Reflektioner över ilska och aggressioner… Funderingar, tankar och en del rädsla… Prosa med en viss lyrikkänsla! Jag är Janne. Före detta missbrukar, mitt i tillfrisknandet.

Reflektioner över mina rädslor, eller en av dem; Ilska.
Obehaget och en tydlig känsla av förfäran och ängslan… Och återigen är det förvirring när jag skriver och när jag önskar förmedla en känsla, händelse eller en rädsla. Jag önskar och hoppas att du som läser ”hänger med” i bergochdalbanan!

Och jag är Janne. Före detta missbrukare, mitt i tillfrisknandet. 
Jag måste gå vidare.
En av anledningarna till den här skrivna texten är just för att sticka hål på det som gnager och ännu skrämmer.
Jag är fortfarande rädd… Jag vet inte alltid vad som är rätt, fel eller hur det ska hanteras. Jag är ny på den här sidan av vägen. Nykter, drogfri hel och ren. 
Allt det där andra som tillkommer i livet, får jag lära mig ånyo.

Denna ilska, vrede och ursinne som jag upplevt med många människor och så oerhört mycket i mitt liv, har ännu ett isande tillhåll i mitt inre.
Ännu skapar det rädslor hos mig. Jag kan måla upp fantasier och skapa en obefogad oro ibland.
Jag är räddhågsen.
Rädslan hindrar kärleken.
Rädslor hindrar, att nå målen.

Ibland har en reaktion varit befogad, eftersom jag jag i mitt liv haft svårt att hantera de känslor som väller över mig! Och hantera Känslor överhuvudtaget, har alltid varit en svårighet! Det blir för mycket. För mycket av sinnesstämningar och affekt. Jag har tagit mycket svek och skit, för att slippa konflikter. Drar mig undan och flyr istället. Av ren skräck ibland. Sådant som jag inte förstått reaktionerna till, som människor, oftast män, visat och konfronterat mig med, har fått mig ostadig, skärrad och ingivit en känsla av oförstånd och överreagerande explosion. 
Ibland har jag själv ställt mig frågande inför mäns reaktioner och känt att det gått över styr och blivit för mycket. Hot och överhängande fara!
Och ibland, i sammanhang där jag försökt att stå upp för mig, berättat och förklarat att det inte är okej och att jag själv upplever besvikelser, har reaktioner inte låtit vänta på sig!
Jag sätter ner foten! Jag drar en gräns och säger ifrån! Och då har ilskans fula elaka tryne visat sig! 
Jag kan ha fel. 
Andra kan ha rätt… Men ibland, så… Det blir för mycket och det utmynnar i en total skräck och besvikelse! Jag är inte värd det där! Ingen är…

”Vem fan är du? 
Hur i helvete beter du dig bakom dina jävla sms? 
Vem fan tror du att du skriver till? 
Som att jag sprungit och snackat om dig. Eller velat dig illa. 
Allt jag velat är att vara tillhands och erbjuda dig en trygg miljö.” 

Människor tillkommer, andra går bort, även under några månader av tillfrisknande. Några säger sig vara ärliga och ge sken av att vara fina, och serverar rostiga förespeglingar om det! Andra visar sitt rätta jag efter en tid. Frostigt och kallt!

Jag litar slutligen på vem och vad jag är, och var jag är på väg.
Det finns mål, om än diffusa just nu, men jag är på väg! Jag tror att jag funnit en väg att vandra mot balans och tacksam andlighet!
Och i dessa sammanhang av falskhet och samtal bakom ryggen på människor blir det märkligt och glasklart tydligt, att jag och min person diskuteras av andra, när jag från den ena hör; ”det där vet jag inget om, inte alls!”
Emedan ytterligare någon säger att; ”Jo, men det tycker andra också…”
Det ligger en del gegga i det där. Jag blir geggig. Jag blir orolig. 
Jag inser att det inte är okej och väljer att säga ifrån.

Jag blev bortvald och illa hotad. 
Jag blev den som slutligen bad om ursäkt, för att jag själv blev skrämd till vettet och jag var den som fick dra mig undan för att slippa konflikter.
Jag vet vad jag vet och att hota andra medmänniskor är inte okej. 
Jag blir mest ledsen. Kanske mera rädd!? 
Varför kan det inte få bero, innan explosioner sker, lika mycket som jag själv behöver lära mig att andas och landa, innan jag reagerar!
Jag blev och blir skräckslagen!
Skräckslagen! 
Jag blir mest sårad, för jag vet att jag inte är ute och trampar på fel mark och bland minor, jag vet, jag kan… Jag har en obehagligt god intuition!   
Det blev fel och för mycket, men jag försökte endast vara ärlig och säga nej! Det är inte okej!

”Vad fan tror du att jag ska få i knät… Skulle jag undanhålla saken?
Skriv inte ett jävla utropstecken till mig till efter dina meningar.
Människor vill dig väl och du beter dig som om jag skulle mördat nån i din familj eller något.
Vet du ens vem jag är.
Tänk dig jävligt noga för innan du skriver till mig nästa gång ha det jävligt klart för dig.”

Det finns de som med sitt eget högmod och sin egen prestige, frånsäger sig ansvar och huvudroller i olika sammanhang, å ena sidan, emedan det i den riktiga verkligheten och i sanningen ser annorlunda ut.
Somliga vill alltid ha sista ordet, en del vill alltid bestämma, vägleda och har en önskan om att bli, vara och känna sig som andra människors guru. Alltid korrekt och alltid älskvärd och göra de rätta sakerna, när det i själva verket inte riktigt stämmer. Älskvärdheten finns där, så länge åsikterna är av samma sort. Glider betraktelsesätten och uppfattningarna om olika åskådningar vidare isär, så amputeras man bort av ren bekvämlighet.

”Din jävla idiot. Säg inte till mig att tagga ner.
Hur fan beter du dig. Säger åt mig vad jag ska göra.
Och försöker vara ironisk om du ”hann därifrån”.
Läs noga: jag tar inte skit från dig. Jag är snäll men inte dum.
Du har gjort bort dig kraftigt.
Vem fan är du prinsessan på ärten?”

Det pratas bland nyvunna bortvalda vänner och jag får höra att det är jag, mig

och mitt som har en hög grad av egoism och självcentrering.
Hur man än vänder sig har man röven bak!
Det må vara att jag har ett högmod, som jag skrivit om tidigare, men det räddar mig ibland också. Det finns acceptans i det med, hos mig.
Det kan vara okej. Mitt högmod räddar mig ofta när jag möter aktiva missbrukare i mitt eget hus, när jag möter berusade före detta vänner och när suget blir för mycket, då är det min räddning och tankarna roterar kring ”Dit ner… dit ner i misären vill jag aldrig igen. Tack för att du visar och påvisar hur det är och ser ut. Jag har ett bra tillfrisknande, och du… Jag vill inte se det!”

”…tror att det stannar där.

Och agerar fullt ut med massa elakheter på sms och skapar värsta jävla dramat. Jag har gett hundra procent för att du ska ha det bra hos mig och känna dig trygg. hundra-fucking-procent.Vem fan tror du att jag är?Och på sms dessutom. Skärp dig för helvete.Hur fan beter du dig mot folk som vill dig väl.”

Jag har avstått från att bemöta och konfronteras vidare med det där. 
Jag är och blev rädd. Frånsäger mig mer inblandning. Och tryggheten, vänskapen och förståelsen som utlovades, var aldrig där och aldrig sann. Jag inser att jag skall stå i tacksamhetsskuld, att jag ska förstå hur mycket andra har ställt upp på mig och vad jag ska betänka innan jag ens säger ifrån och uttrycker vad jag upplever.
Jag har förstått att jag hamnade i en beroendeställning och att allt det som sades och menades egentligen saknade betydelse, eftersom de om kring mig önskade känna tillfredsställelse för egen del.

Jag måste gå vidare.

En av anledningarna till den skrivna texten är just för att sticka hål på det som gnager och ännu skrämmer. 
Jag är fortfarande rädd… 
Och jag måste få utlopp för det, ut ur ryggmärgen och bort från mitt inre system och avlopp! Det går över och jag får söka andra vägar att gå och försöka finna nya mål och andra meningar…

”Vet du ens vem jag är.
Tänk dig jävligt noga för innan du skriver till mig nästa gång ha det jävligt klart för dig…”


Vad vill jag ha sagt? Det är för mig ohanterligt och jag gör som jag brukar och har gjort tidigare, tystnar, skriver, lyssnar och springer vidare…
Allt blir alltid bra, som min mormor sa. Alltid!

Jag är Janne.
Före detta missbrukar, mitt i tillfrisknandet.
Jag vet inte alltid vad som är rätt, fel eller hur det ska hanteras, allt detta nya. Jag är ny på den här sidan av vägen.
Nykter, drogfri hel och ren. Allt det där andra som tillkommer i livet, få jag lära mig ånyo.

Väl Mött / Janne
(Bilderna är hämtade från Google och Bildsökning.)

En dikt, lite lyrik och poetiska rader..? Vackra ord, poetiska stavelser och meningar, denna eftermiddag… Väl Mött / Janne


November.


Mitt hjärta känner kylan, som bor utomhus och i mina rum.
Min saknad är som stengrå massa, under dessa kalla höstdagar.
Min själ, ter sig som frosten på mina fönster. Smälter vid beröring.
Novemberpromenaderna och stegen som tynger mig.
Jag saknar dig idag. Jag saknar dig.
Min själs längtan, sorg och förtvivlan.
Beklämd, förstämd, nedslagen och betryckt.
Tankar, funderingar, frågor!
Och i mitt hjärta, bor ett stengrått kyligt intet.
Detta är existensen, sammanfattningen, av kalla höstdagar i november.

God Morgon världen. Mycket att tänka på… 08.00. Paul Gascoigne. Jenny Strömstedt. Yara…. Många tankar att tänka över, och fler funderingar att tanka…

God Morgon världen.
Galen natt. Sovit illa, om jag sovit alls.
Mycket att tänka på, men ytterst lite att fästa sig vid.
Kaffe och sällskap av kärleken, han jag alltid vill vara nära, nära…

Nu på morgonen läste jag om fotbollsspelaren Paul Gascoigne. 
Han var en stor spelare för England och hann med ett 60-tal landskamper för sitt land.
Jag inte sportintresserad. Inte alls. 
Jag vet inte riktigt vem mannen ifråga är.
Det jag läste om, vilket är förbannat bra för alla unga fotbollsintresserade, är att han gått ut offentligt och berättat om sin kamp i missbruket. Han är alkoholist. Missbrukare. Drogberoende. 
Alkohol är en drog, oavsett vad andra hävdar.
Han har genomgått sju behandlingar och varit nära döden ett tjugotalet gånger.
Han berättar. Jag läser och bekräftar, att han bebos av en besatthet. En besatthet som är svår att komma undan och som ständigt tar honom ut på villovägar och till ständiga återfall.
Den unge mannen som skrivit artikeln, som förövrigt är ganska kortfattad, skriver; ”För en månad sen blev det återigen förstasidesstoff, hans alkoholism (min egen anmärk.), i England när legendaren råkade ut för ett återfall…” 
Paul Gascoigne förklarar att hans sug blir ohanterligt och att han hör en röst eller kanske mer än känsla, som ber honom att dricka, dricka och dricka… 
För att vara en liten besserwisser, nu när jag kan det och eftersom journalisten inte tycks veta hur sjukdomen ser ut, så råkar man inte ut för ett återfall och man får inte ett återfall, man tar sig det. Man väljer att ta återfall. 
Sedan är det svårt att avstyra! Man är galet sjuk!
Men det är alltid ett val.

I övrigt kan jag skriva under på det där. Besattheten och känslan av att vara styrd av sitt missbruk. 
Många har sagt det före mig, men det är som om själen och kroppen är kidnappat av drogerna och det är en maktlöshet att hantera det! Det är en sjukdom, även om jag själv ibland har svårt att acceptera det, och med sjukdomar är det så att man inte kan styra över sitt sjukdomstillstånd. 
Det som är klokt och generöst av spelaren är ju att han är offentlig med sina problem och berättar i morgon-tv, bland annat, om sin problematik och sina ”misslyckanden,” att återfå kontrollen i sitt liv, vilket ger unga spelare information, kunskap och uppmärksamhet kring beroende problematiken. 
Förbannat Bra! Schysst! Modigt och starkt som fan!
Och det behövs faktiskt att även idrottare har modet att gå ut offentligt med den här typen av problem. Det finns många inom idrotten som lider av beroende-sjukdomen också, inte bara artister, politiker och fotomodeller. Det är mycket hysch hysch i idrottsvärlden. Lite av en skyddad verkstad faktiskt! Har alltid varit!
Unga människor behöver veta hur förbannat farligt det är. 
Alkoholen. Drogen. Missbruket!

Jag läser vidare i en krönika skriven av Jenny Strömstedt om Yara som blev misshandlad till döds av sina vårdnadshavare, och den rektor som gjorde en orosanmälan i Karlskrona, eftersom han såg att flickan for illa. 
Han blev avstängd från sitt arbete. 
Han kände och upplevde att han fick skulden och blev utsatt för förskyllan, eftersom att han ansågs brista i sitt arbete och vara ouppmärksam på Yaras situation. 
Men han som rektor bär väl inte ensam ansvaret för barnen och ungdomarna på skolan? Alla bär ansvaret i vuxenvärlden, av dem som fanns i den unga flickans sfär!
Jenny Strömstedt skriver så bra om tids-hetsen och brådskan som är i nyhetsflödet. Det blir hetsigt. En hets och ibland häxjakt!
Allt kräver sitt offer och alla villa ha en syndabock och någon att placera vid skampålen, vid dylika händelser. 
Hon skriver om nyhetsdrevet. Offentliga människor som utsätts för hetsen till olika beslut och om tolkningar i nyhetsvärlden, som inte alltid stämmer med verkligheten, just för att alla önskar förklaringar, skvaller och någon att skuldbelägga vid stora händelser, nyheter eller skandaler.
Rektorn vid den skola där Yara gick som elev, försökte att ta livet av sig. 
För mycket skuld, en svår ångestattack och förmodligen en mycket trött och sargad man, valde att köra sin bil planlöst in i skogen. Han får all skulden av Karlskronas förvaltningschef och krishanteringen kring händelsen var inte till rektorns fördel. Han utsattes tydligen för skampålen både av kollegor och pressen.
Han ligger ännu på sjukhus. Han kan inte tala längre. Han är okontaktbar. 
Värt att betänka. Det startar en del funderingar…


Dagen i övrigt bjuder på utflykt.
Jag känner mig märklig och lite trött. Det blir förmodligen en skön återhämtnings-sov-och- vila-stund, på eftermiddagen.
Kanske att jag och min kärlek får två katter i morgon. Jag kan inte riktigt tro det!
Jag önskar och längtar. Jag vet att det skulle vara bra för mig med djur, för alla människor för den delen! Det ger en känsla meditation, ömhet och mängder med kärlek! Jag vågar inte tro någonting, förrän jag sett att det blir av..
Lite mer kaffe. Lite frukost och en kyss. Älskar min man!
Min Lördag börjar bra…

Väl Mött / Janne


Aktuella länkar till inlägget;