Funderat och tänkt… Tänkte lite till och det blir ett kort och innehållslöst inlägg… Morgondagen. Bokad tid på Maria Capio. Överklagan och Socialförvaltningen! Trött! Gibran och "Profeten…"

Den här mannen har ett minne som en Bananfluga.
Jag har en tid bokad i morgon, så mycket koll har jag i alla fall och jag vet att det är på Maria Capio Beroende Mottagning, men frågan är om jag ska träffa läkaren, sköterskan eller om jag har samtal med min terapeut!? 
Det kan bli en spännande överraskning!
Jag ska i alla fall vara där för att hämta mediciner, och lämna mina prover för koll och kontroll, så jag ska ändå till Söder och Maria Capio.

Sedan blir det en sväng hem till ”Pundar-kåken”. Andas min luft, se på mina saker och känna mina energier!
Kolla posten och se om blommorna och efter den lilla utflykten, ska jag ha en date med min kärlek. 

Dagen idag har bestått av ett inhandlande av en stycken borrmaskin och en mindre promenad. Jag och Katten Doris har vilat någon timme och nu blir det mest tv, och slappa i soffan. Hålla handen… 
Jag älskar honom, jag älskar…

Jag har slutligen fått klart min överklagan till Ekonomiskt Bistånd och Socialförvaltningen. Ligger på lådan och jag kan andas ut. 

Jag brukar inte få rätt hos Förvaltningsrätten, men förr eller senare? Och dessutom handlar det lite om att jag kan och vill stå upp för mig själv.

Kanske att jag vid någon tidpunkt får rätt och deras empati på min sida.

Man kan ingenting vinna, om man inte försöker.

Bara för ikväll och för att det är torka hos mig och mina meningar och ord…
En kort tänkvärd text ur ”Profeten” och ”Om döden”, av Gibran Khalil Gibran ; 
”Ty liv och död är ett, liksom floden och havet är ett. I djupet av era förhoppningar och önskningar ligger er tysta kunskap om det som är hinsides; och likt frön, som drömmer under snön, drömmer era hjärtan om kommande vår.
Tro era drömmar, ty i dem är evighetens port fördold. 

Er fruktan för döden är likt herdens darrande då han står inför konungen, vars hand ska läggas på honom i ära.
Är inte herden bakom sin fruktan fylld av glädje över att han ska bära sin konungs tecken?
Men är han inte än mer medveten om att han darrar? 

y vad är att dö annat än att stå naken i vinden och smälta in i solen?

Och vad är väl att upphöra att andas annat än att frigöra andedräkten från dess rolösa vågrörelse och låta den stiga uppåt och vidgas och söka Gud, fri från alla hinder?
Endast då ni dricker ur tystnadens flod, ska ni verk­ligen sjunga.
Och då ni nått bergets topp, ska ni börja bestig­ningen.
Och då jorden kräver era lemmar ska ni, i sanning, dansa”.

Jag har hela kvällen letat Fonder och Stiftelser att söka pengar hos.
Jag gör alltid ett försök och faller det ut rätt och till min fördel, så kanske det kan trilla in lite pengar till tandvård, kläder eller möbler.
Jag kan inte lita på och ta för givet att jag får hjälp av Socialförvaltningen i Skarpnäck, för sist jag fick min utbetalning, så fick jag inte ens hjälp med femtio kronor, som var en förseningsavgift och inte heller kostnaderna för mina mediciner. 
Jag har precis överklagat det. Jag blir arg och misströstar! Jag blir trött och förbannad…

Trött, som alltid… 

Ta hand om er därute! Ägna en tanke till alla de som sover ute i natt!
Tänk lite på alla dem som kämpar mot missbruk och hemlöshet!

På Återläsande, Gott Folk!
Väl Mött / Arthur

"Det dog en man en kall natt i november. På Söder"… Kort prosa, fritext, med poetiska inslag. Tidigare publicerad på bloggen…

Det dog en man en natt. 
Han dog på en soffa, i en skitig lägenhet, 
på Söder.
Han var ung. Runt fyrtio. Inte särskilt vacker. Längre.
Några tänder saknades i munnen. 
Håret blont, långt och tovigt.
Mager tunn kropp och med blå urvattnade ögon.
Torra läppar. Lortig. Ledsen. Över.
Överbliven. Kvarlämnad. Resterande rester. Över och övergiven.
Ingen kan älska en sådan man! 
Ingen kan förstå sig på en sådan man!

Undrar vem hans mamma var? 
Hade han bröder? Fanns det systrar?
Levde hans far? Undrar om hans mor och farföräldrar, älskade honom som barn?
Fanns där kärlek? Fanns det ömhet och smek? Existerade ömma ord?
Saknades han av sina vänner?
Det sistnämnda. Troligtvis inte. Nä, inte alls.

Vem tog hand om hans sorg, och vem lyssnade till hans trasiga röst?

Fanns det någon som höll hans hand, längre?
Vem torkade hans tårar? 
Fick han själv ta hand om sin förtvivlan? Fanns det någon tröst att ge till en sådan man?
Samlade han sin tårar i en ask, att bevara där inne i hjärtat? 
Var hans drömmar magasinerade, paketerade? Fanns hans mening och mål, bortom allt?
Vem somnade bredvid honom om natten? 
Någon som rörde vid hans kind?

Hejdlöst ensamhet. Hejdlös tomhet. 
Hejdlösa tårar, gråter förmodligen ingen.
Oåterkalleligt trasig, sönder, förbrukad och missbrukad man. 
Ingen kan älska en sådan man! Ingen kan förstå sig på, en sådan människa.
Gömde han sig själv, jaget och sin person, bakom en fasad?
En vägg av självförakt. En mur av trotsig stolthet. Hur såg hans sanna jag ut?

Funderar på vad som hände? Vad gick snett? 
Vad var det som gjorde att han fick dö ensam. På en soffa. På Söder.
Hur blev det så här? Vad och vem gjorde detta mot honom?
Hade han egna barn? En före detta fru? Eller kanske en före detta man?
Han kanske rentav hade en kärlek, som väntade någonstans.
Ingen kan älska en sådan man! Ingen kan förstå sig på, en sådan person.

Det dog en man en kall natt i november. På Söder. 
I en ruffig skitig lya. Ensam.
Inom honom existerade en sorg. En tomhet. Ett oändligt svart. 
En rädsla så grym, att livet självt slutligen tog honom med sig, och bort.
Långt bort. Till andra världar. Där kärleken bor. Där aldrig ensam existerar.
För livet, det levandes liv, var för tufft för honom.
Ingen vet… Jag vet inte… Jag såg endast ett fotografi. 
Han var en gammal knarkare. Han var hemlös. Tandlös. Skitig.

Av en överdos, dog det en man en natt.
En natt i november.
Han dog på en soffa, i en skitig lägenhet, på Söder.
Överbliven. Kvarlämnad. Resterande rester. Över och övergiven.
… Och vem bryr sig!?
Det var ju ändå bara en missbrukare…

/ Janne Arthur

Dagens dikt, lyrik och poesi, "Det bottenlösa", skrev jag utifrån sveket, hyckleriet och min egen okunskap om människors falskhet, tarvlighet och utnyttjande av min person… Och ändå, med naivitet och ren dumhet, sakta inse sanningen… Väl Mött / Janne Arthur

Det bottenlösa

”Bottenlösa havens känslor.

Stjärnors kristallblå klara kyla.

Frusna vintervikar.

Frusna danser. Dansar vals. Galen.

Kylande, bitande, isande, galen dans.

Över dessa frusna golv, på bara fötter.

Andas fattigt. Tiljorna har frusit till is. 

Tro inte, att jag inte ser!

Tro inte, att jag inte begriper!

För det som var så vackert, målades i svart.

Jag kan inte delta i detta, alldeles ensam”.