God Förmiddag. Sov morgon. Trögt att komma igång. Jag funderar redan över morgondagen… Jag glömmer, förtränger och vill bara inte! Inte alls. Jag skulle kunna ligga död länge, länge och ingen fick reda på det!

God Förmiddag.
Sov morgon. Trögt att komma igång.
Sovit  oroligt och kroppen värker. 
Och ja, jag börjar bli lite äldre och det hårda livet känns i kroppen.
Och ja, om jag börjar träna ordentligt och ser till att göra stretchövningar varje morgon, så torde det bli bättre. Gör jag det? Nej!

Jag funderar redan över morgondagen och mitt enskilda samtal i DBT. 
Jag har som vanligt tappat greppet kring mina mycket enkla åtaganden. 
Jag har beskrivit mina ”uppgifter” i tidigare inlägg på bloggen, som jag fått av min terapeut att utför dagligen, och jag har även skrivit om svårigheterna att utföra dem. 
Jag har i uppgift att skriva och berätta om mitt mående, göra ”Glädje och Tacksamhets-listor” och även tänka över mina dagliga beslut för att avgöra huruvida de varit bra eller ej! Det sistnämnda är mer för att bekräfta för mig själv att det jag tänker, känner och beslutar mig för i olika situationer, oftast är bra och sunda beslut. 
Jag måste lära mig att lita till min förmåga att vara klok, sund och högst förståndig.
Jag har inte fått dessa enkla uppgifter gjorda! 

Ett ögonblick tänkte jag att jag skulle sätta mig ner och efterkonstruera mina listor och min ”Mående Dagbok” men känner att jag inte har komihåg nog att skriva ner olika händelser under en dag, som påverkat mina funderingar, tankar och bergochdalbana av känslor. 
Dessutom är det dumt, bara för att jag vill vara duktigt och få mina ”hemuppgifter” gjorda och vara bra och ambitiös.
Jag orkar inte just nu! 
Jag glömmer, förtränger och vill bara inte! Inte alls! 
Och när jag väl kommer ihåg att skriva ner det jag upplevt, i efterhand vill säga, stänger hela mitt tänka ner och ut ur mitt sinne kommer inget alls. Det blir lite effekten av att inte vilja göra sina läxor i skolan och det hela liknar mer en bortskämd snorunge med attityden; ”Nej! Jag vill inte”!

I alla fulla fall… Det har inte blivit gjort. 
Jag känner mig genast lite generad och uppriktigt korkad, för hur svårt ska det vara att göra saker för sitt eget bästa? 
Och dessutom börjar jag återfå och känna igen den där känslan av att det är för mycket av allting i tillvaron just nu och somligt vill jag pausa och låta bero en tid.
Jag hinner inte. Jag orkar inte och jag känner mig jagad. Jag upplever hela tiden att jag inte blir lyssnad på, att ingen vill höra vad jag säger och att jag hela tiden blir missförstådd…
Men… Det stämmer inte riktigt med verkligheten! 
Det är förmodligen jag som är desperat i mitt mående. 
Det är högst troligt att det är jag som vill få ordning och kunna andas ut! Och det är jag som har tillitsbrist och ständigt känner att människorna omkring mig, läkare, sköterskor och terapeuter inte vet vad de gör!

En del nätter, när jag ligger och funderar för mycket innan jag ska somna, kommer jag underfund med en del onödigt vetande och sådant som andra kanske inte ägnar så mycket tid att tänka på… 
Som hur mycket ris det måste gå åt i världen, med tanke på alla produkter som produceras, och tillverkas av matris! Vem och vilka odlar och skördar? 
Hur mycket slängs bort och blir förstört? Tjänar de som odlar riset några pengar alls, eller exporteras allt? Konsumtionssamhället!?  
Eller så snurrar tankarna kring om det skulle hända mig något, när jag är ensam i Bagarmossen och ingen skulle få reda på det..? 
Tänk om jag halkar i duschen och slår mig, eller om jag blir plötsligt sjuk och inte kan ta hand om mig själv… 
Undrar hur lång tid det skulle ta, innan någon saknade mig och tänkte till!? 
Det finns en viss olustkänsla i de tankarna. 
Jag skulle kunna ligga död länge, länge och ingen fick reda på det! Jag har blivit ganska ensam… 
Jag har förvisso min man och kärlek, det är ju honom jag har mest kontakt med och umgås med, men han reser, han gör utflykter och när jag nu får mitt eget kryp in, så kanske att vi kommer att leva mer på varsitt håll. Mer egentid!
Jag har blivit ensam i mitt dåliga mående. 
Och, det är självvalt…
Till viss del! Jag vet inte själv vad jag önskar..? 
Och då, när jag ska sova och tankarna på döden och ensamheten blir för mycket för mig att hantera, då kliver jag upp. Jag skriver, ser på tv och tittar till min kärlek och man, som oftast inte alls störs av mitt ambivalenta sätt och mina försök att skingra funderingarna.
Hellre det, att jag företar mig något, än att ligga och snurra i sängen och låta tankarna få grepp om mig. Det är så onödigt. 
En bra lösning på ett mindre problem! Jag somnar ganska bra sedan.

Jag kan fortfarande få en märklig panikkänsla, när det slår mig att jag förlorat så mycket tid, liv och värdighet. Panikångest! Jag får svårt att andas och det knyter sig i bröstet…
Är det medicinerna, är det jag som krånglar till allt, eller måste jag fundera på de här sakerna eftersom jag inte givit det tid och utrymme tidigare?
Det blir långa promenader på de känslorna. 
Och blir det inte promenader, så är blir det mycket skrivet…

Vill ju inte ha dem, obehagskänslorna, och vill inte känna dem, men det är som det är och jag hittar på lösningar för allt… 
Jag har blivit bra på det, att lösa problem! 
Att andas och se tiden ann och försöka att sansa mig…

Solen vilar, gul i horisonten.
Jag är vaken, jag är i tryggt förvar.
Jag är Janne!
Och jag lever…
Fortfarande!

Ta hand om dig under dagen! Strunta i tvätten och bry dig inte om dammet! Ta en promenad i solen, njut dagen och ät lite god mat!
Jag ska göra mitt bäst idag!

Tack för uppmärksamheten! Allt gott till dig!
Väl Mött / Arthur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s