Att vara älskad. Bli bekräftad och uppskattad! I större delen av mitt liv… "Sjuk", "onormal" och "perverterad"… Hur jag tappade andan och inte visste vad jag skulle göra av mina armar och händer!

Att vara älskad. Bli bekräftad och uppskattad! 

I större delen av mitt liv har jag letat, jagat och sökt kärlek och ord som; ”Jag gillar dig”, ”du är fin och jag tycker om dig”…

Sedan barnsben har jag sökt det där och jag vet att i de yngre tonåren sa jag det högt också, till mina föräldrar… 
”Älska. Mig”.
Jag vet att jag skapade konflikter och konfrontationer, när jag ifrågasatte om de älskade alls. Min mamma sa, ”Om du ändå inte… Blivit född”.

Jag letade efter någon som sa att jag var okej, att jag var bra och någon som önskade krama mig!
Jag önskade någon att prata med, få berätta att livet var märkligt, orättvist och svårt!
Det blev till en märklig flykt. Letade efter uppskattning, sökte bevis på att jag var duglig och jag valde att flytta hemifrån innan jag fyllde sexton år. 
Jag ville själv, jag hade ändå inte så mycket att hämta och jag stod inte ut med ambivalensen hos min mamma och jag var trött på att aldrig veta vilket humör hon skulle vara på när jag kom ”hem” till röran, det dysfunktionella och kaoset!
Från det ena kriget, skolan och tonåren, till det andra, ”hemma”, som var ett rent oväder av känslor och o-fungerande på de flesta plan.
Mammas aldrig sinande självcentrering. Alltid det perfekta, städade och fina. Och innanför allt det där, fullkomliga och idealiska, bodde det falska, lömska och lögnaktiga. 
Mammas eviga depressioner, dåliga mående, utbrott och utfall mot mig och mina syskon! Det gick aldrig att förutse och aldrig att beräkna!
Lite som att gå över minfält och aldrig riktigt veta om det skulle smälla eller inte!

Jag minns i åttonde klass, kanske nionde och det sista året i skolan, när jag väl funnit ett ord att klä mitt eget utanförskap med, och det som jag själv faktiskt etiketterade mig som; ”Sjuk”, ”onormal” och ”perverterad”… 
Det kanske inte var jag, i och för sig, som från första början applicerade etiketterna och glåporden på mitt ”tillstånd”, utan identifikationen uppkom förmodligen från dem omkring mig. Bög och homofil! Stjärtgosse, rövknullare och kärring…

Jag kan uppleva det som om alla andra visste långt före mig, hur ”det var ställt”… 
Och när jag själv förstod, när jag själv begrep och fattade, då plötsligt öppnade sig nya möjligheter, nya förutsättningar och även ett nytt språk för kärlek och glädje. Identitetskris och ett inre kaos, naturligtvis.
Jag tror att jag i det ögonblicket hade kunnat göra min egen mamma sällskap i självcentrering och egoism av känslor och dåligt mående.
Jag visste inte!
Jag kunde inte!
Hur fan gör man, när man känner sig totalt ensam och utanför? Och vad säger man när man vill ha kärlek, men man vet att det blivit fel på vägen? Att det är fel! Att hela ens existens är ”fel” och opassande.
Aldrig riktigt okej att vara jag! Aldrig helt rätt, att vara det jag var!

Och så min första kyss. 
Den bakom skolan och efter dagens slut. Hur jag smälte som snö på våren. 
Hur jag tappade andan och inte visste vad jag skulle göra av mina armar och händer!
Och den kyssen… Av en jämnårig klasskamrat. Det som bekräftade mina känslor, min väg och att det ”tyvärr” var så det föreföll sig, jag föll för mitt eget kön! Som ett avverkat träd och en lavin i fjällen, trillade jag dit och brann av kärlek, passion och åtrå.
Och han sa till mig, helt ärligt, att jag var fin och att jag var intagande, söt som honung och åtråvärd.
Jag blev till en våt fläck och en hundvalp.
Jag hade hoppat högt, om han hade bett mig! 
Om han hade sagt till mig att ta livet av mig, så hade jag frågat, hur!?
Och sedan, det totala sveket, när jag fick stryk efter skolan och han såg på, även om jag aldrig avslöjat något, så fortsatte han som alla andra att behandla mig som det jag var! 
En skit! En lort! Ett ingenting! Jag var ett ingenting för dem. För honom.
Och jag var så ömhetstörstig och i fullständig kärleksnöd, så när han frågade igen och om igen, om vi skulle ses, så sa jag… Ja!

Jag har inte sett till just honom något mer sedan jag slutade skolan och flyttade hemifrån, för att kort därefter fly till Stockholm!
Stockholm som blev min frihet, där jag kunde vara jag och mig själv och där jag först många år senare förstod att andra män utnyttjade min kärlekshunger!
Utnyttjade den, mig och min kropp! Biljetten till min sexualitet och till mitt själsliv, var nöden och bristen av ömhet, tillgivenhet och bekräftelse. Det såg min längtan, mitt begär och önskan om passion, utnyttjade det och det fick faktiskt göra det!
Inte visste jag!
Inte förstod jag, att det inte var kärlek!
Naiv? Självklart! Dum? Inte nämnvärt!
Ung och vacker? Naturligtvis!
Och som en galen hungrande efter kärlek, värme, vackra ord och romantik!

Att bygga självkänsla!

Att våga, fortfarande, vara jag och den jag önskar! Att arbeta med självförtroende och sin självuppfattning, har blivit ett heltidsjobb. 
Att på något vis finna styrkan och jaget… 
Att söka andlighet, meningen med livet och finna ödmjukheten inför allt det jag får uppleva som pånyttfött född och i ett nytt liv med nya möjligheter, har blivit geggigt och tungrott! 
Ibland är den ständiga frågan; ”Kommer jag att orka detta? Kommer jag att hålla ihop, eller blir det ytterligare en förlust i det väpnade kriget mot livet”?
Det är svårt! Det är ett krigstillstånd och kämpande! Det är mod och ork…
Och plötsligt insåg jag, för bara lite sedan, att kriget och maktspelet mellan mig och drogerna, har av-intensifierats och kampen handlar numer om jaget, livet och kampen för att stå ut!
Märkligt hur det blev!?
Och jag förstår dessutom hur saker och ting håller ihop, varför det ena gav det andra och varför mina förutsättningar blev helt olika alla de andras.
Jag tror att missbruket och beroendepersonligheten var lurande, vakande och i dvala under min uppväxt och att kaoset, oron och min egen självbild, fick det hela att explodera och ”blomma ut”! Och när jag väl första gången provade alkohol, som är en helvetesdrog, och jag fann någon typ av själslig lindring för allt det som skaver, så var jag helt fast!

Att skiljas från det som varit plåstret för livets och andens skrapande och slitande natur, har inte varit lätt.
Ta nappen från ett barn, som behöver och önskar den. 
Be ett barn att inte äta någonting, från en godisbutik med gratis gräddkolor, eller be någon med överätande problem att sluta äta, på Finlandsfärjans matbuffé…
Det är inte enkelt. Det är inte en helt friktionsfri match.


Och med detta är önskan och hungern ännu inte mättad och inte heller jag tröstad.
Jag vet inte om jag någonsin kommer att bli det, kärlekstillgodosedd, eller om det handlar om att acceptera och leva med att ”härda ut”? 
Kanske kommer jag att inse, att det var där hela tiden, men inte som jag själv tänkt att det skulle vara?
Kanske att jag inser att kärleken fanns inneboende hos mig hela tiden, men att det varit svårt för mig att identifiera den..?
Insikten kommer att visa sig, men uppenbarligen inte som jag själv trott att den skulle se ut.

Väl Mött och På Återläsande / Arthur

Dagens Dikt och Poesi. Osäkerheten i tvåsamhet och kärlek. Tonen för dikten är just misströstan och att förlora sig själv i allt det som tvåsamhet är och innebär… Väl Mött / Janne


Dansar jag för tomma salonger… 

Fylld till brädden av missmod, en desperation och kostbar misströstan.
Morgondagen är överväldigande, denna okända mark vid mina fötter.

Luften är klar, kylig, isande iskristaller decimeras, på mina fönsterglas.
Och jag, är inte densamma längre.
Jag har vandrat i din riktning, alltför länge, i dina spår.
Jag förlorade spegelbilden av mig själv,
och jag kan inte se, är du här för att fånga mig, när jag faller?

De tömda ramarna av löften, att agera inom, utan manus och sufflös.
Är du där, för mig, eller dansar jag för tomma salonger?

God Morgon Världen. Klockan är 05.30. Alby. Det är en sådan där dag fylld med måsten och sådant som ska göras oavsett… Stolthet, "kan själv", martyren i mig…

God Morgon Världen. Klockan är 05.30.
Alby. Det är jag och en ytterst gnällig Katten Doris som är vakna.
Kaffe, kaffe och kaffe…
Min man och kärlek sover ännu och jag tänker låta honom göra det, för det är hans lediga dag!

Själv ska jag ”dra iväg” om någon timme eller så. Det är en sådan där dag fylld med måsten och sådant som ska göras oavsett om jag vill eller inte.
Jag har Grupp-DBT idag på morgonen, jag måste skynda hem för att leta reda på sjukintyget som jag förlagt någonstans och sedan ska jag hasta vidare till Skarpnäcks Stadsdelsförvaltning för att skriva papper, intyg och kontrakt för mitt nya boende! Då kommer jag också att få träffa min Boendestödjare som ska vara mig behjälplig i olika ärenden och när det uppstår frågor som jag inte själv kan reda ut!
Och jag önskar och ser fram emot att få lägga mig ner och vila lite senare, när jag väl kommer hem igen!

Det är jobbigt att ständigt vara pank, från det ena till det andra. 
Kanske inte ständigt utan pengar, men ofta. 
Mina pengar, eller ”fickpengar” som jag får via Ekonomiskt Bistånd och Socialförvaltningen räcker ingenstans och det är hela tiden på marginalen för vad jag klarar av. 

Det är inte läge för fika, lunch på stan eller nya kläder. 
Det är ändå okej. Det måste få vara okej! Det kommer att komma en tid när jag kan göra det där igen, men ibland är det riktigt tomt i plånboken och en av mina absoluta svåraste hinder jag har, är att be om hjälp när det kommer till pengar! Det är mycket skam i det. 
(Jag tänkte skriva att det är mycket skam i det ”också”, för den sista tiden har jag skrivit mycket om ångest, skam och genans.)
Jag upplever att be om hjälp och be om att få låna pengar, är en av de svåraste lärdomar jag måste lära mig. 
Att visa sig svag och erkänna sina tillkortakommanden, är jäkligt jobbigt! 
Jag vet ju vad det beror på! Stolthet, ”kan själv”, martyren i mig, genans och skammen att erkänna att jag inte kan, inte fixar vardagen och att klara mig själv. Det är det där också, att det bor en liten ”Jante” i mig, som väldigt ofta frågar mig vem jag tror att jag är…

Jag får hjälp! 
Och jag ber om hjälp, jag gör det numer, men det är lika jobbigt fortfarande och jag vänjer mig inte.
Det är en märklig situation att vara drogfri, tillfrisknande och komma från allt och faktiskt ha allting, till att hamna i en situation där jag inte har någonting alls, måste lära mig att be om hjälp och erkänna att jag inte klara det själv.
Det finns en del att lära av det där, känner jag. 
Jag har en del att vara tacksam för och det finns hinder att komma över och ödmjukhet att lära sig. Så då försöker jag med det…
Oavsett vad jag tycket och tänker om det, så måste jag försöka att se på det arbetsamma i ”det nya livet” och allt det livsförändrande som sker, på ett objektivt och positivt sätt.
Jag tror att det blir svårt att hantera det hela annars.

Jag ska dricka lite mer kaffe, fundera på att göra mig redo för dagen. Vill inte! Men… 
Jag ska sätta mig ner en stund och fundera över gårdagen och sedan skriva ner det jag uppskattat, det som känts positivt och det jag upplevt som bra och kloka beslut, men även göra en tacksamhetslista. Det blev inte av igår!
Jag skulle ha gjort allt det där igår kväll, men glömde av det och väl i sängen med min varma och kärleksfulla man, så var det inte så lockande att kliva upp igen och sätta sig för att skriva.

Ta hand om dig därute i vardagen och verkligheten! 
Var snälla och schyssta med varann… Mer vänlighet!

På Återläsande under dagen och tack för uppmärksamheten!
Väl Mött / Arthur… Eller Janne, vilket du föredrar… Både och kanske?