God Förmiddag Världen, Alby och snart bagaren i Bagarmossen.
Trött. Kaffe, kaffe och mer kaffe…
Det bor en sorg i den här mannen.
Och små pojkar blir också vuxna män…
Jag har en ständig ihållande och efterhängsen känsla av att vara i vägen. Det är svårt att förklara, men det är som om hela mitt inre jag är ett Karbonpapper, och det mesta jag känner, gör och tänker, stencileras av och fäster vid på själen. Känslorna är så stora, hårda och oformligt tunga, att de känns som om det är fördubblade. Två. Flera stycken, som blivit ett. Mina tankar är av tyngd och jag blir trött. Funderingar gånger två, upphöjt med fyra… Djuplodat?
Jag vet… Dessa tankar och grubblerier.
Och förmodligen leder de ingenstans, men hellre för mycket tankar som ger ett enda resultat och en enda insikt, än att ständigt leva i ett drog-rus och aldrig önska något mer av livet!
Hellre miljarders miljarder outgrundliga och obefogade grubblerier och filosoferande, än att vara omedveten, inte ifrågasätta och i alla fall vid något tillfälle inse att; ”Jag har lärt mig mycket om livet! Och, om mig själv”…
Jag är lite rädd och orolig.
Jag tror inte att det blir ordning i mitt liv.
Det är en känsla och inte ett faktum. Skräckblandad förtjusning tror jag att det är.
Rädd och nervös för att bo ensam igen, inte ha människor omkring mig (Personal!), som på Stödboenden jag bott på, inte vara påpassad, inte behöva ”anmäla sin hemkomst och inte heller behöva tänka på sina med-boende och rädslan för att bli störd, besvärad eller påhoppad i tid och otid.
”Har du något..? Har du sprit… Du… Vet du var jag kan få tag på… Säljer du”? Trött så in i helvete på det! 
Tack! Jag slipper det nu!
Jag är rädd för mörkret.
Jag är oroad för ett nytt område och jag är rädd för att misslyckas.
Och jag är skräckslagen inför att vara till besvär, när jag faktiskt hyr lägenheten i Bagarmossen i andra hand av Socialförvaltningen och jag tänker på min man, han jag alltid vill vara nära, nära, och undrar hur det kommer sig att han vill vara med och hur han står ut!?
Jag älskar honom så jag går sönder.
Jag längtar efter honom när han inte är tillsammans med mig. Han är en del av allt det jag saknat. Han uppskattar mig trots mitt tidigare liv, trots mina ärr och sårigheter.
Han tycker om mig oavsett hur jag levt och hur jag varit.
Är det bra att älska någon så mycket? Är det sunt?
Jag har förlorat en gång, brutalt och plötsligt, och kanske ska man värja sig för det?
Kanske att man ska låsa en del av passionen och betagenheten ute? För tänk om…
Tänk om det händer någonting och döden kommer på besök?
Det har skett förr. Det skapar en del onödig rädsla och oro. Det ger känslor av att inte kunna avgöra om det är värt det, att vara osäker och rädd.
Ska man ignorera det och inse att det aldrig kommer att finnas någon möjlighet att förutspå någonting och att man aldrig kan förbereda sig på hur livet faller ut på ”spelplanen”, som är livet!? Man kan aldrig gardera sig! Aldrig försätta sig i hur det kommer att bli och vara!
Tillvaron och dess fullständigt oförberedda och en förborgade slutna hemlighet…
Det bor en sorg i den här mannen.
Det finns obeskrivlig nervositet, oro och rädsla.
Det är inte helt enkelt att sätta fingret på vad exakt det är som kryper i kroppen av olust, men det är där.
En god vän sa; ”Det behöver inte alltid finnas förklaringar till allting! En känsla kan uppstå och bebo kroppen utan att det behöver finnas en förklaring”!
Det var skönt att höra och veta. Det ger lite utrymme och tidsfriskt på något vis…
Men kan känna saker utan att behöva analysera sönder sig själv och ägna sig åt hårklyveri. Och det behöver inte ägnas mer tid till det, än att konstatera att det får ”vara är så” och det ger mer tid och utrymme till att ta hand om sin gråt… Mer tid till att ”bara vara”, eller?
”Jag fann lugn och ro i snårskogen, vid vattnet och sluttningen ner mot det vackra glittrande.
Andas. Känslan av fel och rätt infann sig. Detta stämmer inte! Det här är inte meningen med mitt liv! Detta är inte menat att vara, inte anledningen till mitt varande och inte heller syftet med att vara människa och man”…
Jag får inte ihop det jag önskar, till mitt nya liv.
Till det där nya ”krypinnet” i förorten Bagarmossen. Jag har en oerhörd önskan om att få komma tillrätta och börja leva ett mer normalt liv. Jag önskar mig få, men vackra saker.
Få men tilltalande föremål och ting.
Jag vill ha mitt vackra altarbord där. Jag skall ha ett vackert altarskåp på väggen, med rökelser och figuriner från alla olika religioner och livsåskådningar. All tro, all religion och all Universell vägledning ska få plats där, i skåpet och där ska jag tända rökelser och ägna tanken åt det bra och positiva.
Min man och kärlek har minsann även hann fått ge plats åt världens all tro och filosofi.
Även han har ett altarbord. Upprättat av mig. Upprättat av oss båda.
Jag ber där ibland, när jag kommer ihåg det och jag tänder rökelser och tänker…
”Gud, ge mig sinnesro, att acceptera”…
”Det var en gång en pojke.Han hade ont enda in i själen.
Misslyckad, sa ytterligare någon.
Ta hand om dig därute i verkligheten.
Det blir en bra dag och jag tänker kliva ut i dag med en känsla av nyfikenhet och tankar kring ”Fan! Vad spännande”!
Jag skänker en tanke till alla dem som ännu lider i missbruket och de som känner sig ensamma. De hemlösa! Hur gör du?
Jag ska försöka att, även om jag är oerhört trött på det, skänka ett leende till alla dem som tigger på våra gator. Jag har inget annat att ge och inte heller någonting annat att erbjuda…
På Återläsande under dagen!
Jag ska ordna med det allra sista i ”Pundar-Kåken” på Södermalm och sedan ska jag ta en promenad och leta reda på ett mindre bord och en soffa. Jag utgår ifrån att just den här dagen, just nu och framförliggande tiden, blir bra! Det blir en bra dag!
Tack för all din uppmärksamhet!
Väl Mött / Janne! Ja´, eller Arthur, vilket som ”smakar” bäst i din mun…
Vardagliga Anteckningar... 