God Morgon världen.
Galen natt. Sovit illa, om jag sovit alls.
Mycket att tänka på, men ytterst lite att fästa sig vid.
Kaffe och sällskap av kärleken, han jag alltid vill vara nära, nära…
Nu på morgonen läste jag om fotbollsspelaren Paul Gascoigne.
Han var en stor spelare för England och hann med ett 60-tal landskamper för sitt land.
Jag inte sportintresserad. Inte alls.
Jag vet inte riktigt vem mannen ifråga är.
Det jag läste om, vilket är förbannat bra för alla unga fotbollsintresserade, är att han gått ut offentligt och berättat om sin kamp i missbruket. Han är alkoholist. Missbrukare. Drogberoende.
Alkohol är en drog, oavsett vad andra hävdar.
Han har genomgått sju behandlingar och varit nära döden ett tjugotalet gånger.
Han berättar. Jag läser och bekräftar, att han bebos av en besatthet. En besatthet som är svår att komma undan och som ständigt tar honom ut på villovägar och till ständiga återfall.
Den unge mannen som skrivit artikeln, som förövrigt är ganska kortfattad, skriver; ”För en månad sen blev det återigen förstasidesstoff, hans alkoholism (min egen anmärk.), i England när legendaren råkade ut för ett återfall…”
Paul Gascoigne förklarar att hans sug blir ohanterligt och att han hör en röst eller kanske mer än känsla, som ber honom att dricka, dricka och dricka…
För att vara en liten besserwisser, nu när jag kan det och eftersom journalisten inte tycks veta hur sjukdomen ser ut, så råkar man inte ut för ett återfall och man får inte ett återfall, man tar sig det. Man väljer att ta återfall.
Sedan är det svårt att avstyra! Man är galet sjuk!
Men det är alltid ett val.
I övrigt kan jag skriva under på det där. Besattheten och känslan av att vara styrd av sitt missbruk.
Många har sagt det före mig, men det är som om själen och kroppen är kidnappat av drogerna och det är en maktlöshet att hantera det! Det är en sjukdom, även om jag själv ibland har svårt att acceptera det, och med sjukdomar är det så att man inte kan styra över sitt sjukdomstillstånd.
Det som är klokt och generöst av spelaren är ju att han är offentlig med sina problem och berättar i morgon-tv, bland annat, om sin problematik och sina ”misslyckanden,” att återfå kontrollen i sitt liv, vilket ger unga spelare information, kunskap och uppmärksamhet kring beroende problematiken.
Förbannat Bra! Schysst! Modigt och starkt som fan!
Och det behövs faktiskt att även idrottare har modet att gå ut offentligt med den här typen av problem. Det finns många inom idrotten som lider av beroende-sjukdomen också, inte bara artister, politiker och fotomodeller. Det är mycket hysch hysch i idrottsvärlden. Lite av en skyddad verkstad faktiskt! Har alltid varit!
Unga människor behöver veta hur förbannat farligt det är.
Alkoholen. Drogen. Missbruket!
Jag läser vidare i en krönika skriven av Jenny Strömstedt om Yara som blev misshandlad till döds av sina vårdnadshavare, och den rektor som gjorde en orosanmälan i Karlskrona, eftersom han såg att flickan for illa.
Han blev avstängd från sitt arbete.
Han kände och upplevde att han fick skulden och blev utsatt för förskyllan, eftersom att han ansågs brista i sitt arbete och vara ouppmärksam på Yaras situation.
Men han som rektor bär väl inte ensam ansvaret för barnen och ungdomarna på skolan? Alla bär ansvaret i vuxenvärlden, av dem som fanns i den unga flickans sfär!
Jenny Strömstedt skriver så bra om tids-hetsen och brådskan som är i nyhetsflödet. Det blir hetsigt. En hets och ibland häxjakt!
Allt kräver sitt offer och alla villa ha en syndabock och någon att placera vid skampålen, vid dylika händelser.
Hon skriver om nyhetsdrevet. Offentliga människor som utsätts för hetsen till olika beslut och om tolkningar i nyhetsvärlden, som inte alltid stämmer med verkligheten, just för att alla önskar förklaringar, skvaller och någon att skuldbelägga vid stora händelser, nyheter eller skandaler.
Rektorn vid den skola där Yara gick som elev, försökte att ta livet av sig.
För mycket skuld, en svår ångestattack och förmodligen en mycket trött och sargad man, valde att köra sin bil planlöst in i skogen. Han får all skulden av Karlskronas förvaltningschef och krishanteringen kring händelsen var inte till rektorns fördel. Han utsattes tydligen för skampålen både av kollegor och pressen.
Han ligger ännu på sjukhus. Han kan inte tala längre. Han är okontaktbar.
Värt att betänka. Det startar en del funderingar…
Dagen i övrigt bjuder på utflykt.
Jag känner mig märklig och lite trött. Det blir förmodligen en skön återhämtnings-sov-och- vila-stund, på eftermiddagen.
Kanske att jag och min kärlek får två katter i morgon. Jag kan inte riktigt tro det!
Jag önskar och längtar. Jag vet att det skulle vara bra för mig med djur, för alla människor för den delen! Det ger en känsla meditation, ömhet och mängder med kärlek! Jag vågar inte tro någonting, förrän jag sett att det blir av..
Lite mer kaffe. Lite frukost och en kyss. Älskar min man!
Min Lördag börjar bra…
Väl Mött / Janne
Aktuella länkar till inlägget;
Vardagliga Anteckningar... 