Julen. Julafton. Julklappar. Somliga har inte råd. Andra vänder sig till Stadsmissionen och ber om hjälp. Andra klagar över småsaker och jag själv skäms. Var det något du ville? Bjuder på en dikt, om du önskar läsa…


07.00. God Morgon, Välfärdslandet Sverige, alla medmänniskor och Björn Söder…

Fira jul. 
Att ens ha råd att fira jul. Det är faktiskt så illa att en del inte har råd. Alls…
Hjälporganisationerna i landet har bråda dagar, för att bland annat hjälpa ensamstående kvinnor, med extra pengar till mat och julklappar. 

Någon skriver till Stadsmissionen och ber om ett par skridskor till sin son, en annan önskar kunna handla hem en god griljerad skinka. 
Pengarna räcker inte långt. 
Det är dubbelt så många ensamstående och barnfamiljer, bara i Stockholm, som ber om pengar från olika hjälporganisationer. 
Underhållsstödet, bland annat, för ett barn ligger runt trettonhundra kronor i månaden. 
Det räcker ingenstans för ett barn och en ensamstående kvinna eller man. 
Pengar räcker inte så långt idag! Det finns många fattiga i Sverige! Icke att förglömma!
Och barn växer, snabbt! Det går åt mer pengar till kläder, skor och hygien än vad man kan tro. 

Jag läser om en ensamstående mamma som inte finner någon annan råd än att be om pengar till nya glasögon för sin son, från Frälsningsarmén. Det finns inte pengar! Familjen, som består av en ensam mamma och hennes son, har inte några extra pengar över julen och måste därför söka hjälp med pengar på flera håll. 
Kvinnan arbetar som timvikarie på långvården och även där börjar det bli ont om timmar för henne att arbeta och kunna få in mer pengar. Det är dyrt med barn. 
Det kostar på att försöka få ihop pengar till det där som ”alla andra barn har!”

Jag är vuxen, lever på Ekonomiskt Bistånd och jag vet hur det är när pengarna inte räcker. 
Jag gjorde det den här månaden också, övertrasserade min ”budget” för vad jag kan handla under en månad.
Jag vet vad jag kan göra av med och jag har koll. Men det dyker upp utgifter som jag inte räknat med och som jag inte har riktigt hundra koll på! 
Dåligt av mig kan tyckas, men somligt har jag ingen kontroll över.

Bara den här månaden ”försvann” fyrahundrafemtio kronor på utgifter som min högt uppskattade socialsekreterare (Obs! Ironi!) inte kunde ha överseende med, utan drog snabbt av på Biståndet. 
Till och med femtio kronor för en förseningsavgift, som för mig var helt främmande, har hon dragit av och jag har inte heller fått hjälp med mina mediciner. 
Jag har tjatat om detta förr, men det ingick inte i mina beräkningar denna  månaden att så pass mycket pengar skulle ”brinna inne”! Sedan får chefer och ansvariga på Stadsdelsförvaltningen i Skarpnäck anse att jag går till personangrepp och är elak, när jag blir förbannad och anser att de gör fel och att de skulle kunna hjälpa mig på vägen.
Varje lite millimeter av mitt liv och min tillvaro har de kontroll och koll på, och jag ska bara vara snäll och tiga av tacksamhet. Jag blir galen bara jag skriver om det!
Jag är ännu arg och besviken på hur jag som människa blir behandlad av Socialförvaltningen! Jag kan älta detta och berätta hur mycket som helst om hur det är, hur det känns och vilka tankar, funderingar och känslor det väcker hos mig, men det blir förmodligen tröttsamt och bittert att läsa om det. Hej hopp! ”Lite roligare och positivare inlägg kanske ger fler läsare”, sa någon…

Jag beslutade att denna morgon göra ytterligare en överklagan, ytterligare en anmälan till Socialstyrelsen och IVO. Det brukar absolut inte ge några fördelar eller favörer för min räkning, men jag kan i alla fall känna att jag själv gjort vad jag har kunnat! 
Förvaltningsrätten, dit man sänder sin överklagan, går alltid på Socialförvaltningens linje och egentligen har jag inget att vinna på det! Men jag har gjort något i alla fall, och inte bara varit gnällig och en sur bitter-pitt…

Det blir en tunn jul för många ensamstående den här julen. Inte bara för mig!
Det är inte bara ensamstående mammor som får det svårt att gå ihop, vi får inte glömma papporna, även om det är kvinnorna som står för den största andelen ensamstående föräldrar.

Min man och kärlek, han jag alltid vill vara nära, nära, är otroligt trött denna morgon. 
Han ska arbeta. 
Jag ska vara hemma med Katten Doris och som vanligt blommar mitt dåliga samvete.
Han jobbar, sliter och gör allt för en bra tillvaron, har överseende med mig och mitt, att jag själv är sjukskriven, sover mer än vad jag är vaken och emellanåt är jag en riktigt jävla sur-pitt. Och ändå, han vill vara med mig! 
Det är så märkligt hur min självkänsla sabbar för mig hela tiden och hur gamla erfarenheter fortfarande är i påverkan i mitt liv. 
Det blir gärna förbannat negativt och jag bitter och besk! 
Jag ska egentligen inte gnälla som sagt, för om jag bara ser mig omkring och tittar på många andra i samhället, så har ju jag en jäkla tur, mår bra och har det bra! 
Mycket tack vare honom! Mycket tack vare all kärlek från Katten Doris (Medicin för trötta själar, tro mig!)! 
Jag menar, jag har en underbar kärlek från en vacker man, och jag har villkorslös kärlek från Katten Doris, och vad mer behöver jag, egentligen? 

Man måste har perspektiv på saker och ting. En del lever inte ens idag, av de före detta missbrukare som jag lärde känna förra året vid den här tiden, och andra kan resa utomlands och njuta av värmen och god mat. Somliga klagar över priset på julskinkan och ytterligare någon har inte pengar till tågbiljetten hem till släkten över jul!
Ytterligare någon sover på härbärge i stan och äter julmat på Frälsningsarmén. 
Perspektiv som sagt. 

Det  blir bra. Jag försöker. Jag tror. Jag kan. Det blir bättre!
Det ordnar sig alltid, på ett eller annat sätt, som min mormor alltid sa, det ordnar sig alltid!


Jag har en del ”göranden” idag.
Det är i och för sig sådant som jag själv bestämt att ta itu med, överklagan och rapport till Socialstyrelsen! Det ska göras bara!
Jag tänker inte vara tyst! Jag tänker inte bli behandlad som trash!
Och jag är ännu arg och måste få somligt ur kroppen för att kunna kunna frigöra det, för att kunna dumpa av det. Och… Jag är trött…
Och det är en del som stör mig och mitt sinne… 
Sätter mig ner och skriver om det, det brukar hjälpa!

Ta hand om er därute. Var rädd om er och skänk en tanke till alla dem som inte har råd med en fin jul i år. Tänk på dem som försöker och anstränger sig för att kunna köpa julklappar… Vi är så många som tar för givet att det ska finnas julskinka på julbordet… 
Alla har inte ens råd med det!

Väl mött / Janne


Harry Martinson…

Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s