05.30. Kaffe och kärlek. Kärlek och lite mer kaffe. Funderar och tänker efter… En dikt denna morgon. Tankar att tänka och ännu fler funderingar… Att skriva, älskas och "Var är jag på väg!?"

05.30.
Kaffe och kärlek. Kärlek och lite mer kaffe.
Funderar och tänker efter… 
Det påtagliga denna morgon är att få bekräftelse på att jag är älskad och uppskattad. 
Jag kväver honom. Jag älskar mer, än honom…
Denna kärlek, denna kärlek som kan vara så vacker och samtidigt så förgörande.
Att älska som kan te sig så fint och samtidigt bli, vara, ett behov och ett beroende som ebbar ut i besatthet och ett missbruk… 
Galenskap! Jag gör det igen. Andas, någon annans syre.

Jag har skrivit så länge jag kan minnas. 
En av dem som inspirerade mig att skriva, även då jag som barn stavade hopplöst illa och absolut inte kunde lära mig den svenska grammatiken, är en barndomsvän som jag återfått kontakten med via Facebook. 
Hon skrev väldigt mycket även hon och gör fortfarande. 
Ingen av oss har väl ambitionen att ”göra någonting av det,” med det är en konstform och kreativitet så god som någon. 
Ett kreativt uttryck som jag faktiskt tror att alla människor besitter, i en eller annan form.
Kreativitet kan se ut på så många olika sätt…
Då som nu, är hon en av dem som uppmuntrar, ger mig konstruktiv kritik, ”lyfter upp” och talar om när det kan förbättras och bli vackrare, få ett mer flyt och ett mer ”gung” i det jag skriver. 

Det händer att hon får korrektur läsa det jag skrivit fortfarande. 
Jag tar mitt skrivande och det jag skriver, inkluderat det här lilla nöjet med bloggen, på stort allvar och jag uppskattar att jag kan, vill och ”får leka och hålla på,” så som jag gör…
Jag författade ett inlägg igår om Bloggar, skrivande och hur jag tror och uppfattar att det där med Bloggande ska ”utföras och se ut.” 
Några tycker att jag ”smaskar på” med för mycket text och utläggningar i mina Blogginlägg, medan andra uppskattar just det, det längre utförandet och texternas innehåll…
I alla full fall… 
Min barndomsvän hejar på och upplever att jag har ett unikt sätt att skriva och att jag ska göra precis som jag känner, vill och upplever det. 
Inte ändra på och försöka att ”passa in i någon mall.” 
Det är just det som alltid varit ett av mina problem, att vilja passa in, vara mer ”mainstream,” och uppleva acceptans. Jag vill gärna så ”vara med” och den känslan bär jag med mig sedan jag var barn och tonåring… Utanförskapskänslan. 
Det är förmodligen dags att nå ett eget självgodkännande, kanske inse att göra annorlunda, vara ”egen” och att skapa nya uttryck och göra lite som man vill själv, är helt okej. 
Jag är helt okej…

Och för att föra den här texten framåt och få uttrycka det jag tänker, så är det detta med framtiden och allt som ligger framför mig som blivit ett mantra och ständigt återkommande huvudbry. Dagarnas ständiga följeslagare! 
En annan vän och jag själv hade en chattkonversation om framtiden, livet och olika val man ställs inför, och val man valt att göra och hur framtiden kommer att utkristallisera sig.
Själv står jag här, i ett alldeles nytt skede och vet inte vad jag ska göra, var jag ska ta vägen och hur det kommer att se ut där framme i framtiden. 

Det är där jag ska få hjälp från Jobb Torg Resurs för att komma vidare, få nya idéer och komma på vad det är jag vill och önskar! 
Jag ser fram emot det och jag ser fram emot vad vi kan finna ut av allt detta.
Om framtiden vet jag ingenting och jag har ingen aning… Det är skrämmande och oroväckande, att inte veta och inte ha något bra mål framför sig. Det diffusa med framtiden. Det man inte vet någonting om, skrämmer… 
Och då tänker jag, att det är ett ypperligt tillfälle att lära sig att vara i ett här och i ett nu… Det finns ingenting egentligen att vara orolig och rädd för, för det finns ju ingenting där. Och kanske är det just det som är läskigt och lite nytt, att inte veta!? 
Det tvingar liksom in en i ett ”nytt nu” hela tiden. Medveten närvaro! 
Just det som jag försöker att lära och ta till mig i Mindfulness och under meditation.

Och som vanligt svävar jag ut och skriver om just ingenting. Det gör inget just nu…
Det mesta är virrigt och konstigt för tillfället.

Den andra hälften av den här kärlekshistorien har gått till sitt arbete.
Jag ensam här, i denna märkliga lägenhet. I Alby. 
Men ensam är jag ju inte heller, om man nu tror på ”närvaro av det oförklarliga slaget.” 
Som jag skrivit om förut, så är det ofta en märklig känsla i lägenheten, av att vara betittad och inte alls så ensamt som man skulle kunna tro. 
Obehag? Ja, ibland…


Jag tar en kopp kaffe till.
Pratar med andarna och med Gud om dagen och framtiden.

Ska meditera och ”göra markservice.” Markservice = Dammsuga!
Återkommer under dagen… 
Påbörjat en hel del som jag skriver om just nu.
Tillvaron känns lite ”spretig” och pekar åt alla möjliga håll, precis som jag själv…

Väl Mött / Janne 

Jag ömmar. Jag gör ont.

Älska mig, vrålar kroppen.
Älska mig, skriker tystnaden i hjärtat.
Kroppen ärrad av liv och kärlek.
Destruktiv kärlek och ett destruktivt liv.
Kaskader av färger, kristaller av is… och denna ständiga nöd.
Lider brist och lögnen, nöden, tiden, ensam, beröring…
Jag! Jag…
Jag ömmar, jag gör ont…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s