Min pappa… Jag saknar min pappa! Den jag aldrig lärde känna och som jag aldrig fick. Jag fick inte vara med och stod alltid utanför! Rött kort! Gubbjävel! RÖTT KORT!

Min pappa… 
Jag saknar min pappa! Den jag aldrig lärde känna och som jag aldrig fick. 
”Din vilja”…

”Din vilja växer i skogen”…
”Jag ger dig en anledning att gråta, gosse”…
Hur kunde du göra så emot mig? 
Hur kunde du och varför?
Jag fick inte vara med och stod alltid utanför! Rött kort! Gubbjävel! RÖTT KORT!

Jag kände egentligen inte dig. Visste inte vem du var och hur det kom sig att just jag blev offer för dina elakheter och orättvisor.
Det är en sorg hos mig och en tom längtan. 
En tomhet i bröstet som jag försökt att fylla med annat och med andra…

Vem var du? Varför var du? Varför älskade du inte mig? Jag fick aldrig möjligheten att komma dig nära, nära. En sorg…
Du tog aldrig i mig. Sa aldrig att du älskade mig. Du visade mig aldrig lekar, saker att göra och gjorde mig aldrig sällskap.
Jag saknade dig. Jag hade önskat så mycket mer. 


Det du erbjöd var hugg, slag och verbala elakheter och du skänkte mig ett dåligt självförtroende och en urusel självkänsla, som jag bär på än idag. Är du nöjd med det? Känner du att du givit mig något av dig själv och någonting för dig att vara stolt över? 
Blev jag det som du förutsatt att jag skulle bli? 
Sorglig, sorgsen och bedrövlig! 

Ett förflutet som påverkar hela min person och mina beslut ännu i denna stund. 
Är du stolt? Varför?
Jag fick ingenting. Inte något alls utav dig.  Du höll mig på avstånd och de få gånger som jag lyckades komma dig nära, var när jag själv gjort orätt i dina ögon. 
”Ska tuktas, ska lära sig. Gosse”…

I mina ögon var du stor, mörk och elak. Dum, är ett annat ord. Elak, ät ytterligare ett!
Jag vet att jag var rädd för dig, livrädd och började alltid gråta när jag blev ensam med dig. 
Ondska, är ett ord jag vill använda på dig. Ond…

Du kändes så stor och kraftfull, med energier som fyllde ett helt rum, när du gjorde entré. Du kunde inte undvikas.
Jag förstår fortfarande inte ditt behov av att göra narr av mig, skratta åt mig eller göra mig löjlig inför andra. 
Jag förstår inte varför du inte uppmuntrade mig och bejakade mina olikheter och det faktum att jag simmade mot strömmen? 
Jag var allt det som tillvarons normer inte godtog, för vad en man och pojke borde vara och bete sig! Du antog det betet och svalde det som en besatt.
Slå mannen i honom och allt det feminina ur honom, det var din devis.
Fortsättningsvis…
Förlöjliga, gör ner och bespotta allt det udda, fula och ”dåliga”! 
Vråla, skrik och slå in allt det, som var det korrekta och det regelrätta.
Jag saknar min pappa! Den jag aldrig lärde känna och som jag aldrig fick. 
”Din vilja”…

Varför kramades du aldrig och varför fick inte jag vara del av det som du älskade?
Du skämdes för mig och din skam fick dig att straffa ut mig ur leken och din egen tillvaro. Jag fick inte vara med och stod alltid utanför! 
Rött kort! Gubbjävel! RÖTT KORT!

Jag förstår inte varför jag var och blev den som alltid fick utså ditt spott och spe? 
Hur kommer det sig att jag var din måltavla? Och mådde du bra av att skrämma mig, jaga mig och förnedra mig så som bara du kunde göra och gjorde.
Alla de gånger som jag önskade att du tagit mig i försvar och sagt, ”Låt honom vara! Låt honom vara den han är, jag älskar honom, så låt bli att slå”…
Tänk om jag hade fått och kunnat gråta ut hos dig, istället för att bita ihop, inte gråta och svälja alla tårar för att inte få ”en orsak till att gråta”.

Tänk om du lyssnat till mig och sagt att jag hör dig och jag hör din vilja. 
Jag ville inte veta att ”din vilja växer i skogen, gosse”. Jag ville ha mod och styrka att få vara jag och den jag var. Varför alltid detta flin och dessa jävla suckar!
Jag målade jag också, precis som du gjorde!
Jag spelade teater precis, som jag vet, att du gjorde en gång i din ungdom! 
Varför fick inte jag? Varför var inte det gott nog!? Jag sjöng i kyrkan och du fnös. Jag sjöng i kören och du hånlog. ”I guds namn”… ”För gud”! Amen… 
Gubbjävel! förbannade jävla… Skit… stövel…
Jag saknar min pappa! Den jag aldrig lärde känna och som jag aldrig fick. 
”Din vilja”…
Jag fick inte vara med och stod alltid utanför! 
Rött kort! Gubbjävel! RÖTT KORT!

Och när du dog, tänkte du på mig och de andra som du sårat och gjort illa? 
Fick du ångest! Vi var inte många där. När du dog. Många uteblev.
vad berodde det på, månne…
Sa du mitt namn och önskade du saker och ting ogjort? Ville du ta tillbaka…

Jag saknar inte dig! Jag vill ha en pappa och inte det du var!
Jag kände inte dig! Jag vet egentligen vem du var, men jag saknar det som kunde ha varit min pappa. En fader. Min egen beskyddare och tröst när jag var barn. Min pappa… En pappa. Pappa och jag.
Jag fick inte vara med och stod alltid utanför! 
Rött kort! Gubbjävel! RÖTT KORT!

Jag saknar min pappa! Den jag aldrig lärde känna och som jag aldrig fick. 
”Din vilja”…

Fan också… 
Gubbjävel!

Väl Mött Min läsande vän och på Återläsande under morgondagen!
Jag ber inte om ursäkt en gång till…
/ Arthur

Dagens oerhört vackra, sinnliga och ömhetstörstande kärleksdikt, är skriven av Poeten Sigrid Renklint. "Du"… Jag har valt ut den delen av dikten jag fäster mig vid mest… Njut orden! Väl Mött / Arthur


Du…


Får jag vara i din värme
och långsamt mjukna
när själen blivit lite frostbiten
Håll om mej
tills jag ler igen!

Får jag slösa min kärlek på dej?
Får jag skratta, krama, sjunga, gråta
och dansa av kärlek
utan att du blir rädd?
Jag vill se dej i ögonen
och låta ett leende
berätta att jag älskar dej!

/ Sigrid Renklint