God Morgon Världen…
Jag och underbara Katten Doris… 06.15Jag har ett behov av att skriva.
Finner inte orden, denna morgon.
Stearinljusen brinner, jag har mitt kaffe och känner en inre ro, som jag inte känt på länge.
Ett lugn bor i bröstet och det känns bra!
Äntligen börjar jag att känna följsamhet, smidighet och sinnesro.
Det känns lättare och skulden har givit upp för en stund. Mina tankar kretsar inte enbart kring missbruk, ångest och döden.
Förluster och samvete har inte vaknat till liv ännu, denna morgon och jag försöker att inte stressa upp mig inför dagen!
Jag längtar redan efter min man och kärlek, han jag alltid vill vara nära, nära…
Är det så klokt? Är det verkligen genomtänkt?
Tänk om, det blir en börda för honom. Funderar över hur en annan människa orkar lyssna, leva och bära en annan människas kärlekskänslor.
Betungande? Skrämmande? Sunt?
Mina funderingar är inte ockuperade av rädslan för livet och oron för framtiden och tillvaron, i detta nuet den här morgonen.
Ångesten och paniken kom och lämnade mig flera gånger igår kväll.
Oro inför natten. Att sova.
Vilar mitt huvud i mina händer.
Har en känsla av väntan och förväntan.
Nyfiken och nyfikenhet, är nya tankar och känslor. Det känns egendomligt nytt!
Vad mer har livet att ge mig och hur kommer framtiden att se ut? 
Det händer mycket just nu!
Lever i ett här och nu, på något vis, och har svårt att se hur framtiden kommer att se ut.
Kan inte planera, vill inte egentligen!
Och jag vet inte alls hur jag kommer att klara allt det nya som kommer in i mitt liv.
Tänker att, det blir bra.
Det ordnar sig. det blir fint.
Men hur ska man veta?
Känner ett visst obehag ibland, när jag befinner mig i ett medvetet nu, eftersom det är svårt att veta vad som kommer.
Jag kan inte förbereda mig! Främmande, är ett bra ord!
Jag har inte förstått människors strävan efter att vilja vara i ett ständigt nu?
Har jag missat något? Alltid en önskan om ett medvetet NU.
Uppskattar inte känslan av här och nu, det blir så påtagligt att jag är rädd för framtiden och att behöva leva där.
Jag är rädd för återfall, jag är rädd för människor ibland och jag oroar mig för mig själv.
Inte just nu. inte denna morgonen. Inväntar det inte heller.
Jag har ett behov av att skriva.
Finner inte orden, denna morgon.
”Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få”.
/ Harry Martinsson
Men nu har jag en plan i alla fall.
Jag skrev om det igår. Det finns en ritning, på ett ungefär, över ”Det Nya Livet”…
En plan som kommer att föra mig framåt och kanske väcka känslan av nyfikenhet ännu mer och ge mig mod och viljan, att vilja se vad som finns där borta.
Jag önskar att jag finner ro och stillhet där i den kommande tiden.
Just nu är det okej och jag känner sinnesro.
Men det vänder så fort och jag blir förvirrad och hämnar i känsloläget; att jag inte vill mer.
Det räcker…
Jag sak hem till Södermalm. Se till mina blommor, se över min post.
Jag ska träffa min grupp och samtala om relationer på Maria Beroende Centrum.
Det är ett tungt kapitel i terapin, men det känns ändå ”kul” och spännande!
Har inte ord denna morgon.
Vill skriva, men orden fattas mig.
Ta hand om dig därute i verkligheten och livet.
Kanske att vi får ett återläsande under dagen? Kanske att jag har funnit orden och meningarna igen.
Var vänliga mot varann därute i tillvaron! Skänk en tanke till dem som inte klarade natten ute på gatorna. Missbruket, hemlösheten och ensamheten…
Le mot någon du inte känner idag och hjälp någon med någonting, som någon annan behöver. En kopp kaffe till en vän..?
Vä Mött / Arthur…
Vardagliga Anteckningar... 