God kväll. Fredag och jag är ensam hemma.
Ja, eller ”hemma”…
Jag är i Alby i min kärleks fina lägenhet tillsammans med katten Doris, även kallad Snurran och skriver, lyssnar på musik och tittar runt lite på webben.
Jag har vilat, som alltid.
Jag har tittat på dålig tv, vilket blev en ganska kort session, eftersom jag bara blir irriterad! Jag har druckit och dricker kaffe tillverkat av en flott köksmaskin.
Irritationen och Fredagshumöret blev inte bättre av de teveprogram jag tittade på.
Det är lite mycket ”plastic fantastic” på tv. Välj kanal och välj dokusåpa, och kaboom, där är de, plast tuttarna och muskelsnubbarna…
Jag tänkte att jag skulle skriva om allvarliga saker i kväll, men det kom av sig.
Jag insåg att jag var på dåligt humör och det inlägg jag så ambitiöst påbörjat, har fått stå tillbaka för ett mer allmänt ”surr” och ”snurr” i huvudet.
Och… Jag kan inte svara på varför jag är grinig.
Jag tror som sagt att teven kan ligga bakom en del av detta sura humör, men det ska i och för sig till mer, för att härskna till, än en dum jäkla tv!
Jag var nog lite irriterad och låg från början.
Teven gjorde det inte bättre!
En väninna sa till mig att det inte alls behöver finnas orsaker till att man är på dåligt humör, nedstämd eller ledsen. Man behöver inte förklara allting, minns bara att det går över.
Det finns inte förklaringar till allt. ”Jag är grinig. Punkt”! ”Varför då”? ”Jag vet inte! ingen aning”!
Jag tittade runt lite bland nyheterna och fann en del att fundera över.
Förmodligen med en lite aning av inspiration från tv-världen…
För… jag vet inte om du själv har sett det, men det är lite mycket av ytliga, plastiga och silicon-stinna människor överallt?
Är det inte lite för mycket av ”Ken-dockor” och ”playboybrudar” med handbolls-stora fejk-tuttar?
Det kan hända att jag är på lite fel sida om nyheterna förstås, lite i utkanten och i marginalen av ”verkliga” nyheter, för jag har ju inte bara ”hamnat” där, på nöjessidorna, där den här typen av uppslag återfinns.
Jag är fullständigt medveten om att jag inte bebos av ett utmärkt och tillfredsställande självförtroende, eller en schysst självkänsla, för den delen, men är det inte lite konstigt?
Är det inte märkligt att människor gör väldigt mycket för att göra om utsidan och ”snygga” till den, till någonting som många av oss dödliga dessutom tror är på riktigt och så som man ska se ut!?
Och en del av dessa kvinnor och män fortsätter att göra om och spruta in och bygga om, tills ingenting är kvar av det naturliga och ursprungliga?
Nu skulle jag kunna släppa en sådan där moralkaka, eller någon klyscha som förkunnade vikten av att älska sig själv och acceptera så som man ser ut.
Jag skulle kunna dra ett par floskler om att de kanske skulle lägga sina pengar på att finna det inre lugnet och friden? Kanske skulle de försöka att djupdyka i sitt inre, för att fiska upp det som möjligen saknas. Är det inte ”general-knas”? 
För något måste ju vara fel? Kapitalfel? Eller ”fullständigt åt helvete”, när hela utseenden, kroppar, tuttar och muskler byts ut och ”tuttas till”, pumpas upp och omvandlas till någonting som inte finns. Egentligen!
Jag funderade även på hur ”plasteffekten” har på dem som växer upp idag?
De som kanske är i tjugo, tjugofemårsåldern?
Kanske kan man laga själar med nya läppar!?
Kanske kan livet bli lite bättre om man har en plattare mage?
”Om jag bara hade en fast fin rumpa, då”… ”När jag får de där brösten, som är stora, fasta och fina, då kanske”… Strävan efter ideal som inte finns och som till på köpet inte är mänskliga, får många av oss att tro att det är vägen till lyckan.
Vad står det för? Varför tror ”brudar” och ”babes” att sönderblonderat hår och ”siliconbrön” är snyggt och en väg till lycka?
Plutande läppar, höga kindben och härliga urringningar, kan det skapa tillfredsställelse?
Och vem skapade idealen?
Vem och vilka är roten till det fejkvärlden och till ”plastic heaven”?
Och du… tänk när dessa människor kommer på att det inte hjälpte? Att allt arbete och alla operationer och all självsvält inte var lösningen? Vad gör de då?
Egentligen ska inte jag förlöjliga och ironisera över andra mänskors önskningar och tro på lycka och glädje. Jag ska inte vara cynisk, för även jag, för kanske tjugo år sedan, strävade efter ett snyggt, läcker och ”titta-på-mig” utseende!
Jag har gjort ganska mycket för att få vara skitsnygg, bli betittad och kanske även finna fler älskare, mer framgång och åka lite gräddfil i tillvaron.
Kanske inga operationer , men jag har tränat, jag har svultit, gått på dieter och ansträngt mig för att bli attraktivare och mer sexig. Och jo, jag har sprutat in lite här och lite mera där också, men den ”effekten” har ansamlats någonstans i kroppens alla lymfkörtlar!
Jag kan gå till mig själv när jag skriver, att det hjälpte inte.
Inte någonting alls! Även jag tänkte; ”Om jag bara”…
Insikten kommer till en tillslut, det tar lite tid bara och det är inte lätt att lära och tänka om, när så mycket vackra människor ser ner på en från reklampelare, i filmer och tidningar.
Man blir liksom ständigt uppdaterad på hur man ska se ut, vara och uppföra sig för att bli framgångsrik på alla plan i livet. Hela tiden blir man påmind och ständigt medveten om att man inte hänger med, är lat och låter kroppen förfalla.
Man blir fulare helt enkelt! Jävligt gammal!
Jag vet inte… kanske att de verkligen blir lyckligare?
Kanske att det faktiskt är vägen till lycka?
Men jag tänker att även de, som till exempel Victoria Silvstedt, Rebecca Stella, ”Kissie Alexandra Nilsson” eller den senaste plastbiten i raden, Samir Badran, torde väl ha samma tankar, likadana önskningar, och strävanden som vi andra; att bli älskade, uppskattade och omtyckta för den vi är?
Att vara nöjd, glad och tacksam för att kroppen faktiskt fungerar, är ett underverk i sig, och det borde väl de också känna och tycka!
De måste ju ha samma funderingar som jag och många med mig, om livet, själen och döden? Eller..?
Tyvärr tjejer, killar och alla plastbitar som går på två ben, ni kommer att dö ni också, precis som alla vi andra! Ledsen att behöva säga det, men det kan omöjligt vara miljövänligt att kremera kroppar som är stoppade med allt som dessa lemmar stoppas med..?
Och tyvärr, ett är säkert… vi dör! Allihop! Förr eller senare.
Det är ett märkligt fenomen och jag kan skriva spaltmeter om det, analysera och filosofera över vad det är som felar och fattas människor.
Jag kan skriva och tänka till och ändå inte bli klok på det…
Undrar hur det är att somna på kvällen, med alla de där plastattributen? Undrar hur det är att vakna på morgonen och nästan vara fix och färdig, när man slänger benen över sängkanten?
Konstigt. Märkligt och det tål att tänkas på lite till…
Jag får önska dig en skön kväll och en härlig Fredag, av det som är kvar.
Själv ska jag fortsätta banta, dricka mer vatten och kräkas över Pardise Hotel på Trean. Kanske att det blir mitt Fredagsmys? Kolla på riktigt dålig teve och förfasas över hur människor orkar med att vara så överspelade och tillfixade.
Nä… Jag ska se en film. Skräckfilm förstås…
Älskar skräckfilmer och att blir ruskigt snuskigt rädd…
Ta hand om dig! På Återläsande i morgon!
Tack för din uppmärksamhet!
Väl Mött / Arthur, eller Janne… det är bara att välja 🙂
Vardagliga Anteckningar... 