Deprimerad! Ledsen! Orkeslös! Modlös! Nedstämd! Gråtmild… Trött. Varför är det vi ännu skamfyllda!? Jag vill inte upplevas som svart, sorglig och liten. Och ibland vill jag bara ge upp. Jag orkar inte en dag till, ibland…

Deprimerad! Ledsen! Orkeslös! Modlös! Nedstämd! Gråtmild…

Trött.
Tabu! Prata inte om det!
Ingen vill veta hur du har det, egentligen!
Varför är vi ännu skamfyllda!?
Och varför är det ett nederlag att förlora sig själv, sitt sinne och hela livet, ner i desperationen av svärtan i en kris?
Misslyckande, att inte kunna ta sig tillbaka till yrkeslivet, sträva efter mening och mål? 

Är det förlorare som blir dödligt trött på livet, börjar fundera över döden och meningen med livet? 
Varför skäms jag? Hur kommer det sig att jag känner skuld, för att jag inte orkar?

Varför är min upplevelse att jag är tröttsam när jag inte vill längre och inte ”kämpar på”, när de flesta säger, upprepar och anser, att det är den bästa boten för sorgliga själar? ”Kämpa på” och ”ta dig i kragen”!
Varför kommer jag med undanflykter och ibland med rena lögner, för att undslippa människors tjat och påtryckningar?
Jo, jag ljuger! Vita sådana, men det är ljug!
Ibland vill jag inte ens tala om det! Jag är trött på det! Trött på mig själv och trött på detta ständiga bottenläge och bottennapp!

Jag har svårt att förstå varför andra i omgivningen tror sig veta vad den bästa boten är, när forskare och läkaren inte med säkerhet kan berätta vad det beror på? Det finns ingen vetenskaplig bevisning för att det är obalans i kroppen! 
De vet inte säkert! Egentligen är det rena gissningar och så plockar de fram ett ena pillret efter andra och ”tror” att det kan vara en hjälp på vägen!
Och mediciner finns det att tillgå! Piller, tabletter och läkemedel!
Fråga mig! Jag är en liten försökskanin. Labbråtta.

Och… det som passar andra människor som upplevt nedstämdhet eller kanske till och med depression, kanske inte är för alla? 
Kanske det är mer individuellt än så? 
Kanske är det så, att jag själv besitter den bästa kunskapen om mig och mitt?

Ensamhet är inte bra, jag vet! 
Men jag uppskattar att få vara ifred!
Isolering och enskildhet är mindre bra, det också! 
Jag vet! 
Men jag gillar att ensam få bestämma det jag vill!
Att sova, önska vara i enskildhet och i ensamheten. Att ta en promenad, det är inte heller av godo, inte utan sällskap och på egen hand! 
Man ska ut och se människor, ut och leva! Andas och umgås!? 

Och jag känner skam, för att jag alltid, den senaste tiden, mått så illa i hjärtat, att jag inte säger det när medmänniskor frågar hur jag har det och hur jag mår!
Jag vill inte vara en bromskloss! Jag vill inte känna mig som en stor grå suck i sällskap av andra människor! Jag upplever att jag blivit de deprimerades ansikte, i sällskapet med andra själar… 
Han som alltid mår dåligt. Han som alltid ska…
Jag vill inte upplevas som svart, sorglig och liten. Förmodligen handlar det fortfarande om att inte visa sig svag? 
Det handlar kanske om att fortsätta att bita ihop, inte ge upp och framförallt att inte visa hur det är, egentligen! 
Kan själv! Ensam är stark! Besvära inte andra med ditt skit!
”Depression är inte ett tecken på svaghet, det är ett tecken på att man har försökt att vara stark för länge”

Jag önskar mig, i allt det där, att få känna mig levande, glad och tacksam!
Jag har en önskan om att få känna, när jag kliver upp på morgonen; ”Yes! En dag till”! 
Sinnlighet, kärleksfullt, ömt och värdefullt!

Och jag vill slippa skammen, alltid känna mig påpassad och alltid uppleva att jag är trist, tråkig och alltid ledsen och nedstämd!
Jag är trött på det här! 
Jag är hjärtinnerligt mätt på ångest, rädslor och känslor av panik!
Jag är utled på att känna att varje liten motgång blir till ohanterligheter och oöverstigligt! 
Och jag önskar att mina känslor av tomhet och själv-dömande kunde ebba ut och bli till ett stärkande och återuppbyggande av hela mitt jag.

Och ibland vill jag bara ge upp. Jag orkar inte en dag till, ibland…
Det är en uppgivenhet och en viljelöshet. 
Och jag skäms och skäms… 
Jag mår som ett jävla aber, ett fel i beräkningen!
Och jag ber böner, och jag berättar som det är, för dem som ska hjälpa mig och vägleda mig i min egen kris, förlamning och personliga lågkonjunktur.
Jag vill inte… Jag säger att jag vill inte!

Och de som står mig närmast? Jag orkar inte tala om det! Jag vill inte!
Jag blir sårbar och jag blöder…
 
Och jag dömer mig själv. 
Jag är trött på att i skrivande stund uppleva att jag är missnöjd, gnällig och otacksam.
Jag känner att det är geggigt.
Det är rörigt. Det är skamset och fyllt med skuld. Och jag skäms…

Jag är trött på att leva med rädslor, osäkerhet och jag gör mycket för att skingra mina funderingar, finna nya tankar och återskapa nya mönster av bättre, mer positiva och bra tankar.
Mer självuppskattning. Mer självbejakande självvalidering. 
För det är samtal. Det är terapi. Det är min andlighet, mediciner och ytterligare en blandning av läkare, sköterskor och Socialassistenter. 
Det är ytterligare Boendestödjare och Yrkesvägledare via Jobbtorg Resurs…
Och det är jag… I allt det där är, jag.
Och mina få vänner. Min kärlek… Och jag själv.

Någon sa till mig att med tillfrisknandet, min drogfria tid och allt det jag gör för att komma i ordning, har gjort att jag blivit så pass trygg i tillvaron att livet och känslorna hunnit ifatt mig. 
Det viktiga nu är att göra det som ska göras för vidare utveckling och inte stagnera med riks för återfall och ytterligare konsekvenser. 


Och när jag sitter här och låter det jag tänker och funderar över, landa på tangenterna och bli till meningar och ord på skärmen, så undrar jag hur andra gör!? Hur har andra människor gjort och vad tog de sig till för hundra år sedan, när livet blev totalt mörklagt och ohanterligt?
Och om detta är någon typ av ”diagnos”, någonting som det faktiskt kan finnas en bot för, då förstår jag mitt missbruk! 
Jag förstår att jag önskat bedövning, känslolöshet och avtrubbning av alla känslor och tankar, för det är inte sunt… Det är inte sunt att känna varje förbannade morgon; ”Nä, nu fan räcker det”!
Jag för en kamp, upplever jag, en kap emot livet, mig själv och alla andra runtomkring… Jag tystnar för jag orkar inte yppa ett ord till och ändå måste jag. 
Jag måste få tala om det för annars går jag sönder. Blir till ett ingenting och då har jag själv inte vunnit någonting på detta nya, som ska kallas för livet!

Ta hand om dig därute i verkligheten! På Återläsande i morgon! Väl Mött Och tack för uppmärksamheten / Arthur 

1 tanke på “Deprimerad! Ledsen! Orkeslös! Modlös! Nedstämd! Gråtmild… Trött. Varför är det vi ännu skamfyllda!? Jag vill inte upplevas som svart, sorglig och liten. Och ibland vill jag bara ge upp. Jag orkar inte en dag till, ibland…

  1. Jag är övertygad om att du känner det, innerst inne. Det där med tacksamhet för ännu en dag. Men, man är inte glad och nöjd jämt. Ingen är det. Man har sina dagar….Och kanske måste man få ha det; de där dagarna då man inte vill något alls, sova eller bara stirra framför sig. Skiten måste få komma ut ibland. Rensas, luftas ur. Ut ur systemet.
    För de flesta av oss finns sällan de tillfällena. Alltid något som måste göras; barnen, maten, jobba…Och förr i tiden var det nog värre ändå.Då fanns inga sociala skyddsnät och därmed inget utrymme för såna där dagar. Det var väl bara att streta på.
    Man kan säkert diskutera i oändlighet om det är bra eller dåligt att ”vältra” sig i sitt dåliga mående eller bättre att trycka ner det och kväva det.
    Kanske måste man göra lite av båda.
    Låta det komma och luftas ur, men inte för länge, så man inte fastnar helt i kvicksanden…
    Jag har inga bra svar på det. Du får avgöra det själv; det är säkert väldigt individuellt.
    Jag är säker på att du har både styrkan och kraften att komma igen. Som sådan känner jag dig, även om du har glömt. Du är oerhört stark och kapabel! Tänk bara på vad du gått igenom och ändå står du här nu, med den bedrift du faktiskt gjort! Se dig i spegeln och ge dig själv kred för vad du åstadkommit! Du har gjort något FÅ klarar av!
    Glöm inte det!
    Och glöm , för all del, inte heller att du är älskad och omtyckt! Du är en del av så många människors liv, du ingår i en gemenskap- ett större sammanhang. Du har en plats i tillvaron.
    Din rätt är inte mindre än någon annans.
    Kom ihåg det!
    Kramar!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s