sova, vila.
Du ville hålla om, kyssa och krama mig. 
Du uppskattar mig och sover bakom min rygg om natten. Jag bjuder inte in till det. 
Jag behöver inte be om det. 
Jag behöver… 
Du får och du vill vara mig nära, hålla om mig och smeka det som för mig är det fulaste av det fula!

Du är ännu här hos mig. Jag blundar och jag ser dig. 

Jag känner dig i mitt innersta inre. I mitt hjärta. Din plats i mitt liv, du är där.
Förnimmer din doft när jag önskar och hur det än är, så skiljs vi aldrig åt. 

Du kommer alltid åter och önskar mig och mitt sällskap. Tacksam tacksamhet.
Du älskar mig och du önskar att få leva vidare tillsammans! 
Och här i min person och när jag blundar, är du närvarande och aldrig i frånvaro. Jag…
Kan jag verkligen lita på detta? Kan jag tro på det här? Kan jag lita på ditt ord..?
Jag är ännu tveksam… 

Jag är färgad och målad med okvädingsord, att inte duga, att inte vara tillräckligt! Och jag har sökt ständigt efter bekräftelse och ett liv i godkännande.

Mina bruna ögon möter mig i spegeln och jag tänker, du älskar mig. 

Du är snål med de orden. Så även jag, stundom. 
Men jag älskar dig. Bergfast och starkt. 
Längtar efter dig när du går och väntar på dig innan du kommer hem. 
Du älskar mig. Det har du sagt! Det måste du ju göra..? Gör du det? Älskar allt detta, som för mig, trots min ålder, ännu känns oälskbart? Otänkbart!

Jag kan själv känna ånger, emellanåt! Jag kan själv känna min snålhet och att jag skulle kunna… Jag önskar att jag var mindre ogin, mindre gniden med ord om kärlek. Men… Men du hör mig, du ser mig och du är här… Jag vet det.
Jag vågar inte alltid erbjuda det, det bokstäver som sammanbinder orden om kärlek, tvåsamhet och det som kan bli ett vi, för det kan komma att stå mig dyrt.

Jag ser mig i spegeln återigen. Denna fulhet som möter min blick, är formad och skapad av ondska och okunskap. Fula, grova ord som grott i mager tärd jord och vuxit sig stort och stark med rötter långt ner i magen, ner över benen och med krafter som jag förträngt och tänkt, ensam är det jag är ämnad att vara…
Okunskapen om hur man tar hand om, vårdar, ömmar, ger kärlek till någon, på ett konstruktivt vis, när modulerandet av en person tar sin början, glömdes och valdes bort.
Ondskan formade mina rädslor och mina alltid så nedvärderande ord och tankar om mig själv! Ondskan visade sitt ansikte för mig, under de tidigaste åren av min egen tideräkning och det gav mig själsliga ärr och själslig fruktan. För alltid!

Min kropp, detta kadaver, min ständiga plåga att plåga. Min kamp och mitt krig, min ständiga strid, för att kunna behärska, härska och tämja.
Kriget mot kroppen! Aldrig för, utan ständigt emot! Kroppen! För att kväsa och få tyst på.

Min fråga kvarstår, älskade! 

Jag ser inte det du och ni andra ser. 
Jag har inte samma uppfattning, samma glasögon, som ni och du! 
Ni ser något annat än det mitt öga uppfattar och ser… 

Vad? Varför? Det här är jag och jag skall försöka att nå ett accepterande!
Acceptera det jag ser och försöka att förstå.

Detta är jag!

Väl Mött / Janne

Namasté…

Väl Mött / Janne

Funderingar om absolut ingenting! Bloggar!? Skriver för mycket! Vem orkar? Bråttom, bråttom… Påbörjade texter. En dikt och mer kaffe…

Lördag. Tidig morgon.
Kaffe, kaffe och mer kärlek…
Funderingar om mest inget alls.
Älskar, älskar och älskar…

Min kärlek skall till sitt arbete och jag själv ska skriva, meditera, kontemplera och vara mitt mest filosofiska jag. 
En promenad och andas!
Jag läser nyheterna lite hastigt, som alltid och jag tittar på lite ”kul” skvaller och läser någon krönika för att få inspiration. 
Inspiration till att skriva.

En nyvunnen vän sa till mig att jag missförstått det där med ett ”blogga!” 
Tanken med en blogg är snabba, korta och lite ”fyndiga” inlägg som skapar mersmak. 
”Det finns inte en möjlighet att människor orkar läsa dina inlägg! Det är för långa. Halvvägs genom texten är man ju redan trött. Människor har inte tid!”
Och jag inser att hon har rätt. Det är en bråttom överallt i dagens samhälle. 
Bråttom, bråttom, bråttom…
Ingen tar sig tid längre. Fort, snabbt och hastigt skall timmarna och dagarna passera. 
Vi har så bråttom att en minut kan kännas som timmar när datorer ”laggar” och mobiltelefoner är lite ”sega i starten…”

Det mesta ska gå fort. 
Tv och nyheter ska snabbt krystas fram, för att inte tappa tittare och för att det inte ska hinna bli ointressant. 
Människan har i och med tekniken blivit stressad, både psykiskt och fysiskt! 
Med allt informationsflöde som är idag och stressen kring det, så ”orkar, tröttnar och vill inte” läsare ta itu med långa inlägg, om tillvarons vardagligheter och det som blir, för andra, trivialiteter. Så okej… 
En Blogg och blogga är kanske inte min grej? 
Jag kanske skulle ha en hemsida, med tankar, funderingar och inlägg!? 
Men det blir ju i stort sett samma sak!? Och det ger mig inte fler bloggintresserade läsare och inte heller fler reflektioner från nyvunna vänner och min nyfunna kärlek och man.
Inte ens min kärlek orkar läsa allt. 
Det ska vara snyggt, snabbt och skapa intresse. 
Mycket bilder har jag sett också, på andra bloggar. 
Begränsa, skär ner och skriva mindre… ”Kill some darlings…”

En annan vän som jag pratade med under gårdagen, påpekade vikten av att vara den viktigaste personen i mitt liv, detta med tanke på min drogfrihet och mitt tillfrisknande!
Jag håller på, på annat håll, att skriva reflektioner över det. 
Jag kan inte dela de funderingarna i det här inlägget, för det blir för mycket text och då är jag snart inne på novell-långa inlägg igen. Det blir trist.
Bråttom, bråttom, bråttom…
Återkommer om det.

Jag läste en krönika om kroppen och fixeringen kring den också. Igår. Rutor på magen och spända muskler. Jag funderade lite kring det också och började jämföra hur fixeringen såg ut för kanske tjugo år sedan. Jag tänkte över min egen kamp i tjugoårsåldern, med kroppen, vikten och att ständigt försöka bemästra det som jag upplevde mindre attraktivt och svårt att acceptera. 
Det slutade med träning och självsvält. Aldrig nöjd. Aldrig tillfreds och aldrig lugnande vapenvila i kriget mot kroppen.
De tankarna har jag också påbörjat med att skriva ner.
Återkommer om det också, för det här blogginlägget om just ingenting börjar bli en roman igen och kanske att jag borde avrunda det hela… 
Bråttom, bråttom, bråttom…

Så… För att avsluta lite snyggt, en text som inte handlar om någonting alls, egentligen, så försöker jag finna en lite knorr på slutet…
Och kanske att någon orkar ta sig igenom de skrivna orden?
Något att slöläsa över en mugg kaffe och kanske morgonnyheterna på tv… 
Eller varför inte på tunnelbanan, bussen?

Mer kaffe för min del. 
Frukost om en stund och sedan en stunds vila i sängvärmen…

Jag saknar honom redan, han jag alltid vill vara nära, nära…
Han har gått nu… Vinkade som vanligt från balkongen och inser varje gång, herregud vad jag älskar den mannen!

Väl Mött / Janne-skriver-för-mycket-Banan
(Bilderna från Google Bildsökning)

Mitt Hjärta.

Jag visar dig mitt hjärta, Placerar det här, i ditt knä. 

Vi obducerar det tillsammans. Petar, skär och ser efter. 
Och du säger; okapabel, tomt, dött.

Jag säger; Fan!