Skolan har ringt ut och jag är på väg hem. Dagen är äntligen slut.Jag har min fula ärvda blå cykel att släpa på och min halvtaskiga ryggsäck på mig.
Det mesta jag har på mig, äger och har, är kläder jag fått ärva av mina bröder, eller så är det inhandlade på OBS Stormarknad strax utanför stan.
Billigt! Allting känns billigt och det sitter inte direkt bra på kroppen.
Fult! Och jag håller med mina klasskamrater; Jag är ful, har fula kläder och är en jävla ful fjolla…
Jag skäms för hur jag ser ut. Jag skäms över min cykel och jag skäms över den förbannade skolväskan. Jag skäms över mina skor, skäms för att jag är ful och denna ständiga nedrighet att jag inte ens klarar av skolarbetet. Avskyr skolan!
Nu ska jag ta mig hemåt. Trivs med att få vara hemma och vara ifred.
Ibland är jag ute på gården med några kompisar, men helst är jag hemma och inomhus.
Jag låser upp min cykel och leder det blå utropstecknet över skolgården och ner mot cykelbanan.
De väntar där! Jag ser dem lång väg!
Hela grabbgänget står där och med deras ”ledare” i spetsen. Jag blir naturligtvis rädd och impulsen blir att vända om och gå åt andra hållet.
Jag vill inte konfronteras med dem. Vad vill de nu? Göra sig rolig över min cykel, mina kläder eller något annat idiotiskt påfund?
Jag ser att de sett mig och jag fortsätter att gå den tänkta vägen, ner mot cykelbanan. Varför ska jag jämt vara rädd för dem? Varför ska jag alltid undvika dessa grabbar och tänk om de låter mig vara ifred?
Det sista är föga troligt, men jag tar mod till mig och går dem till mötes.
Orden haglar innan jag ens har kommit dem nära; ”Tjockis”, ”fule fan”, ”kärring”, ”bögen”, ”äcklet”…
Jag är så van vid det, att det rinner av mig som smör i en teflonpanna.
Det händer ständigt, så jag låter det vara… Finner mig i det, igen.
Bara de inte går till handgripligheter, för det blir svårt att förklara hemma. Det blir komplicerat och problematiskt att berätta för mamma.
Det är något i görningen. Jag känner det på energierna. Jag blir riktigt rädd. Skräckslagen. De tittar på mig när jag går förbi och ”ledaren” för klanen lägger krokben för mig. Jag faller som ett avverkat träd ovanpå cykeln och slår huvudet i gatan.
Jag hör någon säga, ”Ska bögen hem och runka nu” och fortsätter, ”Jävla äckel”. Alla de andra skrattar och jag försöker att resa mig upp.
Det blir krångligt och svårt att ta sig upp från mitt läge ovanpå cykeln och det blir inte lättare när någon sparkar mig i rumpan. Jag faller framstupa igen och blir liggandes en stund ovanpå min blå fula cykel.
Känslan är uppgivenhet! Jag ger mig! Orkar inte! Vill inte!
Ett par av grabbarna tar efter en stund tag i mina armar och drar upp mig på fötterna igen. Vad vill de? Har de inte haft tillräckligt roligt nu? Har de inte haft sitt skoj för dagen?
De skrattar åt mig och ”hövdingen” säger högt, ”Behöver kärringar en kuk”?
Jag begriper inte vad han far efter och jag låter bli att svara. Han upprepar sin fråga, om möjligt ännu högre och plötsligt har han glidit upp bredvid mig.
Han väser i mitt ansikte som ett stort djur; ”Vi kanske ska göra bögen en tjänst och snoppa av kärringen! Va”!?
Vad i… Vad tänker de göra nu? Vad håller de på med?
Fan! Jag vill börja gråta, så gammal jag är! Vad tänker de göra?
Innan jag hunnit med att tänka, än mindre fly fältet, har två av grabbarna låst fast mina armar bakom min rygg. Det gör ordentligt ont och de har mig i sitt grepp! De skjuter mig framför sig och börjar gå bort mot hyreshusen som ligger strax intill skolan. Någon har en nyckel och plötsligt står jag med mina plågoandar i en cykelkällare. Det är dunkelt, nästan mörkt, och jag skakar av rädsla. Vad tänker de göra? Vad tänker han göra med mig!?
Och allt gick så fort. Allt skedde så snabbt.
Plötsligt stod vi där i det mörka utrymmet och ”överhuvudet” i gruppen drar ner mina byxor och mina kalsonger.
Stämningen är hätsk och nu börjar jag faktiskt att gråta.
Jag är rädd! Väldigt skärrad och når nästan panik där jag står. Jag kan inte andas och jag kan inte protestera. Jag är fast och jag är ett villebråd i jägarnas våld.
De håller ännu mina armar hårt låsta bakom min rygg och det gör vansinnigt ont! Jag har inte en chans att komma undan…
Jag sitter som i ett skruvstäd och ”bossen” i gänget fortsätter att tafsa på mig.
”Ska vi ta och göra en kärring av kärringen grabbar”, säger han och hånler.
Ur byxfickan drar han fram något som ser ut som en Morakniv och han tar ett hårt tag om min penis och pung.
Han fortsätter, ”Ska vi ta och skära av den här skiten? Va? Ska vi det? Så blir det ordentligt gjort”… De andra skrattar inte längre. Stämningen har förbytts från krigisk och hätsk, till något som liknar genans, olust och förlägenhet.
Någon ger sig av och någon annan börjar skruva på sig.
Kan inte någon av dem hjälpa mig? Kan inte någon av dem se till att han inte gör det? Snälla, någon av dem?
Men det behövs inte! Jag vet inte om det är guds försyn, eller om jag bara har tur, för det kommer en äldre herre och förstör plågoandarnas tilltag.
Ingen av oss har hört honom komma in i cykelrummet och ingen har lagt märke till honom, förrän han med hög röst säger; ”Vad i helvete”…
Allt stannar upp och alla tuffa, hårda, kaxiga grabbar försvinner ut genom dörren som fega råttor.
Kniven blir kvar på golvet och själv faller jag ihop i en gråtande pöl.
Den äldre mannen säger ingenting. Han hjälper mig upp på benen, räcker mig en näsduk och drar faktiskt upp mina kalsonger och mina jeans.
Han knuffar mig försiktigt mot dörren och säger, ”Skynda dig hem nu..!”
Jag vet inte vem han var. Jag sa aldrig tack och jag undrar var han kom ifrån i just det ögonblicket. Och hur kommer det sig att han kom just där och då?
Tänk om han inte hade kommit?
Tänk om han aldrig hade lyckats med att hejda det hela? Tänk om…
Om jag mötte honom idag skulle jag tacka honom av hela mitt hjärta.
Tack! Tack för att du kom och räddade mig!
För tänk om… Tänk om…
/ Janne Arthur
Vardagliga Anteckningar... 