Det blev en dag inomhus, hemma och i värmen. (Lite lögn, eftersom vi tog oss ut och åt mat… Gills det?) Ordning och reda, lite i alla fall. Veckans göranden iordningställd och ansökningar färdiga… Nöjd? Nja… Några kloka ord inför natten kanske..?

Det blev en dag hemma och inomhus. Söndag, snöigt och blåsigt.
Jag har suttit innanför och tittat ut.
Tänkte och funderade och skulle vilja…
Det där med att vi suttit hemma är inte helt korrekt! Vi tog en snabb och kort promenad i snön och åt en bit mat. Men det var kort, snabbt ut och fortare hem, så det räknas knappast!

Har iordningställt min oreda i almanackan och tror mig vet hur veckan kommer att se ut. 
Det blir säker bra. 
Det är lite mycket göranden till veckan och det växer en oro i magen. Oro och stress. 
Hur har det blivit egentligen? Jag som har varit en sådan produktiv, mångfacetterad, ”på gång” och energisk liten människa, har förvandlats till en trött, orkeslös och gnällig gubbe. Soffpotatis. Grinig och behövande…
Jag har svårt att i nuläget förstå att jag snart skall ut i arbetslivet igen, att jag ska påbörja någonting nytt, möta nya människor att lära känna och finna nya rutiner, arbetsuppgifter och göranden.
Jag hoppas på, som jag nämnt tidigare, att det är övergående, tröttheten, och jag försöker verkligen lita på det som läkare och sköterskor säger till mig, att det är kroppen som återhämtar sig, därav all denna trötthet…


Jag har i dagarna avslutat min medicinering med Concerta. Medicinerna jag tar för min diagnos ADD.
Jag upplever att det inte har någon större verkan på mig! Att ifrån start känna att det här kan bli bra, till tio veckor senare, har känslan blivit förbannat knasigt! Känslor, mående och andra biverkningar som jag förväntat mig skulle gå över, har inte lämnat mig. 
Jag träffar som sagt läkaren i veckan och jag vet att det kanske inte är så smart att avbryta medicinering med preparat som är narkotikaklassade, men just nu känns det som om det faktiskt kan kvitta.
Jag känner att det har blivit för destruktiva tankar, funderingar och tvivel kring självklara saker och jag har misstro på kärleken, vänner och jag har dessutom blivit ännu tröttare. 
Och jag ska ut och röra på mig! Jag vet att det är bra!
Jag ska ut i verkligheten och leva lite och hämta frisk luft.
Jag lovar att den här lilla knubbisen ska ta sig i kragen och åtminstone börja ta promenader och komma igång. 
Frisk luft och motion brukar vara bra, sägs det. 
Projekt och projekt! När skall detta påbörjas?
Jag är suverän på att skjuta upp saker. Just nu saknas det lust. det finns ingen. Alls!

Från det ena till det andra…

Jag har gjort det jag tänkt att jag skulle göra. 
Det där som hänger över mig. Ansökningar, ordna med Almanackan och dessvärre avboka och omboka en del av mina möten.
Jag har faktiskt inte så mycket att göra, men som sagt, vissa veckor och dagar blir det för mycket. Den så kallade ”ketchupeffekten” är veckans honnörsord. Allt på en gång!
Jag har sammanställt min meritlista över mitt yrkesliv. 
Jag har påbörjat med att skriva om mitt CV, dock ej färdigt ännu och jag har ordnat med det som förväntas av mig inför morgondagen och Jobb Torg Resurs. 
Är jag nöjd? Nja… 
Det känns ständigt som om det är mer jag har missat och ännu mer jag ”borde” fått gjort!
Jag har fått i ordning min ansökan om Ekonomiskt Bistånd, jag har letat upp alla de papper jag behöver för mina ansökningar till de fonder jag önskar söka hjälp hos. 
Jag har också fått ihop en del texter, som en god vän till mig väntar på och jag har till och med ordnat med mejl och brev till dagstidningar och morgontidningar, angående en text jag skrivit. En text som jag själv känner är bra och beskrivande om hur det är att vara beroende och underdånig av Socialförvaltningen, Ekonomiskt Bistånd och människor som sitter och bestämmer över ens liv och leverne.
I texten beskriver jag ganska grovt hur det är att kriga, blottlägga sig och förnedra sig inför myndigheter och hur det faktiskt är att känna sig degraderad och icke trovärdig som tillfrisknande missbrukare.

Som en före detta vän skrev i sin blogg, ”För alltid stämplad, för alltid brännmärkt och skadat gods”…
Det stämmer tyvärr. 
Det känns som om, oavsett om det har gott en längre tid av nykterhet och drogfrihet, att det ständigt bor en känsla av att vara lortig och inte helt rumsren, i kroppen.
Till saken hör, att även i den här gruppen av individer och skadade själar, så gäller det ständigt att slå nedåt och försöka att se sig själv som framgångsrik, bra och ”på banan” för att framlyfta sig själv och för att någonstans kunna fortsätta sträva efter mening och mål.
Jag sticker inte under stolen med, som jag beskrivit tidigare och vilket jag känner viss skam inför, att även jag besitter den där känslan! Högmod! Men det är obehagligt, lortigt och hotfullt på Öppen Vården och Beroende Centrum Maria Capio. Det är förbannat olustigt.
Det är stökigt, rörigt och oerhört mycket tjafs och ilska. 
En del är dessvärre bakfulla, fortfarande ”på” och försöker ändå att få tillgång till substitution behandling och mediciner. När det inte fungerar framgångsrikt för dem, blir det tumult och gräl. Det finns ordningsvakter att tillkalla. Det har skett en gång på detta dryga året, då jag själv varit i Öppen Vården, att väktare tillkallats! 
Och det är ofta som det är stressigt, psykiskt förstås, i väntrummen och det är många gånger som andra medpatienter ser snett på en, tittar nedåt, med överlägsenhet och även frågar om man ”har något” att sälja… Eller, ”om man tror att man är någon”.
Drogernas ”snabbköp” ligger precis i parken utanför entrén till Maria Capio på Södermalm, du kan få nästan vad du vill där. Jag själv brukar ha bråttom förbi.

Ta hand om er därute i verkligheten och den ”riktiga” världen.
Se sanningen, var alltid ärlig och tala alltid sanning. Tala alltid sanning!
Det är inte så obehagligt att erkänna sina tillkortakommanden. 
Det är inte så farligt att erkänna sina misstag och be om förlåt. 
Jag håller på så gott jag kan och som de brukade säga i Tolvstegsrörelsen, ”Vad är din del i det hela, vad kunde du ha gjort annorlunda”? 
Det handlar om att rannsaka sig själv och alltid försöka att vara ärlig, schysst och medmänsklig.

Skänk en tanke till alla dem som är kvar ut i kylan och kämpar mot hemlöshet, rädslor, missbruk och döden. 
Tänd ett ljus för alla dem som förlorat någon i sjukdomen och be en bön! 
Bönen är människans sätt att kontakt ”Gud” och be den ”Högre makten” om råd, vägledning i livet! 
Om du tror eller inte, gör ett försök! Allt går faktiskt inte att förklara!

På Återhörande min vän, under morgondagen! Väl Mött / Janne Arthur



Tjugo år från nu,
kommer du att vara mer besviken
över de saker du inte gjorde,

än över de saker du gjorde.Segla iväg från en säker hamn.Fånga förliga vindar i dina segel.Utforska!Dröm!Upptäck!

/ Mark Twain