Tänkta tankar och funderingar jag tankat! Ett hopkok av det inre, av prosadikt och enbart förvirrade funderingar… Jag älskar honom så jag går sönder. Jag längtar efter honom…

God Förmiddag Världen, Alby och snart bagaren i Bagarmossen.
Trött. Kaffe, kaffe och mer kaffe…

Det bor en sorg i den här mannen.
Och små pojkar blir också vuxna män…

Jag har en ständig ihållande och efterhängsen känsla av att vara i vägen. Det är svårt att förklara, men det är som om hela mitt inre jag är ett Karbonpapper, och det mesta jag känner, gör och tänker, stencileras av och fäster vid på själen. Känslorna är så stora, hårda och oformligt tunga, att de känns som om det är fördubblade. Två. Flera stycken, som blivit ett. Mina tankar är av tyngd och jag blir trött. Funderingar gånger två, upphöjt med fyra… Djuplodat? 
Jag vet… Dessa tankar och grubblerier.

Och förmodligen leder de ingenstans, men hellre för mycket tankar som ger ett enda resultat och en enda insikt, än att ständigt leva i ett drog-rus och aldrig önska något mer av livet!
Hellre miljarders miljarder outgrundliga och obefogade grubblerier och filosoferande, än att vara omedveten, inte ifrågasätta och i alla fall vid något tillfälle inse att; ”Jag har lärt mig mycket om livet! Och, om mig själv”…

Jag är lite rädd och orolig. 
Jag tror inte att det blir ordning i mitt liv. 
Det är en känsla och inte ett faktum. Skräckblandad förtjusning tror jag att det är. 
Rädd och nervös för att bo ensam igen, inte ha människor omkring mig (Personal!), som på Stödboenden jag bott  på, inte vara påpassad, inte behöva ”anmäla sin hemkomst och inte heller behöva tänka på sina med-boende och rädslan för att bli störd, besvärad eller påhoppad i tid och otid.
”Har du något..? Har du sprit… Du… Vet du var jag kan få tag på… Säljer du”? Trött så in i helvete på det! 
Tack! Jag slipper det nu!

Jag är rädd för mörkret. 
Jag är oroad för ett nytt område och jag är rädd för att misslyckas.
Och jag är skräckslagen inför att vara till besvär, när jag faktiskt hyr lägenheten i Bagarmossen i andra hand av Socialförvaltningen och jag tänker på min man, han jag alltid vill vara nära, nära, och undrar hur det kommer sig att han vill vara med och hur han står ut!?
Jag älskar honom så jag går sönder.
Jag längtar efter honom när han inte är tillsammans med mig. Han är en del av allt det jag saknat. Han uppskattar mig trots mitt tidigare liv, trots mina ärr och sårigheter. 
Han tycker om mig oavsett hur jag levt och hur jag varit.
Är det bra att älska någon så mycket? Är det sunt?
Jag har förlorat en gång, brutalt och plötsligt, och kanske ska man värja sig för det? 
Kanske att man ska låsa en del av passionen och betagenheten ute? För tänk om…
Tänk om det händer någonting och döden kommer på besök?
Det har skett förr. Det skapar en del onödig rädsla och oro. Det ger känslor av att inte kunna avgöra om det är värt det, att vara osäker och rädd. 

Ska man ignorera det och inse att det aldrig kommer att finnas någon möjlighet att förutspå någonting och att man aldrig kan förbereda sig på hur livet faller ut på ”spelplanen”, som är livet!? Man kan aldrig gardera sig! Aldrig försätta sig i hur det kommer att bli och vara!
Tillvaron och dess fullständigt oförberedda och en förborgade slutna hemlighet…

Det bor en sorg i den här mannen.
Det finns obeskrivlig nervositet, oro och rädsla. 
Det är inte helt enkelt att sätta fingret på vad exakt det är som kryper i kroppen av olust, men det är där.
En god vän sa; ”Det behöver inte alltid finnas förklaringar till allting! En känsla kan uppstå och bebo kroppen utan att det behöver finnas en förklaring”! 
Det var skönt att höra och veta. Det ger lite utrymme och tidsfriskt på något vis… 
Men kan känna saker utan att behöva analysera sönder sig själv och ägna sig åt hårklyveri. Och det behöver inte ägnas mer tid till det, än att konstatera att det får ”vara är så” och det ger mer tid och utrymme till att ta hand om sin gråt… Mer tid till att ”bara vara”, eller?

”Jag fann lugn och ro i snårskogen, vid vattnet och sluttningen ner mot det vackra glittrande.

Sommar. Doften av nyslaget gräs. Nymålade kolonistugor. Blommor, bark och torra kottar.
Andas. Känslan av fel och rätt infann sig. Detta stämmer inte! Det här är inte meningen med mitt liv! Detta är inte menat att vara, inte anledningen till mitt varande och inte heller syftet med att vara människa och man”…

Jag får inte ihop det jag önskar, till mitt nya liv. 
Till det där nya ”krypinnet” i förorten Bagarmossen. Jag har en oerhörd önskan om att få komma tillrätta och börja leva ett mer normalt liv. Jag önskar mig få, men vackra saker. 
Få men tilltalande föremål och ting.
Jag vill ha mitt vackra altarbord där. Jag skall ha ett vackert altarskåp på väggen, med rökelser och figuriner från alla olika religioner och livsåskådningar. All tro, all religion och all Universell vägledning ska få plats där, i skåpet och där ska jag tända rökelser och ägna tanken åt det bra och positiva.
Min man och kärlek har minsann även hann fått ge plats åt världens all tro och filosofi.
Även han har ett altarbord. Upprättat av mig. Upprättat av oss båda.
Jag ber där ibland, när jag kommer ihåg det och jag tänder rökelser och tänker…
”Gud, ge mig sinnesro, att acceptera”…

”Det var en gång en pojke.

Han var ledsen och sårad. 
Han hade ont enda in i själen.

Trasig, sa somliga. Hopplös, sa andra. 
Misslyckad, sa ytterligare någon.

För att stå ut, missbrukade han. Alkohol, droger, mat, sex och kärlek.

Det som blev så fel. Som blev en själslig död. Som nästan dödade hela honom.

Missbruket. Och det ständiga; Älska mig! Älska mig! Se mig!

Allt det som fattades honom, försökte han på alla sätt att mätta med annat.

Fylla det inre tomrummet, ständigt, med någonting, för att få tyst på längtan och ömhetstörsten.

Pojken blev en man. Åren av missbruk tog ut sin rätt.

Skadad och sargad, kröp han till korset”…

Ta hand om dig därute i verkligheten. 
Det blir en bra dag och jag tänker kliva ut i dag med en känsla av nyfikenhet och tankar kring ”Fan! Vad spännande”!

Jag skänker en tanke till alla dem som ännu lider i missbruket och de som känner sig ensamma. De hemlösa! Hur gör du?
Jag ska försöka att, även om jag är oerhört trött på det, skänka ett leende till alla dem som tigger på våra gator. Jag har inget annat att ge och inte heller någonting annat att erbjuda…

På Återläsande under dagen!
Jag ska ordna med det allra sista i ”Pundar-Kåken” på Södermalm och sedan ska jag ta en promenad och leta reda på ett mindre bord och en soffa. Jag utgår ifrån att just den här dagen, just nu och framförliggande tiden, blir bra! Det blir en bra dag!

Tack för all din uppmärksamhet!
Väl Mött / Janne! Ja´, eller Arthur, vilket som ”smakar” bäst i din mun…

Våld i nära relationer, kallas det. Det finns överallt och förekommer mer än vad vi vet, tror och låtsas om… slå honom sönder och samman. Ben för ben, tand för tand, och hudflänga kroppen till oigenkännlighet.

Våld i nära relationer, kallas det.
Det finns överallt och förekommer mer än vad vi vet, tror och låtsas om.
De är få som anmäler. De är få som talar om det och det är färre som vågar fråga.
Skam, skuld och en känsla av, ”varför gick du inte”, kväver de flesta rop på hjälp.
Många kvinnor och män, låter sig kuvas, slås till marken och ta emot stryk och nedlåtande ord från en partner, älskare, anhörig eller sambo.
Jag är en av dem som levt i oerhört destruktiva relationer.
Ett rubbat utbyte av droger, alkohol, mot kärlek, någon typ av trygghet och bekräftelse. Att få vara någon och undkomma ensamheten, har i alla fall fått mig att göra obegripliga saker.
Byteshandel. En ren byteshandel. Prostitution. Hallick och fnask. Horan och madonnan… 

”Han ligger i badkaret.
Badvattnet är hett och dess yta är täckt av skummande små bubblor.
Värmeljus är tända och står placerade på de bredare delarna av badkarskanten.
På toalettlocket står stearinljus i olika ljusstakar och ett stort dricksglas med ren Vodka gör dem sällskap.
Flaskan med sprit är placerad på golvet, strax nedanför. Den är fylld till hälften.
Osmakligt nog hänger en kristallkrona i taket och på golvet ligger en vinröd handknuten matta från Afghanistan.

Mjuk musik strömmar från en radio ute i vardagsrummet.
Han njuter av sin ensamhet och rådande tystnad.
Lägenheten är väldig, både på längden, höjden och tvären. Rymd. Ljust och stort.
Bostaden är i stort sett designad i det allra senaste av inredning.
Mycket glas, tyngre trä och metallföremål av olika slag. Skulpturer på golven och fläskigt påkostade tavlor på väggarna. Stora fönster med djupa burspråk.
Utsikt över parken och vattnet.

Han ligger där i badet och känner berusningen ta över kroppen, sinnet och hans oro i bröstet och magen.
Han är nervös. Självmedicinerar sig med morfintabletter och mängder av alkohol.
Hans man och älskare har fått veta vad som skett och är rasande arg.
Han vet att han inte längre kommer att kunna vara kvar i våningen.
Älskaren kommer att kräva det av honom, att han ger sig av!
Han måste ta sig därifrån.
Men ännu är det inte bråttom. Ännu råder ingen större panik och alkoholen har haft den verkan han önskat. Lugn och ro.
Känslan blir att han är redo. Han kan dö nu. Nu får det vara.

Hans älskare och man är bortrest. Kommer inte hem ännu på några dagar.
Älskaren har upplåtit bostaden åt honom och han njuter i det djupa badkaret.
Andas och tänker. Funderar och undrar hur det är tänkt att bli och vara.
Badvattnets hetta börja avta, men han ligger kvar där och dricker ytterligare ur det stora dricksglaset, ryser till och tänker på det som skett.

Han har mött någon.
Han har träffat någon, som han känner stort inför. Mäktigt och starkt. Är det kärlek?
Han vill lämna det destruktiva livet med sin älskare bakom sig och rymma därifrån.
Planen har vuxit fram och han vet vad han måste och ska göra.
Han äger ingenting av det som finns i våningen och han har endast några enstaka klädesplagg i en låda i sovrummet. Lite toalettsaker och två par skor i hallen.
Det går fort att få ner i en väska. Ingen panik. Inga problem alls. Det är snart gjort!
Det går snabbt att plocka ihop det få tillhörigheterna och sedan undfly sin plågoande och älskare.

Men inte ännu. Strax ska han kliva upp ur badkaret och sedan påbörja det som han, tillsammans med en god vän, planerat.
De har tillsammans planerat en flykt, långt bort. Han ska kunna vila där, bortanför staden och parken, rädd, skrämd men ändå fri.
Han måste komma därifrån, för älskaren kommer att slå ihjäl honom.
Mannen som blivit tyrannen och plågoanden i hans personliga helvete, kommer att slå honom sönder och samman.
Ben för ben, tand för tand, och hudflänga kroppen till oigenkännlighet.
Han ska dö, det har han hotat med.
Han har skadat honom förut, så det är inte främmande på något vis.
Älskaren har slagit honom tidigare till det odefinierbara.
Han har pucklat på, spottat och svurit över honom förr, så det är inget främmande.
Men nu ligger han kvar i badet lite till. Njuter och låter vattnet skölja över honom, som ebb och flod, när hans kropp försiktigt glider omkring i badvattnet.
Han låter fötterna dyka upp och ner bland bubblorna i karet.

Vattnet är ännu varmt och han hör inte nyckeln i låset, där ute i hallen.
Någon kommer in. 
Han hör inte och han ser inte.
Han nynnar med till musiken. Han låter höfterna gunga lite i takt med tonerna utifrån det stora rummet.
Det är då han känner, mer än ser, närvaron av honom. Älskaren.
Han står där, väldigt plötsligt. Rädslan får hjärtat att stanna ett ögonblick, bokstavligen upphöra att slå en kort sekund.
Tankarna far som blixtar igenom huvudet. Paniken tar över kroppen, omedelbart.
Inte nu! Inte ännu! Han ska inte vara här! Vad vill han!? Varför? 
Vem har berättat?

I två långa kliv är älskaren framme vid badkaret och river tag i hans hår.
Han sliter hårt och brutalt i det axel långa håret, och han själv försöker att följa med i älskarens rörelser, för att smärtan ska mildras.

Älskaren är homofob. 
Han gillar inte bögar, som han säger. Äckel. Vidrigt. Kadaver.
Han gillar inte stjärtgossar och män som är perversa med varandra.
Snuskigt intimt och avskyvärt. ”Jävla äckel”.
Men ändå har han en älskare. Ändå har han en yngre man.
I ett badkar. I en vacker våning. Med utsikt över vattnet och parken.
En man som han gör som han vill med. Som han slår och agar, och som får okvädingsord riktade emot sig i galna vrål.
Han vrålar som en vettlös och undrar vem fan han tror att han är, ”lilla bögjäveln”. Vem? Tror han verkligen, kärringen, att han ska komma undan det här!? ”Va”?

En del av ljusen på badkarskanten ramlar ner i vattnet och andra trillar i golvet.
Stearinljusen, Duralexglas med sprit och vodkaflaskan, rullar iväg över klinkergolvet.
Älskaren, hans man, drar upp honom hur badkaret och han försöker att göra motstånd, men rädslan, fyllan och paniken får honom än mer fumlig.
Han är våt och skräckslagen. Han är rädd för sitt liv och hjässan gör ont.
Hjässan gör sinnessjukt ont.
Väl på badrumsgolvet, som en blöt fisk, fortsätter den storvuxne älskaren att hålla ett fast grepp om hans hår. Samtidigt sparkar han vansinnes sparkar i hans mage och över lårens baksida.
Han försöker att göra sig fri.
Han försöker att komma loss.
Han försöker verkligen att komma undan hans våld och som så ofta förut, så försvinner smärtan, mannen och galenskapen.

Han betraktar sig själv och hela sceneriet uppifrån och utifrån sin egen skräckslagna, våta och numer kalla kropp. Försvinner ut och bortom verkligheten”.

Våld i nära relationer, kallas det.
Det finns överallt och förekommer mer än vad vi vet och tror.
Många kvinnor och män, låter sig kuvas, slås till marken och ta emot stryk och nedlåtande ord från en partner, älskare, anhörig eller sambo.

Jag är en av dem som levt i oerhört destruktiva relationer.
Ett rubbat utbyte av droger, alkohol, mot kärlek, någon typ av trygghet och bekräftelse. Att få vara någon och undkomma ensamheten. Byteshandel. En ren byteshandel. Prostitution. Hallick och fnask. Horan och madonnan…

Mannen i badkaret, vad hände med honom? Lever han? 
Överlevde han?
Jo, han lever, överlevde och får äntligen hjälp att lära känna sig själv och återerövra kroppen, sinnet och sin egen person. 
Sakta är han på väg att lära känna den människan som han egentligen är. 
Försiktigt och trevande.
Mannen i badkaret håller som bäst på att hämta hem sitt mod, sin styrka och det faktum att han duger precis som han är…
Och han lever. Överlevde med en hårsmån. 
Jag känner honom mycket väl…
Jag växte upp med honom. Stod honom mycket nära…

Han var jag… Jag var han”!
/ Arthur