Jag känner ännu att jag befinner mig i en existentiell kris, identitetskris och förvirring, men äntligen… På väg! Och jag Isolerade ju mig. Var ensam och drack sprit. Grät och var mest jävligt eländig. Äventyret och magin, som är Jag.

Stabilitet.
Värdefull.
Kärlek.
Lycka.
Smidighet och följsamhet…
Rutiner, och att vara människa…

Jag känner ännu att jag befinner mig i en existentiell kris identitetskris och förvirring, men äntligen börjar jag att må bra.
Jag blev så ensam i mitt missbruk. Och jag har älskat på ett oändligt vis. Groteskt och oåterkalleligt.
Drogerna och spriten. Alkoholen som är en drog. Min vän i nöden, flaskan.
Flaska, flaskor och flaskan. Döden…

Jag har inte riktigt själv förstått vad jag gjort, vad jag varit på väg, eller vem jag är! 
Jag har inte riktigt hunnit med att förstå vad som sker i tillfrisknandet!
Just nu kan faktiskt ärligt säga att jag känner mig stabil. Stabil och stark… osäkert, men stabilt! Ännu lite rädd, men stabil.
Det är skönt att få leva och vara människa, igen. På väg, på något vis. Och jag njuter utav detta, för vad morgondagen ger, det vet ingen.

Ännu trött, ännu utmattad och jag försöker att acceptera det, men det är liv i den här kroppen. 
Jag trodde aldrig det, att jag skulle få uppleva den känslan på nytt. Bitvis får jag avsmaka det jag tycker mig känna igen, för många förlupna år sedan, att leva.
För när man befinner sig på botten av livets allt och man har gråtit sig sönder och samman, när man befunnit sig i ett tillstånd då man inte orkar längre och bara vill ge upp, då tror man inte att känslor som stabilitet ska återkomma i ens liv. 
Man tror att man alltid ska må dåligt och bara få befinna sig i ett ingenting och bara vara destruktiv och förstöra för sig själv… Vara en vandrande jävla katastrof! 
Ett svart kärlekslöst ingenting. Ett vakuum. Och döden…
Men så fattar man viktiga beslut och man försöker och vill, för att livet ännu är en gåta och för att nyfikenheten vaknar till liv igen.
Helt plötsligt vill man något mer. 
Jag vill något mer, med mitt liv! Jag vill hinna fånga livet. Jag vill hinna med att leva och återfå värdighet och stolthet.
Det var inte meningen att supa sönder mig! Det kan inte vara meningen att man ska 
söka och leta efter mer kärlek, försöka att finna någon eller något som kan ersätta den innersta känslan av saknad och tomhet. Det där hålet! Tomrummet i själen!
Man jaga, jagar och söker för att finna svar och en snabb enkel lösning… Drogerna. 
Det var en lösning, en kort tid, men utförsbacken är brant och hiskeligt snabb!
Det går inte att finna känslor som aldrig har varit. Det finns inte!
Det går inte att fylla tomheten och utanförskapet med rus, undflyende eller smitningar, för att man inte vill konfronteras med sanningar och det tomma innehållet!
Jag förstår det nu och lämnar det därhän… Jag kan inte göra någonting åt det som redan är över och passerat!
Jag har, till skillnad från så många andra, fått möjligheten att ta mig i kragen, resa mig och få hjälp. Jag har fått en chans till!
Jag har bett om den, räddningen, det går inte annars!
Nu är det jag som ska upp på benen och få ordning på livet, tillvaron och vardagen igen.
Det är så tufft och det är osäkert, tröttsamt och mycket tårar, men nu…
Nu finns absolut ingen återvändo. Ingen alls. Framåt och uppåt gäller!

Och kärleken till en annan människa. En del av syret, luften och rymden.
Min själsfrände och bästa vän… Kärleken gör mig hel och till en bättre människa. 
Mycket märkligt, känslan av att vara trygg, men så är det! 
”Alltid du och jag? Orkar du bära det i din famn? Är det för dig betungande”?
Alla strävar vi ju efter att finna någon att dela livet med.
Att dela mornar, kvällar och helger tillsammans med en annan människa och själ, är någonting som vi alla vill ha. Vi söker kärlek, bekräftelse, uppskattning och värme, hos en annan individ… Ibland finner vi det, ibland inte alls.
Några få finner det där äkta, varma och passionerade, det som kanske är pusselbiten som saknas i livet. Härliga, underbara, glödande och vackra.
På vägen dit, kommer andra vänner i ens väg. Falska, smutsiga och lortiga vänner.
Flaskor till exempel. Fina vänner. En kort tid!
Och närmare döden…

Och jag Isolerade ju mig. 
Var ensam och drack sprit. 
Grät och var mest jävligt eländig. 
Ville inte att andra, mina vänner och min syster, skulle se mig i det tillståndet och jag avskärmade mig… 
Blev väldigt ensam och övergiven. Finns ingen annan att skylla på, än mig själv. Absurt, sjukt och destruktivt! 
Och man kan inte alltid göra så mycket åt hur man väljer att hantera livet. Det blir fel på vägen! Man försöker att finna vägar ut ur det som värker sönder en inifrån och man självmedicinerar med vin och sprit… Droger.
Och sanningen är ju den att man vet att det är fel, att det är jävligt skevt och att det inte fungerar i längden. Människor dör, varje dag i missbrukets gegga och spyor!
Det funkar inte att bedöva sig med skit, för det blir bara värre, när man väl vaknar till liv igen. Skit luktar. Missbruket luktar skit!

Nu finns det en plan! Jag har fullt stöd av sjukvården, terapeuter, min stora kärlek och nyvunna vänner!
De tror ännu på mig och uppskattar mig, fastän det blev förbannat galet på vägen. Jag behöver inte stå för det jag gjort. Jag var och är sjuk och sjukdomen, missbruket kommer aldrig att släppa sitt grepp om mig.
Jag behöver aldrig säga förlåt, för det var drogerna som kidnappade mig och gjorde mig till ett monster och ett svin.
Men… jag försöker att förklara. Jag önskar att gottgöra. Jag vill att de som är inblandade i mitt nya liv ska veta att det finns oerhört mycket skam och skuld.
Jag jobbar hårt med det! Jag kommer aldrig att bli frisk, men det kanske bli hanterligt om jag gör som jag ska. 
Från och med nu är det bara jag själv som väljer, Livet eller drogerna. Blir det trassel och svårigheter på vägen så ber jag om hjälp! Jag har full insikt!
Jag tänker inte, jag vägrar, låta missbrukarrösten få övertag och vinna den här striden! Aldrig!

Hur i helvete kunde det bli så här? Varför?
Denna ständiga fråga om varför och vad jag hade kunnat göra annorlunda. 
Och som alltid, så är det bara tyst och det finns inga svar, ingen som kan servar mig dem heller, för det finns inga! 
På frågan om varför, finns inga svar! Kommer aldrig att återfinna dem, för det har aldrig existerat eller funnits till. Ingen vet och ingen människa kan hjälpa mig med dessa frågor, som jag får leva med i resten av mitt liv… 
Jag måste lära mig att leva med sorgen, saknaden av livet och funderingarna kring varför och hur det kunde hända, få gå så långt och hur det kunde bli så här.
Det går inte att avskärma sig och tro att det blir bättre, med destruktiva handlingar, för de hinner ifatt en! Ligger i hasorna hela tiden och det funkar inte att försöka smita och gömma sig och bedöva sig! 

Tillslut blir man tvungen att gå ner på knä och erkänna! 
Jag klara inte detta ensam. 
Jag är vilsen! 
Och jag finner inte det jag söker, önskar! Jag hittar inte det som jag alltid har sökt! 
Och allt jag vill är, ÄLSKA MIG!
Allt jag någonsin önskat är; ÄLSKA MIG!!

Det blir bra… tillslut!
Jag rider ut det här och jag lever. Jag önskar göra det bästa av det som är kvar av mitt liv… 
Jag har stöd och känner att det är rätt och riktigt! Jag tror ärligt i skrivande stund att det här fungerar, det måste gå… Förhäver jag mig? Skriver jag ord som jag kanske får återta?

Jag gör något åt mitt liv och min situation. 
Jag vill så gärna att livet ska få lyfta, få lite flyt och bli bra igen Jag vill  må bra! Andas och nå vattenytan! Orka möta människor och vara Jag, fullt ut. Jag önskar att mäkta med möten med nya människor och jag eftertraktar modet, livet och passionen för densamma!
Det ska bli bra igen, jag är på väg… Har sagt det förut, men kanske att det ä rätt den här gången, jag är på väg och står på benen! 
Jag överlever, jag vill och kan…


Att vara.
Ensam, tomma ekande håligheter. 
Något som skall kallas liv och livet…
Tyst och skrämmande, börjar äventyret!
Äventyret och magin, som är Jag. 

Väl Mött / Arthur, eller Janne… Vilket du föredrar…





Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s