Hej hopp och Godmorgon Världen.
”Alby Slott”. Klockan 06.30.
Klockan är så där läskigt tidigt och vi har varit uppe ur sängen sedan klockan fem och fått vår första mugg kaffe redan.
Vi är; Jag, min kärlek, han jag alltid vill vara nära, nära, och så Katten Doris.
Katten Doris, ja´…
Förmodligen har jag, och jag skriver jag eftersom det är jag som är blödig och lättpåverkad, skämt bort henne med mat ganska omgående när jag klivit upp, för det är gnälligt och kinkigt och det är endast käk hon vill ha. Inte bli kramad på! Mat!
Mitt älskade lilla pälsmonster! Hur mycket kan man älska ett litet djur?
Hur mycket som helst! Det svider i bröstet när jag tänker på henne!
Igår kväll, sent förstås, så lade jag upp ett inlägg om mobbning. Att vara utanför och inte få vara med.
Att alltid vara rädd för stryk i skolan och inte våga berätta hemma hur illa det var.
En kommentar och en fråga jag fick var hur man finner styrkan och orken. Samma kvinna undrade hur och om man klarar sig, egentligen, och hur man lyckas resa sig igen och igen.
Det gör man ju inte! Egentligen!
Man biter ihop och sväljer. Blir fylld av hat och hämnd. Hat, hämnd och dålig självkänsla!
Jag är oerhört färgad av det där. Inte bara av det, att vara retad och inte ”få plats, utan också att faktiskt uppfattas som jag dum i huvudet och fullständigt intelligensbefriad.
Det begriper jag ju nu, i vuxen ålder, att det inte alls var och är så.
Men hur ska man kunna vet?
Hemifrån lärde jag mig att bita ihop.
Aldrig klaga och gnälla. Aldrig ta plats, aldrig säga ifrån och dessutom med den dagliga devisen, ”Vem tror du att du är”?
Och jag bet ihop, och bet ihop och sa ingenting… Fann mig i det!
liksom några andra på skolgården så fann jag mig i skiten! Det bara var där, det ständiga hoten och rädslan. Skratten, hånet och förlöjligandet. Sparkar, slag och spott i maten. Glåpord, dumförklaringar och den där känslan att man inte tillhör och inte har en plats med de andra. Vara odefinierbar och osynlig ibland…
Fan vad tufft det var, när jag tänker tillbaka på det. Varje jävla dag! Jag var där varje förbannade dag och gjorde det jag skulle, nästan, och tillät andra att vara överordnade, grymma och förbannat elaka.
Jag tänker på hur det blivit en ”självförgörande effekt” av det där. Katten på råttan…
Att självkänslan och självförtroendet simmar på botten av livet.
Fortsätta att bita ihop. Hoppas att det blir bättre, och i tron att det är så här det ska vara.
Min lott i livet liksom. Man har ju funnit sig i det i så många år, så det är ett hästjobb att ”fräsa upp” nya tankebanor. Hämta hem självkänslan och glädjen!
Och eftersom människor i princip fått göra vad de vill med en, vad de önskar och när de känner för det, så har det naturligtvis präglat resten av livet.
Jag har funnit mig i mycket. Ganska sjukt faktiskt…
Jag har haft en önskan att få plats och uppmärksamhet i en vrå av världen, men bara accepterat att bli överkörd, göra som andra säger och faktiskt fjäskat, lismat och varit inställsam för att få den där biljetten till den där vrån.
Att få vara älskad och omtyckt! Älska mig!
Människor som kommit in i mitt liv, pojkvänner, älskare och kamrater, har varit översittare, mobbare och pennalistiska. Jag har accepterat och jag har kanske tyckt att det varit okej…
Men det är det ju inte! Naturligtvis inte!
Och tillslut, när man inte sagt ifrån, inte gjort sin röst hörd och dessutom tillåtit andra att styra, bestämma och befalla över en, så går man sönder.
Blir till ett ingenting! En våt fläck.
Jag har gjort så mycket dumheter för att hävda mig själv och få mitt utrymme.
Jag har varit elak och taskig även jag.
Klivit på andra, inte brytt mig om och faktiskt varit en jävla skitstövel. Jag har gjort andra illa och jag har gått ganska långt för att få någon typ av vinster i mitt patetiska lilla liv.
Det har inte givit någonting alls i slutändan, förstås, men till en början har det varit en känsla av makt, vinst och myndighet.
Sedan växer det till sig, det dåliga och skamfyllda och blir till den där stenen i magen.
Naturligtvis, vilket jag syftade på med ”katten på råttan”, så gör man som man blivit lärd och fått ta del av själv! Man blir taskig och tarvlig emot andra svagare människor, för att hävda sig själv, hävda sin rätt och inför sig själv återvinna någon typ av självaktning.
Man vinner ingenting på det.
Det begriper jag ju nu! Men hur ska man kunna veta det när man är tjugo och inte besitter någon kunskap alls om livet?
Man tror att man kan ge sig på andra på samma vis som andra medmänniskor givit sig på en själv! Ärligt, man tror att det är så det går till! Men det där kommer man fram till så småningom, med lite tur, att det inte fungerar. Inte alls!
Elaka, onda och dumma människor, har jag genomskådat för länge sedan.
De är små människor som vill bli kramade, omtyckta och uppskattade för vad de är.
De vill bli sedda, gillade och få höras de också. De har oftast bara en metod att få det där…
Att vara taskig emot andra och försöka påvisa sin egen storhet.
Ett par citat jag funnit lyder; ”Vänta inte på andra människors vänlighet. Visa dem” och ”Det enda ondskan behöver för att segra, är att det goda förblir tyst och ingenting gör”…
Mod är inte avsaknad av rädsla.
Det är att göra något trots att man är rädd.
Det var en drogfri och tillfrisknande man som sa det där på ett tolvstegsmöte för ganska länge sedan nu…
Visst är det bra! Mod behöver inte vara avsaknad av rädslan…
Och kanske… Det är modigt att vara människa, oavsett om man är skiträdd eller inte!
Var rädd om dig där ute i verkligheten!
Var snälla emot varann! Le emot någon som ser ut att behöva det och bjud en vän, kollega eller mamma på en kopp kaffe.
Håll upp dörren för någon och uppskatta dig själv!
Och… En tanke till all de som ännu lider i missbruket, ensamheten och hemlösheten! Om de bara visste att det går att få till en schysst liv igen! Det gör det! Det tar lite tid, men det går…
Väl Mött och på Återläsande / Arthur
Vardagliga Anteckningar... 