Jag är inte svår, egentligen. Jag är envis, har jag kommit underfund med och dessvärre även långsint. Jag är mindre bra på att lyssna. Det här gäller förstås i min kärleksrelation också!

Jag är inte svår, egentligen. 
Jag är bara lite ”luddig”, ibland.
Jag är envis, har jag kommit underfund med och dessvärre även långsint.

Jag upplever att jag kanske kräver för mycket ibland och att jag önskar mer än vad människor vill bjuda på, i första hand han jag försöker ha en kärleksrelation med! 
Jag missförstår gärna och jag vill ha tydlighet. Jag önskar validering och bekräftelse på att jag är okej som människa, att jag gör ett bra jobb och är uppskattad. 
Och jag får tydligen det! 
Vänner, syster och kärlekar bekräftar mig, säger att jag är schysst och bra och att de önskar mitt sällskap. 
Där brister jag, för jag lyssnar uppenbarligen inte!

Jag är mindre bra på att hörsamma vad som uttalas. Fakta! Tyvärr!
Det är som vanligt det där med fokus, koncentration och uppmärksamhet som brister. 
Jag vet om det där, och ibland har jag med mig någon som kan bistå mig vid till exempel möten med Socialförvaltningen, Myndigheter eller läkare, för att jag ofta missar det som är av vikt. Tankarna vandrar iväg. Jag tittar, betraktar, annat och helt plötsligt har viktiga saker dryftats!
Jag måste verkligen lyssna för att inte ”trampa fel” och missförstå vad människor säger till mig. Det kan bli väldigt fel om jag inte har koll på situationen, och då är det bra att vara två personer och fyra öron! 
Det underlättar!
Och jag är ofta tvungen att upprepa saker och ting, till exempel datum och tider, för att vara säker på att jag hört rätt och uppfattat saker korrekt.
Jag måste skratta lite, för det blir fel ändå… 

Själv är jag inte direkt tydlig, har jag förstått och jag pratar gärna om väder och vind, men vill inte besvära eller vara till krångel. 
Jag tänkte närmast på när jag måste be om saker och även i möten med läkare och sjuksköterskor på Beroende Centrum. Jag har svårt att vara direkt och distinkt! 
Jag kan bli undflyende, undvika samtal och vara lite diffus, luddig och inte berätta som det är. Jag hoppas att människor i autoritära poster, ja, som läkare och Socialsekreterare, ska kunna läsa av mig, förstå mig och kunna tolka min person! Korkat som fan! 
Och jag vill ogärna säga till någon som jag verkligen skulle behöva reda ut saker och ting med, att ”Du, jag skulle vilja tala med dig! Jag något viktigt att säga. Det här upplever jag! Det här känner jag och det där är inte helt okej”!
Jag blir gärna tyst…
Det ligger naturligtvis lite konflikträdsla i det också! Jag vill inte stöta mig med någon, men lyckas med det ändå, naturligtvis!
Ibland har jag kort stubin och reagerar innan jag hinner att tänka efter och landa i saker och ting. Hopplöst!
Det är vid de tillfällena jag ”stöter” mig med människor, min Socialassistent är det ganska synd om faktiskt!

I min kärleksrelation gäller detta också! Tyvärr! 
Han är redan hårt åtgången, min kärlek och man. 
Jag vill och önskar så mycket. 
Ärligt talat så minns jag inte så noga hur man gör i en kärleksrelation, och det blir gärna fel.
Jag vill så mycket, önskar mer och glömmer att det faktiskt är två människor i den här relationen och somligt får man faktiskt bara acceptera.
Jag känner att han är en tyst man, att han inte gärna är generös med uppskattande ord, och jag tycker att han gott skulle kunna vara mindre fåordig. Responsen? Jag lyssnar inte! Jag är inte uppmärksam! Jag hör inte!
Och som jag beskrivit tidigare i detta inlägg, så kan jag bara erkänna och skriva under på det. Jag är mindre bra på det där, med skärpa och uppmärksamhet.


Jag uppfattar många gånger att jag framfört det jag vill ha sagt. 
Jag kan tänka att jag är tydligt, klar som glas och att människor ibland kan läsa mellan raderna, av det jag säger. 
Märkligt fenomen det där.
Jag kan senare bli irriterad och förbannad för att människor inte förstår mig, begriper vad jag sagt, som jag faktiskt inte varit tydlig med, och jag kan bli oförnuftigt ledsen och sårad, när människor inte förstår mig och inte tycks lyssna. 
Men till saken hör, tror jag, att jag själv inte talar om hur och vad jag vill och känner, utan tror att jag är tydlig enkel och rak! 
Jag uppfattar mig själv på ett vis och när jag talar med andra så har det en annan uppfattning om mig. 
Lite spännande faktiskt!
Och dessutom har jag blivit medveten om den här bristen och när jag medvetande gjort det, så blir jag tvungen att ta itu med det också.

Det handlar till syvende och sist om att vara tydlig, tala så människor förstår och försöka att be om validering och ”kvitto” på att vi alla som är inblandade i olika samtal och diskussioner uppfattat saken rätt och riktigt.
Det här gäller förstås i min kärleksrelation också!
Det kan vara en god idé att faktiskt bara säga, ”Jag vill prata”! 
Som alltid; ”Hur svårt ska det vara”?


I övrigt blev det hela taget en märklig dag.
Somligt ska man inte bry sig om, medan annat kan man inte annat än förvånas över. Det blir maktlöst! Människor gör som de vill, oavsett vad jag känner, och det är bara att åka med! Det är okej! 
Jag vet hur det är egentligen och att fara med lögner och osanningar är inget att fästa sig vid. 
Så länge man vet vem som är korrekt, rätt och riktig, så vinner man i längden. Jag utvecklar det där under morgondagen.

Mycket märklig situation och frågan är om man ska lägga någon vikt vid det, eller gå ner på knä och själv leka i samma sandlåda. ”Min spade”!

Ta hand om er där ute i verkligheten, oavsett om du talar i nattmössa, är otydlig eller en lögnare, så var rädd om dig.
Skänk en tanke till alla dem som är kvar därute i kylan, alla de som krigar emot hemlöshet och missbruk!

På Återläsande / Janne Arthur


Dagens Dikt, Poesi och Lyrik, som jag bjuder på denna eftermiddag, är hämtad från Karin Boye och Diktsamlingen "För Trädets Skull"… Njut orden! Det söta, svulstiga och vackra! Avnjut dem, som en gräddig bakelse, till eftermiddagskaffet! Väl Mött / Arthur



Ur Idyll / Karin Boye

Din röst och dina steg faller mjuka som dagg på min arbetsdag.

Där jag sitter är det vår i luften omkring mig av din levande värme.
Du blommar i min tanke, du blommar i mitt blod, och jag undrar bara,
att inte mina lyckliga händer slår ut i tunga rosor.